Laul: 2015 var ett succéår – 2016 är serien under attack

Sportbladets krönikör summerar 2015 och blickar i spåkulan för 2016

SPORTBLADET

Efter succéåret 2015 är förväntningarna på allsvenskan 2016 högt ställda.

Och visst, det finns mycket att se fram emot.

Men också fallgropar att se upp med.

 LÄS OCKSÅ: Bloggåret 2015 – Robert Laul tar ut årets...

Att den nyss avslutade säsongen blev en framgångssaga kom inte som en överraskning. Förutsättningarna fanns:

Publiklaget Hammarbys comeback, jakten på Champions League-laget Malmö samt ett år fritt från stora och störande landslagsmästerskap.

U21-EM påpekar någon, visst, men det stal inget fokus från vårens seriespel, däremot blev juniorbragden i Tjeckien en extra boost inför den allsvenska omstarten.

Som om det nu behövdes.

Det stod tidigt klart att det väntade ett galet guldrace där såväl Djurgården som IFK Norrköping höll jämna steg med the big four, det vill säga Blåvitt, Elfsborg, Gnaget och Malmö.

Allsvenskan dundrade vidare under hösten, och när Erik Hamrén kallade till EM-kval var känslan inte längre ”Vad kul med landslagsfotboll!” utan ”Varför avbryter ni allsvenskan?”.

Supersäsongen 2015 fullbordades av IFK Norrköpings oväntade SM-guld även om det i efterhand framstår som självklart, 66 poäng går inte att snacka bort.

2041 nästa gång för ”Peking”?

Ni hör själva, mot den här bakgrunden finns det gott om frågor och funderingar att spekulera kring inför 2016 års serie:

Hur stabilt står regerande mästarna? Kamratföreningens moderna historia har varit upp och ner, ”Pekings” tre senaste SM-guld har kommit med 26 års mellanrum: 1963-1989-2015. Det skulle innebära att fansen måste vänta till 2041 innan de får fira nästa gång. Eller är Andreas Johansson-Daniel Sjölund-Janne Andersson fundament för ytterligare ett framgångsår?

Pengar styr resultat. Men om det hade stämt fullt ut, skulle vi inte behövt spela om det i år. Malmö FF har dragit in bortåt en halv miljard senaste två höstarna och sprungit ifrån alla konkurrenter ekonomiskt. Men allsvenskan är mer oberäknelig än att rikast alltid vinner, lex 2015. MFF är ändå min favorit till guldet, särskilt om Daniel Andersson ges huvudansvar som manager. För att inte tala om när/om Zlatan Ibrahimovic flyttar hem i sommar.

IFK Göteborg hade varken råd att behålla Kamratgården eller kocken som ska laga eventuell guldpytt i november, hur ska de då ha råd med en trupp som levererar i 30 omgångar? Förstår att Mats Gren skulle vilja casha in en Gustav Engvall-affär till Stoke (förstår dock inte varför Engvall vill dit redan, han har ännu inte dominerat en hel säsong i allsvenskan, och bör ha is i magen).

Djurgårdens år i år? Förutsättningarna finns. Kompetent folk styr, ordning och reda, utveckling och framgång. Kan bli svajigt om Kenneth Höie lämnar, och för att Dif ska kännas som en riktig guldkandidat behövs nog en vassare anfallare.

Revanschläge för Kalmarbröderna

Elfsborg utan Anders Svensson, där dör allsvenskan lite grand.

Visst var det nu Nanne Bergstrand skulle utveckla svensk fotboll? Eller var det 2017?

Det är upplagt för Terror på Elm Street II: Revanschen.

…och tänk om Alec Axén får Örebro att fungera från början för en gångs skull.

Har Helsingborg-kaoset nått botten? Eller tar Henke Larsson över landslaget till hösten?

För några år sedan skrev Expressens Mats Olsson att han ville ”spika igen Norrlandsfönstret med sjutumsspik”. Nu är både dörrar och väggar utblåsta, tre Norrlandslag i allsvenskan för första gången: Gefle förstås, Gif Sundsvall igen och särskilt välkomna till debutanten Östersund.

J-Södra gör allsvensk comeback och ersätter Halmstads BK i mening att ha seriens vackrast belägna arena, Stadsparksvallen. Värd ett besök. Någon som har sett Lars-Åke Lagrell sedan han stormade ut från årsmötet i höstas förresten?

Falkenberg är inte bara laget vid havet, det är också laget som håller näsan ovanför vattenytan, hur bottentippade de än blir. Men det är klart, med egenfostrade talanger som Gustaf Nilsson färgar FFF även högsta serien.

Våga stå emot OS

Jag skulle kunna fortsätta ett tag till men det får vi ta längre fram, jag måste få plats med den där varningsflaggan också:

Årets allsvenska säsong är under attack. Först från EM i Frankrike i juni då serien pausar, och sedan i augusti när OS i Rio drar igång. Det blir en strid, inte minst om medieutrymmet. Allsvenskan kommer att rulla på under OS men vissa spelare kan bli kallade under fanan, och det är upp till klubbarna att säga ja eller nej. Tufft att stoppa en ung talang som vill uppleva Rio, samtidigt är de olympiska fotbollsturneringarna sällan särskilt upphetsande. Den klubb som vill satsa på allsvenskan med bästa laget har i alla fall min välsignelse.

Fokus på AS, inte OS, tack.

Så var 2015

  Årets svensk:

Zlatan Ibrahimovic

I konkurrens med Lasse Lagerbäck som tog Island till EM är svaret ändå självklart: Zlatan Ibrahimovic. Det började med en sympatisk och världsomtalad kampanj mot världshungern, fortsatte med en något mindre genomtänkt men minst lika omtalad attack på Frankrike som (skit)land. Sedan sköt han Sverige till EM, kom hem till Malmö och bjöd staden på fest för att avsluta året med en sällan skådad formtopp för PSG i Lique 1. Om Zlatan hann med att lansera en egen parfym däremellan? Jodå.

  Årets grej:

  Genombrottet kring mutkulturen i Fifa

Efter år av misstankar och granskningar i internationella medier skedde (äntligen) ett genombrott i polisundersökningarna kring den utbredda mut- och korruptionskulturen inom Fifa, det internationella fotbollsförbundet. Det krävdes visserligen att FBI tog saken på allvar men sedan rasade korthuset kring Sepp Blatter. Och ännu lär vi bara ha sett början.

  Årets nej:

Rysk dopning

Nej, inte en ny dopningsskandal. Men jo, så blev det. Under året avslöjade Wada att det förekommit systematisk och statsunderstödd dopning inom rysk friidrott. Ryssland stängdes av på obestämd tid från allt internationellt tävlande. Om det kommer att gälla även över OS i Rio 2016 är i skrivande stund oklart, det ryska förbundet måste framöver uppfylla en rad olika kriterier.

  Årets stjärna:

  Novak Djokovic

Novak Djokovic. US Open-finalen blev kanske inte den mest dramatiska tennismatchen men kvalar in på samma klassikerlista som Borg vs McEnroe (1980), Connors vs Kricksten (1991) och Sampras vs Agassi (2001). Roger Federer, tidernas bäste tennisspelare, var tillbaka i hans första final sedan 2009 och ställdes där mot nye kungen Novak Djokovic. Även på läktaren var det prestigemöte då Djokovic tränas av Boris Becker och Federer av Stefan Edberg. Nattmanglingen slutade 3-1 i set till Djokovic, serbens tredje Grand Slam-titel under 2015.

Årets förlorare:

  Manny Pacquiao

Manny Pacquiao förlorade det som kallades ”den största boxningsmatchen under 2000-talet”, nämligen tungviktsmötet mot Floyd Mayweather som vann på poäng efter tolv ronder. 37-årige Pacquiao från Filippinerna är unik i boxningshistorien om att ha blivit världsmästare i åtta olika viktklasser men för alltid ihågkommen för att ha torskat hans livs största fight.

  Årets genombrott:

  Barcelonas supertrio

2015 blev året då Barcelonas supertrio längst fram – Messi, Neymar, Suárez – började fungera tillsammans. Och som de fungerade. Champions League-titeln är ett kvitto på det, förnedringen av Real Madrid på Bernabéu ett annat och de tre sydamerikanerna har alla förutsättningar att bli en av fotbollshistoriens mest klassiska anfallskedjor.

  Årets lag:

  USA

USA vann VM i Kanada efter en riktig ”vilda västern”-final mot Japan som slutade hela 5-2.

Minnesvärt i övrigt: Tremålsskytten Carli Lloyds lobb från över 50 meter, stjärnveteranen Aby Wambach fick vinna sitt första VM när hon byttes in elva minuter från slutet och guldet var USA:s tredje i historien vilket de är ensamma om. Mästerskapet spelades för övrigt på konstgräs vilket drog ner helhetsbetyget.