Wahlberg: Så iskallt, så imponerande – ge honom bragdguldet

”Vi gör ett uppslag på Jacobsson om han vinner guld”, messade chefen. ”Det blir silver” fick han tillbaka.

Det skulle ju inte gå.

Jonas Jacobsson hade två poäng upp till ledaren Doron Shaziri inför finalen. Svensken hade varnat för israelen hela veckan och Jacobssons form hade som bekant varit så där.

Och det började svajigt.

Efter två dåliga skott hade avståndet växt till 2,9 poäng och silvertexten var klar.

Men inte Jacobsson.

Samtidigt som svensken började leverera började israelen haverera.

Avståndet krympte, sakta. Men det skulle ju inte gå.

Efter det sjunde skottet var Jacobsson i ledning för första gången. Men det skiljde bara 0,3 poäng.

Ett skott avgjorde

Inför finalen sista skott hade ledningen växt till 0,7. Israelen var fortfarande med i matchen.

Ett skott skulle avgöra allt. Guld i nio raka Paralympics – eller en bruten rekordsvit.

Jag ville nästan lämna arenan. Det ville nog Shaziri också.

I det sista skottet klappade israelen ihop totalt. Jacobsson gjorde det inte.

Så iskall. Så cool. Så imponerande.

Blicken sa det mesta

Med tårar i ögonen fick han sedan ta emot sin 17:e guldmedalj i karriären. Blicken sa det mesta.

Sedan sa han det själv.

– Det har varit rejält med press. Jag ville verkligen härifrån med ett guld.

Jacobsson fick som han ville efter en pulshöjare som går till historien.

– Den vändningen han gjorde, det är en bragd! sa truppchefen Hans Säfström.

Det är bara att hålla med.

Jag vet att det har seglats, simmats-cyklats-sprungits och spelats handboll här tidigare i sommar.

Men om Jonas Jacobsson får bragdguldet tänker i alla fall inte jag kasta in någon kudde.