Det är kört nu, Gnaget

Niva: AIK:s insats var helt enkelt oacceptabel

guldtorsk Förlusten mot Gefle hemma på Råsunda blev inte den match som AIK hoppats på. Jakob Orlov avgjorde matchen på övertid och nu är AIK:s chans att ta hem SM-guldet i princip borta.
Foto: BILDBYRÅN
guldtorsk Förlusten mot Gefle hemma på Råsunda blev inte den match som AIK hoppats på. Jakob Orlov avgjorde matchen på övertid och nu är AIK:s chans att ta hem SM-guldet i princip borta.
SPORTBLADET

Det är ju som det är när det drar ihop sig i sista kurvan.

Alla knuffas, stångas och armbågas för att positionera sig för spurten.

Inte AIK.

AIK klev försiktigt åt sidan, ställde sig frivilligt längst bak i kön.

Erik Niva.
Erik Niva.

Ska det gå åt helvete ska det göra det till musik, heter det, men det enda som hördes när slutsignalen gick på Råsunda var visslingar och spridda burop.

Här hade det inte bultats på några krigstrummor. Här hade det inte tutats i några attackhorn.

AIK lämnade ifrån sig sitt guldläge utan större protester, utan några rejäla försök att författa sin egen historia.

För tre år sedan byggdes det ju drömmar av guld på den här arenan.

Det var på Mikael Stahres tid – på Bojan Djordjics, Kenny Paveys, Jos Hooivelds tid – och den hösten upprepade AIK:arna ett och samma motto som just då sammanfattade klubben.

”När vi kör så kör vi”.

När det verkligen gäller, när det är avgörande stormatch på gång – då var det inget jävla trams och inget jävla tvekande.

Då var det full fart in i striden, med huvudena före rätt genom betongmuren.

Dagens AIK saknar verkligen inte kvalitet. Förmodligen finns det mer skicklighet nu än det gjorde då, men jag saknar den där smått psykotiska framåtandan som kännetecknade 2009-laget.

I går stod det svartgula laget för en insats som helt enkelt var oacceptabel.

Tempofattigt och lågintensivt från första minut. Slarvigt och ofokuserat.

Ingen effektiv plan

Efteråt beklagade sig vissa hemmaspelare över hur Gefle kommit för att hacka sönder rytmen och kväva flytet, men var det verkligen någon som väntat sig något annat?

Ska man nu vara ett guldlag är det upp till en själv att diktera villkoren, att aktivt forma matchbilden på det sätt man nu vill ha den.

Ur ett AIK-perspektiv blev den andra halvleken aningen bättre, samtidigt som den blev ännu mycket sämre.

Aningen skärptare spel, men inte ett enda avslut på mål.

Fler och fler offensiva spelare inbytta, utan någon effektiv plan för att utnyttja dem.

Man kan plädera om små marginaler – ett övertidsmål i ena änden blev underkänt, ett övertidsmål i andra buren blev förödande – men det vore ju att lura sig själv.

AIK hade bara sig själva att skylla.

De hade underpresterat i matchen då de inte fick underprestera, saktamaks­tuffat framåt på tom tank i det skedet av säsongen då medaljhunger ska räcka som bränsle.

På presskonferensen pratade sedan Andreas Alm om att säsongen nu kretsade kring att rädda en Europaplats snarare än att bärga ett guld, och ska man vara realistisk hade han såklart rätt i det.

Avståndet är för stort

Fem poäng efter med fyra matcher kvar att spela.

Ett stort avstånd, men ändå inte AIK:s allra största problem. Hade de jagat ett ensamt topplag hade de fortfarande kunnat hoppas på guldfrossa och mållinjessnubblande. Nu ska de i stället försöka tränga sig förbi tre lag, och det är rätt och slätt för många.

Något av de andra lagen lär gå rent genom upploppet. Någon titelkandidat lär få in den där metallsmaken i munnen, den där guldkänslan som inte går att spotta ut.

Hösten 2009 hette det laget AIK.

Det kommer det inte att göra hösten 2012.