Bergström: Kranen pissar fortfarande rost

1 av 4 | Foto: PONTUS ORRE
SPORTBLADET

SOTJI. Jag vill klargöra en sak.

Med tre dagar till OS är Sotji inte ett smutsigt och gropigt helvete.

Det är en anständig byggarbetsplats.

Sportbladets Kristoffer Bergström.
Sportbladets Kristoffer Bergström.

För en sekund känns det som framtiden. Jag vrider på kranen på mitt hotellrum och ner i mina kupade händer forsar red bull. 

Sedan en metallisk host och... nej, vi backar först historien.

En timme tidigare bussades jag till bergsbyn Krasnaja Poljana som är centrum för OS-tävlingarna i bland annat alpint och längd. Jag leddes genom beckmörkret till hotellet, via en metalldetektor vid entrén. Där länkades ensliga korridorer samman av två gnissliga hissar. Trappor saknades. På varje våningsplan satt vakter i fabriksnya uniformer på exakt lika fabriksnya stolar.

Sedan Sotji fick OS 2007 har de strävat mot att skapa en ny värld. Med i stort sett obegränsad byggbudget har småkåkarna i Krasnaja Poljana blåsts bort och ersatts av turistkomplex. Mitt hotell hette Gornaya Karusel som grushög och döptes om till Gorki Grand när väggarna kommit på plats. Receptionisten sa att jag var den första gästen att träda in i rum 1505, men ändå låg chokladpapper och skrynkliga handdukar över golvet. Därinne luktade det människa, hud, slem, magåkomma.

23 hotell inte klara

Ändå var det värre för mina kollegor. Nyhetsbyrån TT hade betalat för rum som de ändå inte fick bo i eftersom de nyhopsmällda hotellet inte hade godkänts av brandmyndigheten. En tragikomisk sammanställning av AIPS (Internationella Sportjournalistförbundet) visar att bara tre av tjugofem mediahotell i bergen var klara en vecka före spelen. Nere vid kusten var siffran två av nitton.

Jag har ändå turen att få byta rum. Det nya är spatiöst och med fönster som vetter åt två håll. Jag går in på toa för att badda ansiktet, vrider på kranen och en dåraktig förstaimpuls säger att den bärnstensfärgade vätskan är energidryck.

Det hostar till, sedan väller rostflagor ut ur kranen. Det skvätter, gurglar, pissar. Jag spolar tio minuter, fortfarande rost, ger upp och somnar.

Träskjul och betongskelett

Dagen efter ser jag den nya världen för första gången. Jag går i solskenet mellan hotellen där turister och journalister bor, gatan är stenbelagd och ren, men förfulas av hål och grushögar. Det saknas restauranger, det finns knappt kiosker, byggarbetarna skyfflar och spikar och målar och fejar. Det är fyra dagar till OS-invigningen och ortens shoppinggalleria är mörk och stängd eftersom bygget ännu pågår. På CNN i presscentret panoreras de erbarmligaste träskjul och betongskelett till allvarlig speaker.

Jag ska inte överdriva. De aktiva jag pratat med är nöjda med boendestandarden. Längd- och skidskyttestadion är bland världens bästa, hockeyhallen skiner. Och många av skönhetsfläckarna hinner säkert putsas upp i slutskedet.

Min dom är ändå att Sotji har kostat mer än 300 miljarder kronor att rusta för spelen.

Arrangörerna hade sju år på sig att bygga en ny värld.

De hade behövt sju år och en vecka.