Efter olyckan – nu går han för medalj

1 av 4 | Foto: SVT
SPORTBLADET

LONDON. Hans kroppsdelar hittades utspridda över järnvägsspåret.

Att Christoffer Lindhe skulle överleva var otänkbart.

Han gjorde det ändå.

– Jag visste inte hur jag skulle gå vidare, men när jag fick se en kille som varit med om en identisk olycka vaknade tävlingsinstinkten, säger 23-åringen som går för medaljer i London.

Foto: SVT

När truppen till Paralympics i London presenterades saknades ett namn. Christoffer Lindhe rankas som fyra i världen i sin klass. Det räckte inte till en plats i Sveriges lag.

– Det var jättetråkigt. Jag hade väntat på det och tränat för det jättelänge. Eftersom jag var så högt rankad borde man vara med och tävla. Men det säger lite om hur hårt det är inom simningen, säger 23-åringen.

Fick ett wildcard

Ett wildcard i sista stund räddade drömmen för Christoffer som slutade fyra i Peking 2008. Då hade det bara gått två år sedan den där dagen i juli.

Christoffer hade lämnat sina kompisar för att gå till tältet på campingen strax utanför Varberg.

Vad som hände sen, eller hur han hamnat på rälsen när tåget kom, kommer han inte ihåg.

– Antagligen har jag sprungit över och ramlat på järnvägsrälsen. Och när jag ramlar så slår jag i huvudet så att jag krossar pannbenet och svimmar av, med benen på rälsen, berättar han.

När de första polismännen kom till olycksplatsen trodde de inte sina ögon.

Vilja av stål

– Vi går längs spåret och sveper med ficklamporna. Så hittar vi en avsliten fot, strax därpå ett ben, en arm. Att personen skulle vara vid liv, nej nej nej, har Fredrik Strömkvist tidigare sagt till Aftonbladet.

Men Christoffer överlevde. Tio dagar senare vaknade han upp på Sahlgrenska sjukhuset, utan två ben och en arm.

– Jag hör mina föräldrar säga att jag varit med om en fruktansvärd tågolycka, sedan somnade jag om igen. Det var svårt att förstå vad som hänt. Det var först en månad efter olyckan som jag fattade. Innan det hade jag såg mycket morfin så att då fungerar inte hjärnan, säger han.

Men att ge upp var aldrig ett alternativ. Med en vinnarinstinkt och vilja av stål började vägen tillbaka. 

– Det var jobbigt såklart. Jag visste inte hur jag skulle gå vidare och vad som gick att göra nu. Men sen fick jag se en kille som varit med om en identisk olycka och förlorat båda benen och sin vänsterarm. Han går, han springer, han åker skidor. Då vaknade tävlingsmänniskan inom mig och jag tänkte: ”kan han, kan jag”.

I landslaget

Och visst kunde han.

Christoffer hade simmat på elitnivå före olyckan. Ett halvår efter var han nere i bassängen igen.

– Jag visste inte alls hur det skulle bli. Men så fort jag kom ner i vattnet kände jag att: ”just det, det är så här man gör”. Jag kunde simma alla simsätt och jag visste direkt hur jag skulle göra.

Sedan gick det i rekordfart. Christoffer började tävla, blev uttagen i landslaget och plötsligt skulle han representera Sverige i Paralympics.

År 2008 blev Christoffer Lindhe vald till Svensk Hjälte.

”Finns alla chanser”

– Det gick jättefort, det var nästan så att man inte själv han med. Men det var riktigt häftigt, det är jag riktigt stolt över. Men det var ju för att jag var tävlingssimmare innan jag skadade mig som det gick så fort, poängterar han.

Det blev en fjärdeplats då. Nu hoppas Christoffer att det ska bli bättre än så.

– Det gäller att man prickar dagsformen, är den bra finns alla chanser.
 

■ ■ Christoffer tog sig till final på 50 meter fritt med åttonde och sista tid. Finalen simmas klockan 21.40.