Bank: Hamrén börjar få ont om pusselbitar

SPORTBLADET

TORSHAVN. Erik Hamrén brukar tycka om att skaka om rejält varje gång han lägger pussel.

Problemet nu?

Vi har just fått ont om bitar.

Det var redan mörkt när vi landade i Torshamn, skuggor bara och bakom skuggorna stod nya skuggor. Ville man se något fick man gissa sig fram.

Jag har aldrig varit på Färöarna förut, och jag ser mycket fram emot att orientera mig runt när mörkret lättar. Å andra sidan behöver man inte se mer än skuggor för att förstå att man byggt de här öarna på hav, natur och arbete.

Vi flög över havet, åkte bil under havet (de har finfina tunnlar mellan öarna), och när vi kom fram hade vi ett anfallsspel att fundera över.

Johan Elmanders fot håller inte. Ola Toivonen har klackat sönder sitt lår. Zlatan Ibrahimovic säger att han fortfarande inte hittat helt rätt efter sin skada.

Elmander är en sak, hans maniska löpande passar bättre för andra matcher än de här, bättre mot till exempel Tyskland på bortaplan än mot lågt spelande och fysiska lag.

Toivonens blixtrande trixande, hans skarvar och små stick, hade däremot varit väldigt välgörande att ha med sig hit.

De senaste gångerna jag stött på Elfsborgs assisterande tränare Peter Wettergren, som är landslagets Färöarna-spion, har han haft en bekymrad uppsyn som han normalt bara har när snuset börjar ta slut.

– Färöarna blir fan inte enkelt, har han sagt.

Aldrig prioriterat trygghet

Det tror inte jag heller, inte helt enkelt i alla fall. De senaste fyra åren har Färöarna tagit poäng i fyra av sina tio tävlingsmatcher på hemmaplan. Italien, Frankrike och Rumänien fick gräva fram tungrodda 1–0-vinster.

Sverige måste göra mer rätt än fel, och det blir inte lättare av att pusselbitar försvinner.

Erik Hamrén har aldrig prioriterat trygghet när han tar ut sina lag, vare sig när det gäller balans eller när det gäller spelarnas positioner. Den här gången är hans val tydligare formulerade än på väldigt länge.

Han ska bestämma hur triangeln i mitten, med två innermittfältare och en mittfältsspets, ska se ut. Han ska välja en vänsterytter. Och han ska fundera över vem som passar bäst som ensam anfallare.

Under EM kritiserade jag Hamrén för att han tog ut sina elva bästa spelare och tänjde in dem i startelvan med skojärn och vaselin.

Den här gången tycker jag att det är exakt det han borde göra.

Under en spelövning i tisdags spelade Kim Källström som offensiv spets framför Anders Svensson och Rasmus Elm. Tre skickliga innermittfältare, förmodligen med tanke på en Tysklandsmatch då Sverige kan behöva packa mittfältet tätare än normalt.

Nu har han en uppenbar möjlighet att spela in samma modell redan mot Färöarna, och jag ser det inte som en försvagning.

Jag är inte främmande för alternativet att använda Pontus Wernbloom som nummer tio heller. Han har spelat där förut och gjort det väldigt bra – och han gillar att dyka in i straffområdet (han gillar att dyka i straffområdet också, men det är en helt annan fråga).

Till vänster? Snarare en dribbler än en passningsspelare, och även om det är trångt i den kön står Christian Wilhelmsson fortfarande längst fram.

Längst fram? Zlatan Ibrahimovic.

Det finns bättre sätt att utmana Färöarna på än med fysik, och det finns bättre matcher att lita på Mathias Ranégies target-egenskaper.

Saknas bitarna – passa Zlatan

När vi fortfarande satt hemma i Sverige pratade Zlatan om konstgräset, men han kunde lika gärna pratat om skadesituationen när han sa:

– Det är som alla andra matcher. Det är bara att anpassa sig och göra det bästa av det.

Jag ska erkänna att jag varit lite orolig för honom det sista. Redan i fjol hade ju PSG köpt en superspelare från Serie A som var framgångsrik och älskad av alla och som det gick bra för på jobbet. Men en lätt skada och avsaknaden av en vettig försäsong gjorde att Javier Pastore gick in i vägen, kroknade och försvann.

Zlatans säsong har börjat på samma sätt, och efter två usla matcher undrade jag var han stod egentligen.

– Inte hundraprocentig, sa han i går.

Men det han visade i Marseille i söndags räcker fint. Zlatan var en pojke när han spelade mot Färöarna senast, i sin allra första landskamp. Elva år senare är allt väldigt annorlunda, och när PSG:s lille playmakerpojke Marco Verratti, 18, häromdan fick frågan om vad Carlo Ancelotti brukade säga till honom allra oftast så ljög han inte.

– Vad han säger? Passa bollen till Ibrahimovic.

Om pusselbitarna inte ­hakar i varandra imorgon tycker jag att vi börjar där.