”Ett fantastiskt äventyr med ett underbart slut”

Att träffa Alexander Zanardi är en gåva. Plötsligt inser du att ingenting är omöjligt, även om det kanske inte blir just så som man hade tänkt sig.

När italienaren lade ifrån sig kryckorna och satte sig ner intill mig för några år sedan var han mitt uppe i sin andra karriär, den som racerförare. Han körde WTCC och handikappidrott kändes inte riktigt som hans grej. Han ville först avsluta sin racingkarriär, den som kunde ha fått ett så abrupt slut för nästan exakt elva år sedan, den 15 september 2001.

Han hade då lämnat F1, körde formelklassen CART och var i ledningen av loppet på tyska Lausitzring. På väg ut ur depån förändrades allt.

– Det var nog olja på banan och jag tappade kontrollen. Jag var på fel ställe vid fel tidpunkt. Just då kom Mr Tagliani, som ironiskt nog betyder skära, och skar mig i två delar, berättar Alex Zanardi för Sportbladet.

”Det small och blev svart”

– En del av Alex for åt ett håll och den andra åt det andra.

Vad minns du?

– Det mesta. Det var en väldigt högljudd smäll. Jag rullade längs depårakan, tänkte att alla svårigheter låg bakom mig och att jag skulle ta årets första seger. Jag ledde stort och tänkte att det var på tiden att jag vann. Då tappade jag plötsligt kontrollen över bilen och väldigt svagt minns jag hur jag försökte överta kontrollen igen, hur jag slogs mot det omöjliga. Sedan small det och blev svart. Därefter minns jag inget mer, inte förrän en vecka senare när jag vaknade upp ur koman.

Han hade en otrolig tur. Läkarna tvingades amputera båda hans ben, men de gav honom andra chans.

En chans att fortsätta sitt liv.

– Jag kom till sjukhuset 75 minuter efter olyckan, det tog fem minuter till innan jag var i operationssalen och jag hade mindre än en liter blod kvar. Mitt hjärta slutade slå tre gånger och vanligtvis har man otur om man överlever det. Då är du inte är en man utan ett paket, fäst vid en maskin resten av ditt liv.

För Alex Zanardi var det början på vägen tillbaka. 2003 körde han de sista varven i tävlingen som han aldrig avslutade och två år senare gjorde han comeback i WTCC. Han körde en specialdesignad BMW och vann ett par lopp, men när han 2007 testade en handcykel var han fast.

”Är som att baka”

Först använde han det som träningsredskap, men när han slutade med racingen satsade han allt på ett kort.

London 2012.

– En rullstol är något annorlunda än en racerbil, men det är som att baka. Det är bara olika ingredienser, säger han till motorsportretro.com.

– Det är motorsport, men på ett annat sätt. Det är hela tiden en kamp för att få allt att klaffa.

Och det gjorde det i går - naturligtvis på en racerbana.

Alex Zanardi vann sitt första paralympiska guld i handcykel på Brands Hatch.

– Det är något av det största som hänt mig, säger han.

– Det är lite sorgligt, äventyret är på väg att ta slut. När du är 20 år njuter du av medaljerna. Som 40-åring uppskattar du var dag och jag har njutit varje träningsdag. Detta har varit ett fantastiskt äventyr och nu får det ett lika underbart slut.