Startsidan / Sportbladet

”Den glöden de visar finns inte längre här”

Erik Nivas Operation: Integration Del 3: Johansfors IF räddas av ensamkommande ungdomar

Foto: Anders Deros

En förening i varje by, hette det förr.

Nu kämpar både föreningarna och byarna för att överleva.

I småländska Johansfors har en av Sveriges mest välkända fotbollsfamiljer och en brokig skara flyktingar gjort gemensam sak för att hitta en ny väg framåt.

LÄS OCKSÅ DEL 1: Om Mohammed, 16 och AIK:s ”Integration på riktigt”

 

Själva säger de att det är ännu mörkare lite längre ner i skogarna, men en kväll som den här är det rätt svårt att tro på att det finns djupare nyanser av svart.

Det är nedsläckt både i Broakulla och tvillingbyn Johansfors. Bensinmacken vid korsningen har stängt, och längst ner på gatan ligger det anrika glasbruket tyst och tomt.

1889 började verksamheten, 2012 tvingades Johnny Elm ta ner skylten. Då hade han levt hela sitt liv med bruket.

– Jag började jobba där 1979. Sedan var jag anställd hela vägen 2008, då vi tog över det själva. Vi höll det flytande i fyra år. Men sedan gick det inte längre.

Vad hände?

– Turisterna räckte helt enkelt inte till längre. Mot slutet trodde skatteverket att vi bluffade när vi redovisade inkomsterna. 2009 och 2010 hade vi jättebra försäljning på somrarna. Vi kunde sälja för 60–70 000 om dagen, och sedan leva hela året på det. Så hände något från det ena sommaren till den andra. På en bra dag fick vi inte längre in mer än 10 000.

Gemytlig liten klubbstuga

Johnny Elm kallar inte längre Broakulla för hemma. Sedan fem år tillbaka bor han i Nybro, ett par mil bort. Den gula trävillan står kvar uppe vid landsvägen, men en av den svenska fotbollshistoriens allra mest framgångsrika familjer har flyttat ut.

– Vad var de nu, de som tog över...? Slovaker eller slovener.

Har ni många utlandsfödda här annars?

– Nä, det är ju en del tyskar och holländare som köpt hus för att vara nära skogen och naturen, men annars är det väl inga alls. Det är vi i föreningen som står för det internationella inslaget här.

Tidningsurklipp med Johnny Elms söner.   Tidningsurklipp med Johnny Elms söner. Foto: Anders Deros

Högersväng vid bruket, sedan är man framme vid Johansfors IP. På väggarna inne i den gemytliga lilla klubbstugan hänger en inramad matchtröja och en tavla med tidningsurklipp för var och en av föreningens mest berömda bröder.

Här finns Rasmus Elms 4–4 mål mot Tyskland på Olympiastadion i Berlin, Viktor Elms avgörande insatser när Kalmar vann SM-guld, David Elms osannolika Premier League-debut.

Deras pappa nickar ut mot planen, gömd djupt inne i brådmörkret.

– Det var här allt började, 1988. Davids första träning.

Och det är ju sant, och det stämmer ju inte alls. Johansfors IF varken började eller slutade med bröderna Elm. Det finns fler bilder på väggarna här inne i klubbstugan. Johnny Elm själv i blond pojkkalufs, svartvita fotografier på morska män med mustasch, historia som sträcker sig hela vägen tillbaka till 1920-talet.

I höstas var allt på väg att ta slut. Hela säsongen var det som om klubben legat i respirator och bara väntat på att någon skulle stänga av.

Svenskfödda försvann

Näst sist i Division sex, Smålandsfotbollens allra lägsta serie. Obefintligt engagemang. Ibland kom det tre personer till träningarna, och någon gång dök ingen enda spelare upp.

– Då är det inte så kul att vara tränare, att ha satt sig i bilen direkt efter jobbet och kört den där biten från Nybro.

Skulle de försöka hitta en sammanslagning med någon annan förening i bygden? Annonsera i tidningen efter spelare? Eller sträcka ut handen mot ännu fler av kommunens asylboenden?

Styrelsen, spelarna och de närmast sörjande samlades här i klubbhuset för ett leva-eller-dö-möte.

– Då frågade vi rakt ut: ”Om vi ändå får ihop lag, hur många är beredda att spela vidare?”. Och då var det ju i alla fall en tolv, tretton man från vår gamla spelargrupp som lovade att de skulle stanna och spela, men nu är det ändå bara två, tre av dem som stannat kvar. Tyvärr.

Redan under fjolåret hade Johansfors några spelare med flyktingbakgrund, och när hösten började gå över i vinter kom fler och fler till träningarna och ville vara med. Samtidigt försvann de svenskfödda spelarna en efter en till andra klubbar.

– Jag tror att det berodde på att vi tog in så många ensamkommande i laget. Det är knappt jag vill säga det, men jag tror faktiskt det. Det är den enda förklaringen jag har. I alla fall tre, fyra stycken vet jag lämnade av den anledningen. Och det är ju riktigt tråkigt.

Ofrivilligt gör Johnny Elm en liten grimas. Det här är inget han tycker är särskilt roligt att fundera på eller prata om. Han är rätt och slätt besviken.

– Ja, speciellt när det är såna här ur-Johansforsare det handlar om. Några av dem har spelat här ända sedan David var liten. Och det vore ju en sak ifall de hade fått fler barn eller ett nytt jobb, att de helt enkelt inte hade tid att spela längre. Men att istället gå till en annan förening bara för att vi har tagit in flyktingungdomar... Nä, jag köper inte det.

LÄS OCKSÅ DEL 2: Sandarnas lag C: Ärvde förmögenhet – bjuder flyktinglag till Italien  

Diskussionen om flyktingmottagande och ensamkommande ungdomar är minst lika inflammerad här i östra Småland som den är någon annanstans i landet.

Rapporterna om sexuella ofredanden på Larmtorget i Kalmar på nyårsafton skakade om hela regionen. När ishockeyklubben IK Oskarshamn sedan bjöd 60 ensamkommande till matchen mot Timrå följde en ursinnig debatt på sociala medier. ”Hur hjärtlös kan en Facebook-tråd bli?”, frågade sig en av krönikörerna på lokaltidningen Barometern apropå det aggressiva tonläget.

 

Woriya Dodkanlou arbetar som behandlingspedagog på Emmaboda kommuns integrationsenhet.   Woriya Dodkanlou arbetar som behandlingspedagog på Emmaboda kommuns integrationsenhet. Foto: Anders Deros

Växte upp utan fast punkt

32-åriga Woriya Dodkanlou vet inte riktigt vilken fot han ska väga på. I arbetet som behandlingspedagog på Emmaboda kommuns integrationsenhet har han medvetet använt fotbollen i sitt yrke. Han vet vilken nytta de kan göra för de nyanlända. Han vet vilken skillnad den gjorde för honom själv.

Dodkanlou tillhör de kurder som växte upp utan fast punkt. Pappan var peshmergasoldat, och familjen var ständigt i rörelse mellan städerna och bergen i skarven mellan Iran och Irak.

– Vi hade aldrig något riktigt hem. Det var fly, fly, fly... Hela tiden. Ibland träffade jag inte pappa på sex, sju månader. Han hälsade på oss där vi var, och åkte sedan upp i bergen igen. Kommer han tillbaka igen? Kommer vi se honom igen? Vi levde alltid för dagen, kunde aldrig tänka på framtiden.

När läget till sist blev ohållbart kom familjen till Nybro som kvotflyktingar 1998, en omställning som var tuff för en rastlös och rotlös 16-åring. Woriya Dodkanlou hade svårt att hitta in i sitt nya liv.

– Jag kom liksom ingenstans. I skolan var det ingen som ville prata med mig eftersom jag inte kunde kommunicera. Jag förstod att fotbollen kunde vara en bra väg, men jag hade aldrig spelat med en riktig boll i hela mitt liv. Bara med typ hoprullade tygbitar.

Så hur gick det för dig?

– Jag gick till träningen med Nybro, men de spelade i Pojkallsvenskan och var alldeles för bra. På den tredje träningen fick jag inte vara med längre, utan bara sitta på bänken och kolla.

På omvägar fick den unga kurden höra talas om kvartersklubben Pukebergs BK. Och där fanns det plats även för en kille som honom.

”Wodde” Dodkanlou ler brett. Han minns fortfarande hur han gjorde mål i sitt allra första inhopp mot Ruda. Han betonar namnen på de två ungdomsledare – Konny Antonsson och Tommy Pettersson – som tog sig an honom.

– De räddade mig. Jag var inte bra – det vet jag ju – men jag fick vara med. Och jag fick hjälp att förstå hur Sverige var uppbyggt, hur allt funkade, hur jag kunde bidra. Alla andra hade ju föräldrar som var med och hjälpte till, körde och stod i kiosken... Den kulturen hade inte vi vuxit upp med. ”Hur ska jag göra? Vi har ingen bil, pappa och mamma kan inte svenska”. ”Okej, du får sälja bingolotter”. Visst. Så jag satt där med pensionärerna och sålde bingolotter på Kvantum, och så fick jag mitt första sommarjobb på Pukevallen.

”Många som är rädda”

Dodkanlou är fortfarande inne i fotbollsrörelsen, spelar i sjättedivisionen och dömer på högre nivå. Nu försöker han ge andra samma möjligheter som han själv fick. Han försöker skapa kanaler för de ensamkommandes fotbollsintresse. Han arrangerar inomhusturneringar, han bokar planer och hallar, han skjutsar och lämnar, han ringer runt till föreningar i närområdet och frågar om det är okej för ett par afghanska killar att komma till träningen.

– Och såna klubbar som Johansfors är helt fantastiska, men det finns många andra som är rädda. ”Vi har tillräckligt med spelare, vi har ingen som kan prata med dem”. Alldeles för många dörrar är stängda. Alla ska få spela, och det sårar mig djupt att vi inte kan erbjuda plats till några dussin ungdomar i en kommun där det finns så många lag. Ingen äger fotbollen. Ingen.

Vad betyder egentligen fotbollen för ungdomarna du jobbar med?

– Mycket, mycket, mycket. När det är en inomhuscup i Lessebo kan de se fram emot den en hel vecka, det är allt de pratar om. Asylprocessen tär annars på dem, de har mycket i huvudet. De letar efter en identitet, och väldigt små saker kan leda till stora konflikter. Det räcker inte med bara mat och tak över huvudet, men vi har inget annat att erbjuda dem i samhället. Ingenting. Jag kan skicka dem till bowlinghallen – men det är bara tidsfördriv, det är ingen samhällsorientering, inget som hjälper dem.

De som har fotbollen har en bättre chans att komma in i det svenska samhället än de som inte har det?

– Utan någon som helst tvekan. Det är så jag ser det. De som börjar förstå livet här, de som har svenska vänner – det är via fotbollen. Enbart. Det är inte så att de har träffat några på skolan eller i kön på mataffären. Det är fantastiskt att se när vi är ute och går på stan, och så träffar fotbollskillarna några de känner och som de kan snacka lite med.

”Borde prata mer”

Innan vi avslutar undrar jag ifall det är något mer Woriya Dodkanlou tycker är viktigt att få sagt i sammanhanget. Det är den där typen av öppen kompletteringsfråga som sällan leder någonstans, men som nu genererar ett spontant litet anförande.

– Jag önskar bara att människor kunde prata med varandra istället för att fly. När jag är ute med mina ungdomar är det jättevanligt att folk pratar med mig, men vänder ryggen till en av de andra. Varför? Bara för att han inte kan svenska betyder det inte att han är dum i huvudet – han kan fyra andra språk, han kanske är mer utbildad än du är. Jag har själv lärt mig dari genom jobbet, språket de afghanska killarna pratar. Ge det en chans bara, ge det en chans. Under mina år med det här jobbet har jag träffat helt fantastiska människor. Det går inte att beskriva den kärleken de bär på, den omtanken de bär på, den viljan de bär på. Jag önskar att alla svenskar kunde se vad de har att ge till det här landet. Nu är det upp till oss. Vi gör dem till det de blir.

Lindås är ett gammalt stationssamhälle, som med tiden blivit en stadsdel i utkanten av Emmaboda. Familjen Hajjouz bor i ett lite luggslitet men trivsamt parhus vid genomfartsvägen.

 

Amar Hajjouz med sin dotter samt frun Rasha Akari.   Amar Hajjouz med sin dotter samt frun Rasha Akari. Foto: Anders Deros  

 

När jag ger huset någon pliktskyldig komplimang ler Amar Hajjouz överseende och slår ut med händerna på ett närmast urskuldande sätt. Det är väl okej, men det är ju inte vad det brukade vara.

Innerligt tacksamma

När kriget i Syrien började bodde familjen i den då turisttäta kuststaden Latakia, med sina palmer, sina stränder och sina förtrollade solnedgångar över Medelhavet.

Om de saknar det? Det är klart att de gör, men det förhindrar inte att de är djupt och innerligt tacksamma mot Sverige. När allt kommer kring tog de ett högst medvetet beslut att komma just hit.

Familjen Hajjouz tillhörde de som faktiskt hade ett val. De hade lite pengar, de var både bildade och beresta och de hade grekiska uppehållstillstånd efter att ha bott i Aten.

De valde Sverige, och till en början valde de Norrland. Tanken var att de skulle bli lättare att hitta jobb, bostad och vänner bortanför våra mer tätbefolkade områden.

– Vi bodde i Vilhelmina i sex månader. Det var fantastiskt, människor var så vänliga – men det fanns inga jobb, inga möjligheter att studera. Umeå låg fyra timmar bort.

Varför gör man inte mer för att utveckla potentialen i glesbygden? Amar Hajjouz har svårt att förstå det, såhär i trångboddhetens tid.

– Politikerna borde skapa en grund så att människor kan bo och arbeta där. Varför ordnar de inte stora fabriker eller något? Nu måste ju alla flytta. Inte bara flyktingar, utan även de svenskar som bor där.

”Måste stänga av internet”

Tillsammans med sin fru Rasha har nu Amar Hajjouz satt sig i vardagsrumssoffan. Ovanför dem hänger en tygbonad i Syriens färger. Identiteten lär förbli dubbelbottnad, men de har förlikat sig med att inte återvända till sitt hemland. Efter tre år pratar hela familjen flytande svenska.

– Vi vill ge våra barn en väg genom livet, och den finns här. Även om kriget slutar nu kommer det ta minst 20 år att bygga upp Syrien igen. Förut bodde vi intill varandra; kristna, shiiter, sunniter... Inga problem, folk kunde gifta sig med varandra, men nu vågar ingen längre lita på sin granne. Alla har förlorat någon, alla har ont inom sig. Det är så mycket smutsig politik som sliter isär Syrien, det är USA, EU, Iran, Israel, Saudiarabien... Troligen kommer landet att styckas upp, som Berlin efter Andra världskriget. Alla vill ha sin bit, men ingen bryr sig om folket.

Foto: Anders Deros  

De två tonårssönerna Yasser och Osama kommer in och hälsar. Rasha Akari är stolt över dem.

– Jag är inte orolig för deras framtid, deras lärare säger att de kan mycket och är duktiga. De pratar svenska, arabiska, grekiska, engelska och snart italienska. Men klockan åtta varje kväll måste vi stänga av internet och säga åt dem att läsa istället – annars studerar de inte.  Jag hoppas bara att de inte ska glömma Syrien, att de ska bära en liten del av landet vidare.

Själv arbetar Rasha Akari som hemspråkslärare i väntan på att hon ska få tillgodoräkna sig sin utbildning som arbetsterapeut. Och Amar Hajjouz? Han har fått jobb genom fotbollen.

– Hur blir det nu...? Sonen till en av mina kompisar spelade med sonen till min chef. De pratade, och så fick jag en praktikplats. Sedan blev det halvtid, nu är det heltid. Jag jobbar på Räddningstjänsten, utbildar asylsökande i brandsäkerhet.

När den genomtänkte skissar på en strategi för livet i ett nytt land får fotbollen en självklar plats i planen. Redan då Amar Hajjouz åkte till sin första träning med Johansfors hade han en klar bild av vad han hoppades få ut av det.

– Jag har alltid älskat fotboll, och fast jag är en gammal man nu kan jag inte leva utan den. Men jag hade också två tydliga mål med att spela i Sverige; jag ville få kontakt med svenska människor och lära mig språket. Jag gjorde likadant när vi bodde i Grekland. Fotboll är det bästa sätter.

Men nu är det inte så många svenska spelare kvar i Johansfors?

– Nej, det är synd. Jag vet inte vad som har hänt, varför de har lämnat... Är det för att de inte vill spela med flyktingar, jag vet inte?

En sak är Amar Hajjouz däremot helt säker på.

– Själv tycker jag att det är fantastiskt att spela för en så trevlig man som Johnny. Han accepterar alla, behandlar alla lika.

Inne i Johansfors klubbstuga bjuder Johnny Elm på klassiskt fotbollsfika, djupfrysta kanelbullar och kaffe i plastmugg. Med vid bordet sitter också Dennis Randewall, ordförande och eldsjäl. Medan Elm tränat a-laget är det Randewall som hållit själva verksamheten flytande.

– Nu har jag också flyttat en bit utanför Johansfors, och det är nog tur det. Tidigare jobbade jag sju till fyra här uppe på plåtslageriet, och så fort jobbet var slut var det ner hit... Klippa, tvätta, städa... Jag lade all min fritid här nere, från fyra tills dess att det var dags att gå hem och sova.

Kulhål i hela magen

På ett sätt befinner sig Johansfors IF nu i en helt ny situation, på ett annat så fortsätter de bara att göra det de alltid gjort. De håller planen öppen för vem som än vill komma och spela.

– Jag och brorsan kom själva hit som fosterbarn från Landskrona när jag var sex år, och ända sedan dess har det bara varit fotboll egentligen. Det har varit köttsår på knäna från grusplanen uppe på kullen, det har varit ljummen saft och bastun efteråt... Det är klart att det har hjälpt mig.

Det går att dra en linje mellan hur det var för dig i början 1980-talet och hur det är för de ensamkommande nu?

– Jo, det gör det ju, det gör det. Men det spelar ingen roll för mig var folk kommer ifrån eller vad de har för hudfärg – så länge vi har ett fotbollslag.

Dennis Randewall vänder sig till Johnny Elm, frågar om han minns hur det var när flyktingarna från Balkan-kriget kom till byn under 1990-talet.

– Då hade vi ett par stycken här nere, Fuad och de här... Förjävla bra fotbollsspelare. Målvakten hade kulhål i hela magen ju, men det var helt enormt hur bra han var i målet.

Johnny Elm vid fikabordet med klubbens ordförande Dennis Randewall.   Johnny Elm vid fikabordet med klubbens ordförande Dennis Randewall. Foto: Anders Deros  

På bordet ligger en trave av de åttasidiga informationsblad som trycktes upp inför fjolårssäsongen. ”Forsare med fart – Johansfors så klart” lyder parollen, men när Randewall läser igenom sin egen lägesrapport på mittuppslaget ser han mest en lång, orolig klagosång.

– Förut hade vi alltid matchprogram, även i Division sex. Men nu sa vi: ”Äh, det är ändå ingen som kommer och kollar, så vi skiter i det”. Allt har ju gått neråt, det har inte varit så jävla roligt de sista tre åren. Det har blivit en brist på engagemang i hela föreningen som spridit sig som en löpeld, det har inte ens varit roligt att gå på styrelsemötena längre.

Idrottsplatsen byggde denna kropp, omklädningsrummet formade denna karaktär. Dennis Randewall är den där typen som trivs som bäst när han får traska omkring i träningsoverall, slänga lite käft, dra några historier.

Visst har det varit motvind ett tag och nog kommer det att fortsätta vara tufft framöver, men det ska nog finnas krita på linjerna på Johansfors IP framöver också. Klarar man vildsvinen klarar man liksom allt.

– Vildsvinen är de allra värsta motståndarna vi har. Den 15 oktober 2012 var den värsta dagen i mitt liv, tillsammans med dagarna då vi trillade ur fyran och femman. Det plingade till i telefonen kvart i sju på morgonen – vildsvinen hade varit här. Hela jävla fotbollsplanen var upp-och-nedvänd, det var som att någon hade kört med en grävmaskin. Ja, du gode gud... Brorsan och jag fick ta ledigt tre dagar var från jobben för att vända tillbaks hela skiten och sedan sätta elstängsel runt hela anläggningen.

”Vildsvin, vilka jävla grisar”

På telefonen har Randewall en bild av förödelsen. Planen ser ut ungefär som om ett månlandskap ihärdigt bearbetats av en pluton målmedvetna jättemullvadar. Den första Facebook-kommentaren under bilden kommer från Viktor Elm: ”Lillen varit och glidtacklat igen?”.

– Och nu har det visat sig att det där elstängslet inte räcker. Jag har länge jobbat med jägare som påstått att vildsvin är minst lika smidiga som hundar, men jag har bara skrattat åt det i alla år: ”Aldrig i livet”. Men häromsistens var det någon av oss som gick på pass, och kom ner hit mitt i natten för att kolla. Det var helt svart så han tände pannlampan – och där ute i mittcirkeln stod det ett sånt där jävla as som hade börjat gräva. Och när det blev upptäckt gav det sig iväg mot staketet, hoppade upp och bara seglade över det och stack rakt ut bland träden.

Dennis Randewall tittar stumt i mörkret och skogarna, knackar indignerat mot fönsterglaset.

– Vildsvin alltså... Vilka jävla grisar.

När jag pratar med David Elm har det gått nästan på dagen sex år sedan han debuterade i Premier League. Tottenham ställde upp med Gareth Bale, Luka Modric och Ledley King den dagen, och David Elm snuddade vid taket på hela den globala fotbollshierarkin.

Han hade tagit längsta tänkbara väg från idrottsplatsen bredvid glasbruket.

– Och jag kan erkänna att jag längtat tillbaka till Johansfors genom hela min karriär. Inte på så sätt att jag ångrar något eller hade velat byta, men... Jag trivdes så otroligt bra med den föreningen, så mycket glädje som jag kände där har jag aldrig känt igen.

Johnny Elm med sönerna Viktor och Rasmus tröjor på väggen.   Johnny Elm med sönerna Viktor och Rasmus tröjor på väggen. Foto: Anders Deros  

Även om alla tre bröderna är väldigt djupt rotade i den småländska myllan är det David Elm som känner allra starkast för gräset som växer ur jorden hemmavid. Det är så osedvanligt tydligt att det var den här miljön och de här tidiga åren som gjorde honom till den han blev.

– Första matchen, Älmeboda/Linneryd borta. Vi fick stanna längs vägen och plocka upp barn för att ens få ihop fullt lag. Det blev 1–1. Jag var sex år gammal, flera av de andra var väl i tioårsåldern.

Så det var inte du som gjorde målet?

– Jo, faktiskt. I och för sig var det deras målvakt som fumlade in den, det var inget särskilt märkvärdigt skott. Men jag fick en tia av farmor och farfar i alla fall.

Årtiondena gick, karriären tog fart och flyttlassen packades. David Elm blev snabbt så stor att han växte ur JIF-tröjan, men slutade inte använda den för det.

– Jag har alltid fortsatt att åka ner på träningarna och matcherna så fort jag haft tillfälle, alltid känt att det varit viktigt att fortsätta engagera sig. Dennis och hans bror som styrt föreningen är goda vänner, och idrottsplatsen har förblivit en trygg punkt. Där är man alltid välkommen, där kan verkligen vara sig själv och prata om allt och inget. Glädjen har alltid gått före allvaret där.

Du har känt både på gräsrötterna och på pyramidens topp – hur tänker du själv kring fotbollens balans mellan bredd och elit?

– Allt det där är sånt som jag har grunnat på fram och tillbaka hur många gånger som helst. När jag var yngre hade jag det där drivet som innebar att allt annat än att ta sig vidare uppåt verkade oviktigt, men numera upplever jag breddfotbollens sociala funktion som otroligt betydelsefull. Även om Fulham var en relativt liten klubb har ju de flesta engelska klubbar helt tappat kontakten med sina lokalsamhällen, de har förlorat sin sociala roll. Lever man med dem lever man i en väldigt speciell värld. Min egen äldsta son är fem år nu, och ska väl in i fotbollen... Naturligtvis kommer jag stötta honom i att göra precis det han vill, men för egen del är jag inte alls säker på att jag vill att han ska in i elittänket. Från början tänker vi absolut sätta honom i en liten förening, där det viktigaste är att han ska få umgås med sina kompisar.

”Ett gott hjärta”

En hösteftermiddag för snart 19 år sedan gjordes ett symboliskt byte under Johansfors säsongsavslutning. Veteranen Johnny Elm gick av, och istället kom hans 14-årige son David in för att debutera.

Släktsagan är inte slut ännu. Kanske kommer byns allra mest berömda bröder spela tillsammans i blåvitt igen, kanske kommer David Elm en gång bytas ut mot sin egen son.

– Tankarna på att spela i Johansfors igen finns definitivt kvar, men vi får se hur det blir med allt. Både jag, Viktor och Rasmus tycker ju att det vore sjukt kul om vi kunde komma tillbaka allihop, men det är nog några år bort. Så till att börja med får vi se till att hålla föreningen vid liv tills dess.

Hur tror du att det går för det nya gänget?

– Jag ser jäkligt positivt på allting, tror det är fantastiskt bra för alla parter. Vi kan dela med oss av vårt föreningsliv till de asylsökande, de kan hjälpa oss att få vår klubb att leva vidare.

Men det är en annorlunda tränarutmaning farsan din står inför nu. Klarar han den?

– Om någon gör det så är det han. Han är utrustad med ett synnerligen gott tålamod, och ett gott hjärta.

Johnny Elm instruerar spelarna under träningen.   Johnny Elm instruerar spelarna under träningen. Foto: Anders Deros

Uppe i Broakullas lilla sporthall upprepar Johnny Elm strävsamt likartade budskap i varje spelavbrott.

– Man kan inte ha 20 man som spelar forward, det funkar inte. Man måste kunna försvara också.

– Lagspel, det är vad det handlar om. Ni måste hjälpa varandra när ni spelar.

– När vi tappar boll går vi och tycker synd om oss själva. Vi måste hem och hjälpa till att försvara, annars vet vi hur det går. Då blir det 12–0 i baken.

 

”Black Messi, Black Messi”

Ungefär 25 killar har tagit sig till träningen, alla utom 2 är flyktingar. Amar Hajjouz tar defensivt ansvar och försöker fungera som något av en instruerande lagpappa, men Johnny Elm tittar ändå ut över spelargruppen och konstaterar:

– Bara forwards, inte en enda back... Vi spelade inomhusturnering i Nybro ishall häromveckan. Där får man ha fem utespelare – men ändå kom tre motståndare helt ensamma mot målvakten gång efter gång. Det blev 12–0 på en kvart, men då var det ett riktigt bra Division fyra-lag vi mötte.

Tränare Johnny Elm ger instruktioner på träningen.   Tränare Johnny Elm ger instruktioner på träningen. Foto: Anders Deros  

Finns det ingen självkorrigerande mekanism då? ”Fan, det här funkar ju inte, vi kanske måste falla tillbaka lite”.

– Jo, det gör ju det. Andra matchen förlorade vi med 5–1, och i sista rundan klarade vi faktiskt 0–0. Brant utvecklingskurva. Men det är dit man måste komma, att de själva kommer på att de måste försvara och börjar säga det till varandra..

När allt kommer kring är såklart taktiken ändå underordnad glädjen. Jag sitter bredvid behandlingspedagogen Woriya Dodkanlou på läktaren, och han pekar ut en afrikansk kille han nyss skjutsat hit från ett asylboende i Lindås.

– Riktigt bra spelare.

Precis då lyckas grabben med en avancerad dribblingsmanöver och stöter in bollen i mål. Ett par afghanska spelare på avbytarbänken applåderar hänfört och tjuter till: ”Black Messi, Black Messi”.

Efter träningen är Johnny Elm fortfarande på gott humör när han sätter sig i bilen.

– Jag tycker det är jättekul, riktigt stimulerande. Det finns en hunger i de här killarna som jag saknar hos många andra.

Anar jag en salva om dagens bekväma svenska ungdom?

– Om du vill kan jag plocka fram den, helt klart. I onsdags var det 15 grader kallt, och ändå kom de här killarna i kortbyxor och kortärmat... Då har man ett genuint intresse för att spela fotboll. En av dem kom fram till mig: ”Coach, I can’t feel my hands”. Jamen, gå in då, för guds skull, det är okej. Den glöden de visar, det är den som jag minns från min egen uppväxt här i byn, men som jag inte riktigt hittar här längre. Närkamp på träningen.   Närkamp på träningen. Foto: Anders Deros

Stort bråk på asylboende

Vid infarten till Broakulla syns en skylt: ”Utvandrarnas väg”. Det var härifrån trakten de utgick, människorna som skildrades i Vilhelm Mobergs nationalepos.

Då lämnade uppemot 1,5 miljoner svenskar sitt hemland i jakten på ett bättre liv, och nästan 20 procent av en generation försvann. Nu åker vi genom samhället, slänger ännu en blick ner mot det ödesmättat övergivna glasbruket.

– Efter att vi gått i konkurs så hade vi ju ingenting. Då var det tufft. Ingen inkomst, lägsta stämplingen och tre månader innan man skulle få något. Då var det lite att leta extrapriser på affären.

Elm-miljonerna då? Jag förut satte att det bara strömmade in proffspengar som försörjde hela släkten.

– Jag tycker att det varit väldigt dåligt med det, haha. Jag glömde skriva det avtalet.

Sedan tre år tillbaka jobbar Johnny Elm istället som barnskötare på de olika förskolorna i Nybro. Han har en så kallad pooltjänst, hoppar in där det behövs för dagen.

– Jag trivs jättebra, och märker att det finns beröringspunkter mellan det yrket och jobbet som tränare. Behovet för mig är på något sätt detsamma. De flesta kallar mig ”fröken”, men de utländska barnen säger ”pappa” till mig. Det är mycket märkligt. Men ganska härligt också.

Kvällen jag hälsade på Johansfors IF höll träningen på till 21.30, och sedan tog det väl någon halvtimme innan spelarna hunnit tillbaka till sina tillfälliga hem.

Larmet kom in till polisen klockan 23.15. Ett stort bråk hade brutit ut vid asylboendet i Lindås, just där Woriya Dodkanlou lämnat av ”The Black Messi” sisådär en timme tidigare. 19 av de 30 boende är misstänkta för våldsamt upplopp.

 

Foto: Anders Deros  

”Det finaste vi har”

När jag ringer Dodkanlou dagen efter har han fortfarande inte fått hela bilden riktigt klar för sig.

– Det är ju väldigt tråkigt det som hänt, men även om vi haft ett informationsmöte har vi inte detaljerna ännu. Men det känns typiskt, jag hade bokat in ett möte mellan Johansfors och chefen för integrationsenheten nu på förmiddagen. Jag skulle försöka fixa så att föreningen fick bättre stöd av kommunen, men nu var det inte riktigt läge.

Var några av fotbollskillarna inblandade i bråket?

– Nädå, det hade jag fått veta direkt.

Jag låter det gå några dagar innan jag stämmer av med Johnny Elm, och när jag väl når fram har läget runt honom både hunnit svaja till och sedan stabiliseras igen.

– På första träningen efter bråket saknades de tre, fyra killarna som brukar komma från Lindås. De hade blivit hotade och vågade inte gå ut, det är tydligen något gäng som stört sig på dem redan tidigare.

Låter inget vidare.

– Sen var det i och för sig en av spelarna som kom smygande ändå efter en halvtimme av träningen, han kunde visst inte hålla sig borta.

Kommunikationsnivån är fortfarande inte så hög att Johnny Elm kunnat prata ordentligt med sina spelare, däremot har han gått igenom situationen med en av de anställda vid det aktuella boendet.

– Han berättade att det var obehagligt på flera olika sätt. Dels med hoten, men dels också själva läget på boendet. Det är väldigt spänt, och hårda ord nästan dagligen. Och det är klart – vi ska inte inbilla oss att det här är enkelt, att det bara kommer att gå som en dans. Många av de här ungdomarna har ju trauman, och visst märker jag även på planen att skalen är väldigt tunna. Det är inte alltid det krävs mycket för att det ska smälla.

Ändå hörde jag att inga av fotbollsspelarna deltog i själva upploppet.

– Nej, det är vad jag också har hört, och man kan väl hoppas att det finns en anledning till det. De som har fotbollen kanske har en bättre ventil än de andra.

I morgon är det i alla fall försäsongspremiär för det nya Johansfors IF. Träningsmatch mot Orrefors på Åkrahälls konstgräsplan i Nybro, och det här året har Johnny Elm inte haft några som helst problem att få ihop lag. Han har anmält 24 spelare.

– Det ska bli så väldigt spännande. Jag har ingen aning om var vi står, men målsättningen nu är egentligen bara att få ihop ett gäng. Det jag hoppas på är ett lag som förhoppningsvis förstår var de ska vara på planen och vet vad de ska göra, men som framförallt kan kommunicera med varandra och ha kul tillsammans. Sen om vi inte vinner en enda match – det spelar inte så stor roll. Jag ser framför mig att vi fortfarande har ett lag till hösten, att vi fortfarande har en förening.

En gång i tiden hette det att vi skulle ha en fotbollsförening i varje by. Nu finns det vare sig föreningar eller byar kvar, höll jag på att säga.

– Nä, lite så är det ju. Men för oss som levt med Johansfors IF är ju det här det allra finaste och viktigaste vi har. Det vill jag både bevara – och dela med mig till de nya av. Det finns ingen motsättning i det. Tvärtom, alla vinner.

Foto: Anders Deros  

David Elm Viktor Elm
SENASTE NYTT

Sportbladet

Visa fler
SPORTBLOGGAR
Om Aftonbladet