Bangura: Låt dem kopiera mig...

Foto: Gustav Mårtensson/Bildbryån
SPORTBLADET

I augusti 2010 avgjorde Mohamed Bangura sitt första Stockholmsderby, i augusti 2015 sitt senaste.

Han blev bra nog att få lämna AIK.

Han blev bra nog att få återvända.

– Jag kanske skriver på ett livstidskontrakt här, säger han.

Dagen efter segermålet mot Djurgården bär Mohamed Bangura sin bästa utstyrsel. Högskaftade skor, glansjacka och skinnbyxor med matta knäpartier.

Han har gymmat med resten av startspelarna i AIK:s klubbhus och stolpar efteråt mot matsalen. Dickson Etuhu går först i shorts, Patrik Carlgren kommer efter i keps, sedan Bangura i sin blandning av gala och gata.

Jag lånar en fråga från Hollywoods röda mattor.

Who are you wearing?

– Armani.

Gillar du kläder?

– Jag gillar mode men är inget freak. De här byxorna är sex månader gamla, fast jag har sällan på mig mina finaste kläder. Därför ser alla nya ut.

"Allt står i historieböckerna"

Du lämnade AIK 2011 och kom tillbaka i vintras med en mer uttänkt klädstil. Vad har hänt?

– Ju mognare du blir desto tydligare stil får du. Jag vill se ut såhär. Jag följer ingen, jag är unik. Låt folk säga "han är snygg, han är snygg", låt dem kopiera mig om de vill, men jag kopierar ingen annan.

Som fotbollsspelare, då?

– Ska jag berätta allt måste jag sitta här hela dagen. Allt står i historieböckerna, vi är på en ny sida. Men det har gått upp och ner och jag har haft problem med fans och...

Mohamed återger fem stormiga år. I mars 2010 värvades han som 21-åring från Kallon i Sierra Leone till Värnamo i Småland. Han snappades upp av AIK och sänkte i augusti Brommapojkarna med karriärens första allsvenska mål.

I oktober 2010 skulle Mohamed Bangura bli pappa, men förlossningen gick fel och barnet dog. Efter att den akuta sorgen bearbetats återvände Mohamed till träningsrutinerna, men matcher tappade sin yttersta betydelse och hösten spelades mest av.

En stark öppning på 2011 drev upp prislappen till 23 miljoner kronor, vilket Celtic betalade. Men i Skottland strulade ett knä, operation krävdes, och när rehabiliteringen var uthärdad tog Bangura sällan plats i elvan.

Tilläts inte operera

Anfallaren lånades 2013 ut till Elfsborg, vilket rev upp ilska i AIK-led. Förre spelaren Bojan Djorjic twittrade att fansen skulle komma att skriva om ramsan "Bang-bang-ura" till "Bang-bang-hora".

Mohamed sköt undan hatet. Han bytte svartgult mot gulsvart och stretade på. Han fick sitt första barn och rotade sig i Borås, men på planen halkade han in och ut ur elvan. Sex mål på säsongen var inte nog för att investeringen skulle anses lyckad.

Bangura flögs vidare till Istanbul BB i turkiska andraligan där han kom på kant med tränaren Abdullah Avci. Och så pajade knäet igen.

– Jag var arg där. De behandlar dig inte mänskligt. Om läkaren säger "två-tre veckor" i Sverige får du vila ett tag och sedan göra en ny bedömning. I Turkiet kastar de in dig efter EXAKT tre veckor. Hur du än mår.

Hur hanterade du det?

– Jag röt ifrån. Jag sa att jag måste bort. Jag kom till en punkt där det krävdes en liten operation, men de tvingade mig att fortsätta. Vi hade redan vunnit serien, men jag fick inte vila. Det var galet. För dem var tränaren en gud och lagkaptenen profet. Ingen fick säga emot.

Bangura opererades till sist, men vägrade stanna. Rådvill över framtiden flög han till Sverige där han i september 2014 tränade på Källbrinks IP med division 1-laget Huddinge IF. Han behövde återfå glöden, hitta tillslaget, bli starkare.

"Skrattar, dansar, arbetar"

I december skrev han på för två nya år med AIK och efter en trevande vår har nivån höjts för varje omgång. Målet som sänkte Djurgården var Mohamed Banguras sjätte på de tio senaste omgångarna.

Mohamed måttar med fingrarna i luften för att illustrera sin utveckling.

– Det tar sin tid, pam-pam-pam, innan du når upp dit där du vill vara. Det var inte så illa från början, men jag är en människa, vi börjar från botten och klättrar uppåt, säger han.

Är du på din toppnivå nu?

– Jag vet inte. Jag har mer energi än tidigare och det låter mig göra mer på planen, men jag har samma rutiner som förr. Jag skrattar, dansar och arbetar hårt.

Och fansen?

– Jag har vunnit tillbaka dem. Nu får jag meddelanden från samma fans som säger att vi förstår varandra igen.

Du verkar inte vara samma person som 2010. Hur har du påverkats av att ha blivit pappa (till sonen Jayden och dottern Jassica)?

– Ingenting. Jag går hemifrån när jag ska spela fotboll, sedan är jag hemma och leker med dem. Går jag ut följer de med.

Jag var hemma hos dig 2010. Då var du sällan utomhus utan satt hemma och följde dansprogrammet "So you think you can dance". Hur ser livet ut i dag?

– Jag är likadan. Inget har förändrats.

Samma program?

– Ja.

Varför går du inte ut?

– Jag är utomhus ibland. Har jag en ledig dag sover jag så länge det går, lagar mat, äter, lyssnar på musik, ser på tv, sedan tar jag kanske en promenad.

Och sedan?

– Sedan går jag hem. Där finns ju allt.

Du är 27 år när kontraktet går ut och har redan flyttat runt mycket. Tänker du på att stanna i AIK för resten av karriären?

– Ingen kan läsa framtiden. Säg en person som vet hur den kommer att bli! Du kan ha pengar, bygga en bank, ha inkomsten säkrad för hela livet, men ändå dö i morgon.

Så?

– Nu är jag här och presterar bra. Nästa säsong kanske jag skriver på ett livstidskontrakt här. Kanske händer något. Här är jag glad.

Det är ett bra alternativ att skriva på ett livstidskontrakt för AIK?

– Ja. Om karriären är bra här, så varför inte?

Efter allt du har varit igenom: vad tror du att fansen kommer tänka när de läser det?

– De blir nog glada.

FAKTA

Gick upp, dansade, duschade – och somnade igen

Banguras uppladdning för derbyt

– Jag vaknade halv tio, ordnade frukost och åt den. Fem över tio spelade jag hög musik och dansade som en galning. Efteråt duschade jag och gick och la mig igen. Jag var trött. Sedan sov jag till halv fyra. Halv sex var jag på arenan.

Banguras sommar

– Jag är en dålig simmare och rädd för sjöar, men i en pool kan jag vara. Det spelar ingen roll hur många fot djup den är, jag tål att vara under vatten, men ska jag hålla mig vid ytan måste jag sprattla. Jag har följt med en kompis och simmat mellan klockan tre och fyra, men frågar någon klockan sju sger jag nej. Då måste jag vara hemma och vila.