Drömmen: Bara en sport

Inbördeskriget raserade ett livsverk – svenska Attellesey är en av spillrorna som blev kvar

1 av 6
Ahmad Attellesey.
SPORTBLADET

KAZAN. Rainer Gottwald var vän till ­familjen Gaddafi, i dag sitter han i Karlsruhe och sörjer ett livsverk som förstördes av ett inbördeskrig.

Ahmad Attellesey är en 20-årig kille från Skurup, i går gjorde han ett kanonlopp i VM.

De har en sak gemensamt:

Drömmen om ett Libyen där simning ­bara är en sport.

Ahmad pratar snabbt, orden sprutar ur honom.

– Jag är riktigt glad. Jag visste att jag ­hade det i mig.

Han åkte till Kazan med målet att simma under 24 sekunder, och nu har han precis simmat försöken på 50 meter fritt på 23,89. Det ska visa sig räcka till en 54:e plats, och är tillräckligt för att i alla fall fundera på en satsning mot OS nästa år.

– Jag måste klara B-kvaltiden för att ta mig till OS. Jag tror att den ligger på 23,05, och jag har till juni på mig att klara det. Och jag har ju kapat sex tiondelar på ett halvår nu, säger han.

Ahmad Attellesey är på många sätt en vanlig skånsk grabb, en av tre från klubben Triton som simmar i VM.

Det ovanliga med honom är att han ­simmar för ett land han aldrig bott i, ett land som får de flesta att tänka på annat än sport.

– Många tänker väl på inbördeskriget. De frågar vad jag tycker, om hur det är där. Men jag vet inte så mycket, jag har inte bott där.

Ahmads mamma är från Sverige, hans pappa är från Libyen. De studerade ihop, blev kära, bestämde sig för att bilda familj i Skurup. När de var på semester i Tripoli besökte de en simtävling, och Ahmad fick ett erbjudande om att bli landslags­simmare.

Förbättrat starterna

2011 debuterade han, så dags hade ­familjen flyttat till Plymouth, men tagit simningen med sig.

Efter ett halvårs toppning hemma i Skåne har han förbättrat starterna. I Kazan gjorde han ett halvdant försökslopp på 50 fjäril, men nu har han simmat under 24 sekunder på 50 fritt och är överlycklig.

– Jag är stolt över att representera ­Libyen, säger han. Jag hoppas att simningen blir större där. Även om jag har mina drömmar själv så vill jag inspirera folket där, i Libyen, få fler barn att simma. Det skulle vara roligt.

Efter lördagens försökspass slår jag ett nummer som går till en boxningspromotor Karlsruhe i Tyskland.

Rainer Gottwald håller på att sluta cirklar. På 80-talet blev han tysk mästare i boxning, nu har han startat en ny karriär som manager. Det går bra, han har flera skick­liga boxare under sina vingar.

Men jag ringer inte för att prata boxning.

Jag ringer eftersom Rainer Gottwald har en otrolig historia att berätta, och för att den handlar om Libyen.

– Jag utvecklade vattensporterna där för Libyens olympiska kommitté. Segling, kanot, undervattens­rugby, simning… allt, säger han.

Han lärde sig tidigt älska simning, och när boxningskarriären var över ville han undersöka ­vatten på andra ställen i världen. Han hamnade i Centralamerika, han landade i Karibien, och till slut hittade han hem i Thailand.

Rainer Gottwald pratar som en entreprenör, av det enkla skälet att han är en. Han byggde upp ­visionära dykningscenter i Phuket, han organiserade det thailändska dykarförbundet, han utsågs till hedersordförande och fick utmärkelser när det ­internationella förbundet höll konferenser.

En tsunami, en familjekris och ett oväntat besök förändrade allt.

– Jag höll i utbildningar i Thailand, när några libyer kom dit. Sedan fick jag ett brev där de erbjöd mig att komma dit och ­utveckla Libyens undervattenssport och ­leda andra projekt.

’Utveckla dykning för turister’

Gottwald var rotad i Phuket, men han ­bestämde sig för att åka till Tripoli under lediga perioder, för att se vad erbjudandet innebar.

– De behövde någon som kunde utveckla dykning för turister, men det slutade med att jag började arbeta för den olympiska kommittén. Alla oroade sig för mig. Då, sommaren år 2000, pratades det mycket om Gaddafi-terrorism, om bombdådet på Pan Am-planet (Lockerbieattentatet 1988), men jag sa att jag ville åka dit själv för att se hur människorna är, berättar han.

– Vad jag mötte var ett fredligt land, en vacker miljö, romerska och grekiska städer som plundras nu. Rika konstskatter, som borde skyddas. Vi arbetade för det, med hjälp från universitetet i Stuttgart och med stöd från Muammar Gaddafi.

Mördaren Gaddafi? Diktatorn Gaddafi? Fängelsernas och tortyrens Gaddafi?

Jo, för Gaddafis fiender var livet i Libyen ett helvete.

Men Rainer Gottwald var inte en av dem.

När Ahmad Attellesey simmar VM är det förbundet i Libyen som betalar resa och ­uppehälle. Han började tävla för landet samma år som revolutionen bröt ut, som ett led i den arabiska vår som aldrig blev någon frälsning.

Ahmad säger att han inte vet så mycket om vad som pågår i Tripoli, men att det även tidigare var svårt att vara simmare där. Det finns inga inomhusbassänger, på vintern går det knappt att träna.

Jag frågar om det varit svårare för honom att tävla under landets gamla flagga, under Gaddafis styre.

– Ja, det tror jag att det hade varit. Men jag vet inte.

För Rainer Gottwald var det annorlunda.

Första gången Gottwald kom till Tripoli hamnade han i ett möte med en grupp uppsatta män. Först senare fick han veta att en av dem var Mohammed Gaddafi, den äldste sonen från diktatorns första äktenskap.

– Jag visste inte vem han var. Men vi blev vänner, vi dök ihop och då måste man lita på varandra.

Det ena gav det andra. Han ­hade förlorat allt i Tsunamin, men börjat om. Efter att ha gått igenom en skilsmässa och lämnat sina uppdrag i Thailands dykförbund bestämde han sig för att ta chansen.

Han åkte till Tripoli för att stanna.

– Jag arbetade för Libyens olympiska kommitté. Situationen var bra när vi började, landet var på väg mot en form av demokrati, och jag fick uppdraget att bygga upp Regatta Beach, Nordafrikas största center för vattensport.

Modern anläggning

Anläggningen skulle ha en stor bassäng, modern teknik, faciliteter för all dykning, simning, segling. Man hade planerat att bygga en inomhusbassäng där landets elitsimmare skulle kunna träna.

Gottwald slutförde projektet på ett år. ­Sedan kom revolutionen.

– Vi hörde skottlossning på natten, jag trodde att det var en fest på området. Det brukade ofta vara det i någon av villorna, med fyrverkerier. Men så kom en av mina killar och sa att de sköt, att vi måste fly.

Att stanna var inte ett alternativ, när ­skotten kom närmare fick Rainer Gottwald veta att han var tvungen att lämna allt.

– Jag var tvungen att fly, det var en order. Jag fick ordern av doktor Mohammed (Gaddafi) och av Marwan Maghur, generalsekreteraren i olympiska kommittén. De var i Slovenien när det hände, i slutet av ­februari, för de skulle söka Medelhavs­spelen 2013 och slovenska byråer skötte ­hela ansökningsprocessen.

Rainer Gottwald pratar snabbt, han har mycket att berätta. Att vara vän till familjen Gaddafi hade varit en stor fördel för ­honom när han kom till Libyen, när revolutionen kom var det en fara för livet.

– När vi kom in i Tripoli… rebellerna ­visste att jag stod väldigt nära den äldste sonen Gaddafi. Jag var definitivt en mål­tavla, de ville få bort mig. Man sa åt mig att jag skulle hålla mig borta i två veckor, ­sedan skulle de ha allt under kontroll så jag ­kunde återvända och reparera allt. Men jag kom aldrig tillbaka.

– Det är helt förstört nu. Plundrat. ­Hela området är ockuperat. Jag har många v­änner kvar där. Inne i Tripoli skjuter de varandra som galna. En del städer kontrolleras helt av IS eller andra gäng. Jag för­lorade allt, och kommer aldrig få tillbaka det.

Regeringstrupper krigade mot rebeller, de internationella insatserna har inte hjälpt Libyen.

I dag finns två regeringar som båda hävdar sin rätt, medan IS och andra islamistiska grupper krigar om mark och makt.

I Tripoli går striderna vidare, Benghazi ligger mer eller mindre i ruiner.

– Libyen erkänner inte sin egen rege­ring, det finns två regeringar nu. En sitter i Tobruk och den andra i Benghazi, det finns 52 stammar som slåss med varandra, och däremellan finns delar av IS eller andra banditgäng. Den Olympiska Kommittén är död för tillfället.

Rainer Gottwald var en entreprenör som anlitades för att hjälpa Libyen bygga upp ett paradis för vattensport. Själv säger han att landet var på väg mot demokrati, att ett land med 52 olika stammar kanske behövde en ”på sätt och vis galen” ledare som Gaddafi.

Ett tioårskontrakt

När han flydde hade han ett kontrakt som sträckte sig över tio år, skrivet med den ­förre generalsekreteraren Marwan Maghur och Mohammed Gaddafi.

– Jag har fortfarande kontakt med doktor Mohammed. Han bor i Muscat (Oman), och är verkligen ledsen för det libyska ­folkets skull, över att de dödar varandra.

Libyen har annat än vattensport och idrott att tänka på. Landet skulle arrangerat afrikanska mästerskapen i fotboll, men värdskapet sköts upp till 2017, sedan togs det ifrån dem över huvud taget.

Det går inte att spela fotboll i ett land där människor slaktar varandra. Det går inte att satsa på simning heller.

Libyens 200 mil långa kust kunde varit en guldgruva för turismen, i dag är det en gravplats där flyktingar från Afrika för­söker hitta en tunnel till Europa genom ett trasigt land.

För Ahmad Attellessey är Libyen landet hans pappa kom ifrån, landet han besökt som barn, och som han är stolt över att ­representera.

För Rainer Gottwald är det landet där han blev vän med en diktators familj, och ­trodde sig ha byggt en framtid både för sig själv och för ungdomar som ville simma, dyka eller segla.

– Jag återvände till Tyskland. Jag hade ingen plan B. Jag var vän med Gaddafi-­familjen, hade ett kanonjobb, ett avtal ­direkt med Gaddafi och generalsekreteraren. Jag förväntade mig inte en andra ­tsunami i mitt liv, men det här var värre än tsunamin.

Gottwald är hemma i Tyskland och jobbar med boxning igen, innan vi lägger på undrar han om jag känner till hans adept ­Maria Lindberg, svenskan som varit världsmästare? Han verkar upprymd när han pratar om henne. Det är när han pratar om Libyen rösten mörknar.

– Jag arbetade där med hjärtat, säger han.

*** Sportbladet ber om ursäkt för att vi använde en felaktig bild på Ahmad Attellesey i en tidigare version av denna artikel.