”Kan komma vilka frågor som helst…”

NHL-legendaren Nicklas Lidström om sitt nya liv: ”Här är jag Samuels pappa”

1 av 25 | Foto: MAGNUS WENNMAN
Uppmärksammad ”Hur stor är Zdeno Chara, egentligen?”. Vid bortamatcher kommer ofta barn och vuxna fram och ber om autografer eller ställer frågor.
SPORTBLADET

VÄSTERÅS. Spelarna har lämnat rinken, men pojklagets assisterande tränare dröjer sig kvar på isen.

Någon måste ju flytta målburen för att underlätta arbetet för ismaskinsföraren.

Han sköter gärna den sysslan, 42-åringen med Red Wings-keps.

– Här är jag Samuels pappa, säger NHL-legendaren Nicklas Lidström.

Klockan har passerat 18.00 när ”Lidas” lämnar isen och återförenas med spelarna och de övriga ledarna, som fyller två av omklädningsrummen i Mimerhallen på Rocklundaområdet. Det är en vanlig fredagskväll i hans nya liv. Efter 20 säsonger i Detroit Red Wings flyttade han i juni förra året till Västerås och blev hockeyfarsa.

– Jag har fyra grabbar och alla spelar hockey. Jag försöker se så många matcher som möjligt, både vardagar och helger. Det är väldigt skoj även om det är mycket skjutsande och många tider att passa, säger Nicklas Lidström, som är pappa till Kevin, 18, Adam, 17, Samuel, 12, och Lucas, 9.

Dina söner kommer ofrånkomligen att bli jämförda med sin far. Hur ser du på den problematiken?

– Jag har pratat med de två äldsta om det, att de inte ska jämföra sig med pappa utan hitta en egen identitet. Ibland tycker jag synd om dem. Efternamnet kan skapa en viss press, men de är ju egna individer.

Är de också backar?

– Bara den äldste. Adam och Samuel är forwards och Lucas vill också helst vara det, säger Nicklas och snörar av sig skridskorna.

Gammal vän

Att han har engagerat sig i laget där näst yngste sonen spelar beror till stor del på Pier Blomkvist, en av tränarna i Västerås IK:s P:00-lag. De är jämngamla och blev lagkamrater när Nicklas som 16-åring lämnade Avesta för att börja på hockeygymnasiet i Västerås.

– Nicklas märktes inte i omklädningsrummet, men växte sakta men säkert. Ödmjukheten återspeglas även i hans ledarroll. Han blir igenkänd men ställer upp när två lag bildar kö och vill ha autografer, säger Pier, som nådde allsvenskan med Surahammar.

Hans assistent har avgjort en OS-final, vunnit Stanley Cup fyra gånger, utsetts till NHL:s bäste back vid sju tillfällen, blivit världsmästare och tjänat hundratals miljoner på den sport han älskar. Det märks inte i omklädningsrummet, där Nicklas Lidström är en hockeyfarsa i mängden.

– Spelarna är så vana att se mig, men när vi spelar bortamatcher är det många som tittar två gånger. ”Vad gör han i Östervåla?” Föräldrar kommer fram och vill ta kort på mig och sina barn. Jag skriver autografer och pratar lite i omklädningsrummet, om de vill det.

Barn är spontana. Vad kan du få för frågor?

– ”Hur stor är (Zdeno) Chara, egentligen?” Det kan komma vilka frågor som helst. ”Varför bytte du klubba från Easton till Warrior?” Sådant har de också koll på.

Var det en självklarhet att du skulle bli ungdomstränare?

– Ja, under lockouten 2004-2005 hjälpte jag till med de två äldsta killarnas lag i USA. Det var otroligt kul, så när jag lade av ville jag involvera mig igen och valde Samuels lag. Snart är det 03:ans tur, att jag hjälper hans lag.

Tillfrågad om HV 71

Nicklas Lidström fyller 43 år i april, men genom återkommande gymbesök har han behållit matchvikten på 88 kilo. Om han bara velat hade han fortfarande spelat hockey på elitnivå. Ulf Dahlén, HV71:s tränare, hörde av sig några veckor före årets SM-slutspel och Ken Holland, Detroits general manager, har vid upprepade tillfällen försökt få ”Lidas” att ompröva sitt beslut.

– Framförallt i maj ringde han gång på gång och skickade sms för att försöka övertala mig till en fortsättning. När jag svarade att jag hade bestämt mig ringde (Chris) Chelios, som lade av när han var 48. Han undrade om vi skulle ut och paddla. Ha, ha, ha. Jag förstod direkt att managern bett honom ringa. Sedan, när NHL-avtalet blev klart, ringde han igen och frågade om jag ville komma tillbaka, säger Nicklas Lidström.

Som scout och ambassadör är han fortfarande en del av Detroit, men ishockeyspelaren Nicklas Lidström finns inte längre. Han spelade sin sista match i april i fjol, då Red Wings föll mot Nashville i Stanley Cup-slutspelet.

Sedan pensioneringen har ”Lidas”, utöver tränarsysslan, följt byggnationen av familjens nya hus, jobbat som ambassadör åt VM-arrangören och hjälpt Red Wings att hålla koll på draftade spelare som Calle Järnkrok och Mattias Bäckman.

Att avsluta en karriär är att förlora en identitet. Många idrottare har problem med övergången.

– Jag känner inte av någon kris, men visst kan jag sakna hockeyn, kamratskapet och snacket i omklädningsrummet. Jag var i Detroit förra veckan. Det var fullsatt, 20 000 personer, i Joe Louis Arena och bra stämning... När jag efter matchen klev in i omklädningsrummet var min namnskylt borta. Det var en konstig känsla. Plötsligt är man inte en del av laget. Det tar tvärt slut.

Har du tagit upp något gammalt intresse, nu när du inte har den egna karriären att tänka på?

– Ja, jag har åkt längdskidor för första gången sedan jag var 14-15 år. Det hade jag aldrig tid att göra under hockeysäsongen. Jag såg fram emot det, och det var skoj. Sedan ska jag vara på sjön mer. Vi bor nära Mälaren och mina grabbar gillar att fiska, åka wakeboard och ring. Det är sådant vi sysslar med på somrarna.

Du tjänade väldigt mycket pengar under karriären. Vad betyder den tryggheten?

– Jag måste inte jobba för att kunna betala räkningarna. Det är skönt, men pengar gör en inte lyckligare.

Du har bott i USA i nästan halva ditt liv. Vad saknar du?

– Livsstilen. Som proffs blir man bortskämd, flyger i privata plan, bor på fina hotell och äter på bra restauranger. Amerikanare är väldigt serviceinriktade.

När Nicklas Lidström bestämt sig för att sluta som hockeyspelare nöjde han sig inte med att hålla en presskonferens, där han fick anstränga sig för att inte brista i gråt. Han och hustrun Annika köpte en helsidesannons i Detroit Free Press för att tacka stadens invånare. Lagkamraterna var inte förvånade. De gav Nicklas smeknamnet ”The Perfect Human” eftersom har verkar sakna brister både som hockeyspelare och människa. I Detroit är svensken så populär att han har fått en gata uppkallad efter sig, Nick Lidstrom Drive.

Två år efter ceremonin sitter han där han sitter, på en sliten träbänk i Mimerhallen. Han trivs med rollen som assistent och skulle, trots sin enorma erfarenhet, aldrig komma på tanken att ifrågasätta de ansvariga tränarna.

Perfekt man…

Nicklas Lidström är ödmjukheten personifierad. Det säger alla som har träffat honom.

– Även om jag lyckades bra i NHL har jag inte låtit det påverka mig på något sätt. Jag har alltid varit jordnära och försökt vara samma person som tidigare. Det är min personlighet, så jag har uppfostrats av mina föräldrar.

Kallas du ”The Perfect Human” även av din fru?

– Ha, ha, ha. Nej, hon kan nog ta död på den där myten ganska snabbt.

Tänker du ofta på din egen barndom, nu när du är ungdomstränare?

– Ja, det är klart. Jag är ju tillbaka där jag själv var en gång.

Nicklas berättar om uppväxten i Avesta. Han var nummer tre och ensam pojke i en syskonskara på fyra. Pappa Jan-Erik jobbade som vägmästare, mamma Gerd i skolbespisningen. Sina första träningspass gjorde han på en utomhusrink i Skogsbo.

– Vi skottade isen efter träningarna och tyckte det var lyx att då och då få spela i Avesta ishall. Samma grabbgäng som spelade hockey på vintern spelade fotboll på somrarna. Det var en väldigt rolig tid.

Vad hade du för drömmar när du var 12–13 år?

– Att spela i Avesta BK:s A-lag.

Avesta BK?

– Ja, jag såg upp till min kusin, Mats Danzer, och de andra spelarna. Mats Hurtig, Peter Bylin, Ulf Krönander... Senare, när jag flyttade till Västerås, började jag drömma om att bli proffs och spela i landslaget.

Har du, nu när du har fått lite distans till hockeyn, insett hur stor du är?

– När jag tänker efter har jag nog haft en väldigt bra karriär. Jag har inte missat många matcher i NHL, låg på en hög nivå länge och har vunnit mycket både med laget och individuellt. Jag är väldigt stolt. När jag höll på insåg jag inte att folk följde min karriär, men många har berättat hur mycket de skrek under OS-finalen och att de suttit uppe på nätterna för att följa mig och Red Wings.

Känns det i kroppen att du har spelat NHL-hockey i två decennier?

– Jag har klarat mig bra från skador, säger Nicklas Lidström och stärker påståendet att allt är relativt.

2008, i en träningsmatch mot Montreal, bröt han näsbenet efter att ha fått en puck i ansiktet, och det var inte första gången han lämnade isen kraftigt blödande. Över vänster öga har ”Lidas” ett knappt synligt ärr som påminner om den där gången han föll framlänges och landade med pannan mot en skridskoskena. I en annan match träffades han av en puck som slet upp ett hål genom underläppen.

– Det var så stort att jag hade kunnat trycka igenom ett ­finger. Visst känner jag att jag har skavanker i kroppen. Jag har problem med en höftböjare, en armbåge och axlarna. Det är förslitningsskador. Vissa morgnar är jag väldigt stel. Kroppen mår bra av att jag håller i gång. Jag tränar på ett gym i stan och får vara på isen med grabbarna. Vi tränar tre dagar i veckan, så det blir ganska mycket.

Svettdofter

Nicklas Lidström säger att han trivs med sitt nya liv. Även om det inte finns många lik­heter mellan Mimerhallen och Joe Louis Arena handlar det fortfarande om ishockey och svettdoftande omklädningsrum.

– Det har varit fantastiskt att se alla barn utvecklas under säsongen. De brinner för det här, säger han.

Backen som spelade 1 827 matcher i världens bästa liga greppar trunken med Red Wings klubbmärke och söker sig mot parkeringen. Mörkret har slukat Västerås, men när han vaknar i morgon är det, på alla sätt, ljust igen.

– Vi har bortamatch och ska åka buss till Hallstavik. Det blir roligt för grabbarna, säger Nicklas Lidström, hockeyfarsan.

FAKTA

Fullständigt namn: Erik Nicklas Lidström. Född: 28 april 1970. Bor: Hus i Västerås. Familj: Hustrun Annika, 44, sönerna Kevin, 18, Adam, 17, Samuel, 12, Lucas, 9. Meriter: Stanley Cup-mästare med Detroit 1997, 1998, 2002 och 2008, OS-guld 2006, VM-guld 1991, VM-silver 2004, VM-brons 1994. Utmärkelser: Norris Trophy, som NHL:s bäste back, 2001, -02, -03, -06, -07, -08 och -11

Tre favoriter ur lidströms klippbok

Stanley Cup 1997

”Red Wings vann för första gången på över 40 år och paraden i Detroit följdes av över en miljon människor. Äldre män stod på gatan och grät för att vi hade tagit hem Stanley Cup till stan. Det var en otrolig känsla.”

OS-guldet 2006

”OS spelas vart fjärde år och alla de bästa spelarna är med. Vi lyckades vinna och jag fick avgöra finalen, assisterad av ’Foppa’ och ’Sudden’. Det var sagolikt, något jag kommer att minnas resten av livet. Efter skottögonblicket såg jag ­pucken, som i slow motion, gå hela v­ägen mot öppningen i målet. Det var häftigt.”

Stanley Cup 2008

”Gary Bettman presenterade Stanley Cup på isen och bad mig hämta bucklan medan hela laget stod och jublade. Det, att få lyfta den som förste europeiske lagkapten, är svårslaget. Lagkaptenen ska ta bilder med Bettman, när båda håller i bucklan. Jag greppade den ­direkt och ville åka, men han höll emot.”

Min största miss

”Jag har gjort misstag i varje match och var på isen i den sjunde och avgörande matchen mot Toronto i Stanley Cup-slutspelet 1993, då vi på hemmaplan förlorade med 3–4 på övertid.”

Min barndomsidol

”Börje Salming. Jag fick spela med honom i Canada Cup, precis innan jag blev proffs.”

Sista framträdandet

Datum: 20 april 2012. Plats: Bridgestone Arena, Nashville. Match: Nashville Predators–Detroit Red Wings, åttondelsfinal 5 i Stanley cup-slutspelet, slutade  med förlust, 2–1 (1–0, 0–1, 1–0) . Nashville vann matchserien med 4–1.

”Jag fick en spricka i foten i februari, missade tio-elva matcher och spelade på sprutor för att komma över smärttröskeln. Jag var inte lika bra som jag visste att jag kunde ­vara och som lag fick vi inte i gång spelet. Nashville hade svar på allt.”

Min bästa idrottsvän

”Tomas Holmström. Vi spelade tillsammans i World Cup 1996 och efter turneringen kom han till Detroit. Då tog jag hand om honom, och det fortsatte jag med i 15 år till”

Mitt främsta råd till andra idrottare

”Många har frågat vad som är bäst, talang eller träningsvilja? För att gå hela vägen måste du ha arbetsviljan och målmedvetenheten. Determination, som man säger på engelska, slår allt annat.”