Bank: Spelarna litar på varandra – och det märks

När Magnus Pehrsson och Peter Gerhardsson inledde presskonferensen efter Djurgården–Häcken var jag inte där.

Just den här veckan vill jag tala om varför.

Det var ju inte så att jag inte var nyfiken på att höra vad de hade att säga, det fanns bara annat som pockade på uppmärksamheten.

Det hade gått en kvart sedan slutsignalen, regnet vräkte obarmhärtigt ner över Stockholms Stadion, det hade gjort det i flera timmar. Det var kallt och jävligt, Djurgården hade förlorat med 3–0 för andra gången på fem dagar, förnedrats på sin egen hemmaplan, men ändå lät det utifrån läktarna och jag ville veta varför.

Varför?

De galna stod kvar

För att fyra-femhundra supportrar dröjde kvar på Sofialäktaren, för att några till stannat kvar på Sektion F på andra sidan. För att de stod kvar där och sjöng inför en tom arena, i kyla och regn när inget längre fanns att sjunga för.

”Sjung i ur och skur” heter det i Dif:s klubbsång. Så det var vad de gjorde. Idioterna, dumjävlarna, de underbara galna supportrarna som gjorde vad supportrar alltid gör: Stod kvar.

De var kvällens största upplevelse på Stadion, och det berodde inte på att konkurrensen var svag.

Tvärtom, om jag ska vara ärlig.

BK Häcken kom till Stockholm med chansen att gå upp i serieledning, och om de undrat hur de skulle förhålla sig till saken så gick deras tränare före och visade vägen.

När Dominic Chatto inte skulle spela från start (han har varit sjuk i veckan) valde Peter Gerhardsson att låta Martin Ericsson ta ett steg ner medan Dioh Williams tog nummer tio-rollen. När mittbacken Emil Wahlström gick sönder efter ett par minuter valde han han att låta den ljuvlige lille Oscar Lewicki ta över i mittförsvaret.

Allt var Häckens fel

Lewicki är en och tretti lång, men om man lägger på hans spelförståelse och spänst så mäter han exakt två och en halv meter.

Peter Gerhardsson lockade honom till Häcken med löften om att utveckla hans blick, hans ”huvudrörelse”, och utvecklingen bor i varje steg han tagit sedan dess.

Gerhardsson litar på Lewicki, spelarna litar på varandra, och det märks när Häcken spelar fotboll.

I går spelade de nästan 4-2-4 när de byggde sina anfall, med Ericsson och Chatto som dubbeldynamo på mitten.

Med en ultratrygg Lewicki längst bak, en funktionellt teknisk Kari Arkivuo som vänsterback kunde de spela på fötter. Med en mötande Dioh Williams kunde de skapa ett numerärt övertag på innermittfältet. Med René Makondele kunde de sticka in bollar bakom Dif:s backlinje. Med Waris Majeed kunde de allt.

Häcken var både metodiskt och modigt, och den som ville se skillnaden mellan lagen kunde titta på vad som hände nästan varje gång en andraboll damp ner en bit in på offensiv planhalva.

Djurgårdens reflex var att kliva hem på försvarssida och skydda sig. Häckens reflex var att kliva dit och attackera.

– Vi hade varken tron eller beslutsfattandet, och det får jag ta på mig, sa Dif-tränaren Magnus Pehrsson.

Jag höll inte med. Jag tyckte det var helt och hållet Häckens fel.

Gerhardsson tror på geometrin

Djurgården mötte ett lag som skickade in dem mellan två svärd och bad dem välja ett. Skulle de kliva på – och möta seriens snabbaste kontringsspel? Skulle de stå kvar – och möta seriens mest sårande passningsspel?

Dif valde inte, och förlorade med 3–0 mot ett Hisingsgäng som nu leder allsvenskan. BK Häcken är det enda laget i serien som skulle kunna få SvFF:s medaljuppsättning att räcka till både samtliga sina spelare och samtliga sina supportrar, men deras fotboll förtjänar alla framgångar de får.

– Vi tror ju på nånting, sa Peter Gerhardsson igår.

Han är en tränare som tror på geometrin, på modet, på sina spelare, på att stora saker kan hända på Hisingen lika gärna som någon annanstans.

När fredagskvällen rann iväg med ösregnet, och till och med djurgårdsklacken gått hem, sprang Gerhardsson ihop med Patrick Vieira utanför Stadion. De pratade lite om Dennis Bergkamp, och Häckens tränare såg ut som en ganska lycklig liten pojke.

Han älskar Arsenal, och hans lag spelar drömfotboll och leder allsvenskan med en poäng.

– Jag njuter, sa Peter Gerhardsson.

Det hade han faktiskt inte behövt.