”Känns som att inget kan knäcka oss”

Josefine Öqvist om stämningen i truppen, nerver, graviditet, 30-årskriser och världens sämsta målgest

1 av 3
SPORTBLADET

FALKENBERG. Som åttaåring gjorde hon fem mål på sitt livs första fotbollsträning.

I dag fyller Josefine Öqvist 30, och hon har fortfarande inte glömt hur man gör mål.

Hon har bara inte lärt sig hur man firar dem.

Dagen efter kvartsfinalen ägnade landslaget åt att flytta, träffa press och ta det lugnt.

För Josefine Öqvist var det också sista dagen som 29-åring.

Det har gått elva år sedan hon blev uttagen i a-landslaget för första gången, till en träningsmatch mot Nordkorea. Då sågs hon som en blixtsnabb virvelvind som kunde förändra matchbilder med sin irrationella spelstil.

Sex stora mästerskap senare är hon klokare, bättre – men fortfarande en virvelvind som kan förändra matchbilder med sin irrationella spelstil.

Sportbladet slog sig ner i journalistklungan kring Josefine Öqvist för att prata nerver, graviditet, 30-årskriser och världens sämsta målgest.

I EM-premiären var det många som darrade, men inte du. Var du inte nervös?

– Man kan inte styra över nerver, man har dem eller inte. Jag har aldrig varit sådär jättenervös, jag tycker mer att det är kul att få spela inför så stor publik. Jag gör mycket hellre det än att spela inför trehundra hemma på Vilans IP. Då tycker jag att det här är mycket roligare, så då uppskattar jag det och njuter av det.

Fick läka ett år

Var det lättare att vara obekymrad när du var nitton än vad det är nu?

– Jag har kanske behållit det. Det är sån jag är som person.

Är du extra spelsugen nu, efter året när du inte spelade?

– Det tror jag. Jag hade ett år när jag var gravid och det var nog viktigt för mig, med alla skador jag haft. Jag fick läka kroppen, bara vara hemma, jag uppskattade det. Och nu är jag glad att vara här.

Jag tänkte på det när man läser om Susanna Kallurs planer på comeback efter graviditeten, att det kan finnas positiva sidor.

– Jag tror det. För henne också. Det kommer nog att ge resultat. De säger ju det också, att man kan bli snabbare efteråt.

Hur ser dina värden ut, är du snabbare nu?

– Jag var inte med på Bosön när de gjorde snabbhetstesterna, men jag känner mig pigg i benen.

”Jag har spelat allt”

Pia Sundhage har använt dig på båda kanterna och i mitten, du har flyttat runt mycket?

– Jag är van vid det från Kristianstad. Där har jag spelat vänster mittfältare, höger, i mitten, forward. Jag har varit offensiv mittfältare, defensiv mittfältare. Jag har spelat allt.

Defensiv mittfältare…?

– Jo, mot Malmö fick jag flytta ner.

Hur tänkte hon (KDFF-tränaren Elisabet Gunnarsdottir) där?

– Det vete sjuttsan.

Just nu lever Josefine Öqvist i EM-bubblan. På andra sidan väntar en framtid och en elitidrottarvardag som präglas av osäkerhet och korta anställningar. ”Jossans” kontrakt med Kristianstad går ut i oktober, hockeyspelande sambon Stefan Lassen är klubblös och ute på jakt efter kontrakt.

– Nu är det ju lite… alltså, vi har ju barn ihop, och två hundar. Men just nu tänker jag inte på det. Vi får ta det när det kommer.

Du var ju med i VM senast, 2011. Kan du jämföra stämningen nu och då?

– Vi har bra stämning i truppen. Det finns inget som oroar, det finns inget som kan skapa nått gnabb i gruppen. Det är en styrka. Det känns som att inget kan knäcka oss.

– 2011 ser jag som mitt bästa mästerskap. Det här är inte slut än, men jag är nöjd med de matcherna jag gjort. Jag har tagit mig tillbaka, i januari satt jag och var inte ens säker på om jag skulle spela fotboll. Och nu sitter jag här.

Får visa leg

Är det jobbigt att fylla 30?

– Alltså, 30, det låter lite gammalt, men jag lever på att folk fortfarande frågar ibland, när man ska göra vissa saker: ”är du under arton?”.

Du får visa legitimation på Systemet?

– Ja, gud. Det får jag alltid göra. Äh, det blir som man gör det. Det känns bra.

På tre halvlekar mot Italien och Island har Öqvist gjort två mål. Och när lagkamraterna firat målen med dans har hon i alla fall varit i närheten. Under VM 2011 var hon den enda som inte dansade eftersom hon ”aldrig dansar nykter”.

– Jo, jag har faktiskt varit med på dansen i omklädningsrummet. Det var jag inte 2011.

Har du varit onykter, eller har du ändrat filosofi?

– Jag har ändrat filosofi… äh, den här dansen är bättre, lite roligare. Jag kan stegen.

Men efter ditt eget mål kom en typisk Jossan-målgest istället.

– Jag vet! Jag tänkte att jag skulle göra ett hjärta till Stella (dottern) och Stefan, men det glömde jag bort. Jag gör alltid bara ett skutt, rätt upp i luften. Alla  efteråt, ”där kom Jossans klassiska skutt!”. Jag hinner inte tänka så mycket, det blir bara nåt spontant.