Sportbladet

ACO: ”Nu är det ganska häftigt”

Barndomsvännerna Anna Carin Zidek och Anna Le Moine tog hem varsitt OS-guld i Turin

De första hundra åren ställde bara en härjedaling upp i OS.

På ett golv i Sveg sitter ­nummer två och tre bredvid ­varandra, med likadana luggar, och är ovetande om var liven ska ta vägen.

Snart ska bästisarna Anna och Anna Carin glida isär och söka sig till varsin stad och sport.

Om 19 år ska de mötas igen i en osannolik guldkram.

Det måste ha varit 1980. Det bör ha varit behagligt väder, kanske senvår, för Anna Carin hade fått en ny cykel och granntjejen Anna gick med en kompis till hörnet av Gränsgatan och Jämtlandsgatan i Sveg för att titta.

Flickorna lärde känna varandra. När skolan började till hösten var de oskiljaktiga.

Vid tidpunkten hade Härje­dalen bara skickat en deltagare till OS. Han hette Arthur Herrdin och hade på femmilen i Sankt Moritz 1948 drabbats av underfrysning och snubblat runt ett par kilo­meter innan han bröt.

Anna och Anna Carin aspirerade inte på att ta sig dit. De var duktiga i skolan och flitiga medlemmar av Svegs ungdomsdansare, men varken schottis, polka eller squaredance inbegreps i den olympiska rörelsen.

Anna Carin (då Olofsson) och Anna (då Bergström) i klass 8 B.
Anna Carin (då Olofsson) och Anna (då Bergström) i klass 8 B.

På skolfotot i åttan satt tjejerna bredvid varandra, strax till vänster om de halvliggande klass­föreståndarna Glennan Hallgren och Leffe ”Feel” Feldt.

Flyttade – och gled isär

I katalogen listades Anna Carin under sitt smeknamn Nirak, alltså Karin baklänges. Hon hade med åren blivit allt bättre på längd­skidor och kuskade på helgerna runt på tävlingar. I början följde Anna med, men hon hade inte samma fallenhet och tröttnade.

På en friluftsdag samma vinter demonstrerade Glennan och ­Leffe curlingens grunder. Jo, det kunde vara något, tyckte Anna och sökte upp den lokala föreningen.

Efter grundskolan flyttade ­Anna Carin till skidgymnasiet i Järpen medan Anna stannade i Sveg. Avståndet gjorde vän­skapen svår att upprätthålla.

De gled isär. Slutade umgås. Åren gick.

■ ■ ■

Två decennier senare var de 33-åriga kvinnor som i varsin sport nådde OS i Turin 2006.

Enligt Tidningen Härjedalen hade Anna Carin Olofsson fyra år tidigare blivit landskapets andra olympier, om vi räknar bort ­curlingreserven Margareta Lindahl som inte spelade en enda ­minut 1998, men sedan dess hade hon bytt från längdskidor till skidskytte. Anna Svärd, född Bergström, skulle bli nummer tre. Hon hade gått med i Lag Norberg 2003 och kom till Italien som regerande världsmästare i curling. Anna och Anna Carin hade inte setts på länge, men skickade några sms med lyckönskningar inför tävlingarna.

Spelen drog i gång.

Första härjedaling med guld

I byn Pinerolo tog sig de svenska curlingdamerna planenligt vidare från gruppspelet och slog Norge i semifinalen. Inför finalen laddade de till rockbandet ­Hammerfalls musik i omklädningsrummet och gick sedan ut och besegrade Schweiz med 7–6.

Det var 23 februari 2006 och ­Anna, som inte hade rört en curlingsten förrän tonåren, var den första härjedalingen att vinna OS-guld.

Två dagar senare avslutades ­damernas skidskytte med ­masstart. Anna Carin hade vunnit silver i sprint men siktade högre i sista loppet. Av någon anledning hade hon avböjt erbjudanden om skjuts till arenan utan skulle själv köra en lånad bil. På morgonen tvekade hon över beslutet. Varför skulle hon dra på sig ett extra stressmoment?

Oron visade sig obefogad. ­Anna Carin undvek köer och snirklade sig fram i god tid. Hon värmde upp, startskottet ljöd, hon sköt fullt i båda liggande, fullt i första stående, stabil åkning, en bom i sista men inget som hotade ­segern.

Fann en bekant i vimlet ...

Hon gick i mål som mästare. Hon gav segerintervjuer, fick ­gratulationer, hälsade på kungen, kramade Carl Philip – och fann i vimlet en bekant famn.

Anna omfamnade Anna Carin. Hon hade inte haft lika tur i trafiken utan missat första halvan av loppet, men målgången såg hon.

Där stod de två guldmedaljörerna. 200 mil från Gränsgatan. 25 år sedan folkdansen. Två tidigare bästisar som valt olika spår i livet men inom två dygn nått fram till samma mål.

■ ■ ■

Tio år senare ringer jag Anna Carin Zidek och Anna Le Moine. De har bytt efternamn och lagt ner idrottskarriärerna. De berättar historien ovan och flikar in så mycket detaljer att det hade gått att skriva dubbelt så långt.

– Vi var ganska blyga som barn, men vi kämpade hårt och hade högst betyg. På ett prov hade vi varsitt fel, på nästa hade hon alla rätt och inte jag, men så tog jag igen det på nästa, säger Anna Le Moine, som är ingenjörsutbildad och ­jobbar som trafikutredare.

Var ni struliga och festade mycket?

– Nej, Anna Carin var inte mycket till festare. Det var kanske jag mer... Men vi var lite fula på så sätt att vi utnyttjade att vi var kompisar. Jag småljög och sa att Anna Carin får gå på den bion så då ­måste jag också få.

Hur svindlande var det att ­mötas som guldmedaljörer i Turin?

– Det var jätteroligt och fantastiskt att det blev så. Det hade jag inte kunnat drömma om.

”Nu är det ganska häftigt”

Anna Carin Olofsson har flyttat tillbaka till Sveg och är längd­tränare på skidgymnasiet. Hon är lika förundrad som Anna över hur långt de tog sig, men det är som att hela historien har hunnit ifatt henne i efterhand.

– Jag tänkte inte på det då, men nu är det ganska häftigt. Tänk hur stort Sveg är, säger hon.

De bedyrar att det aldrig har funnits fiendskap mellan dem. De gled isär, odramatiskt och ofrånkomligt, så som tonåringar gör. De slutade inte vara kompisar, de slutade bara umgås.

Eller tog de kanske en paus?

Jag frågar om det finns ett slut på historien. Har 42-åringarna på senare år träffats igen och umgåtts som polare? ­Anna Le Moine skrattar.

– Ja! Hon bjöd med mig på Idrottsgalan i år. Jag blev jätteglad. När vi kom till Globen hade de en fotoautomat där, så vi gick in ­tillsammans. Vi sa till varandra att det har gått 35 år sedan vi träffades så det var dags för en ny bild.

Jag frågar om det är okej att publicera fotot och innan vi lägger på svarar Anna att hon ska skicka över det.

Tillsammans på Idrottsgalan i år.
Tillsammans på Idrottsgalan i år.

Mobilen vibrerar.

Jag ser en svartvit bild på två galaklädda kvinnor. Anna och Anna Carin sitter bredvid varandra, med likadana luggar, och gör segertecken med fingrarna.

FAKTA

ANNA-CARIN ZIDEK, 42

Vann OS-guld i skidskyttets masstart 25 februari 2006.

Framgångar efter guldet: VM-guld och ytterligare fyra VM-medaljer. Vann distanscupen 2009/10. Elva segrar i världscupen, varav tre i stafett.

Slutade: 2011.

Gör i dag: Utbildad sjukgymnast, men jobbar som längdtränare på skidgymnasiet i Sveg.

Har sett finalen: Fem gånger. När jag kommer hem till mina föräldrar tittar de på det ibland och säger att det är lika spännande fortfarande.

Bästa minnet från gulddagen:

”I sista skjutningen bommar jag ett skott och snurrar i straffrundan när jag hör att tvåan Kati Wilhelm skjuter. Jag hör ett skott och tänker: var det sista? Sedan ett till. Var det sista? Jag hinner ut och hör ett till bakom mig. Hon fick aldrig kontakt så det var bara att köra.”

Konstigaste minnet från guld­dagen: ”Jag åkte poliseskort ner från Turin. Borta i Ryssland hade det hänt ­förut, men här satt varje medaljör i sin egen bil och åkte efter varandra med polis framför och efter. Det var speciellt.”

ANNA LE MOINE, 42

Vann OS-guld i curling med Lag Norberg 23 februari 2006.

Framgångar efter guldet: Försvarade guldet i Vancouver fyra år senare. EM-guld och VM-guld.

Slutade: Direkt efter OS 2010.

Gör i dag: Utbildad till ingenjör och jobbar som trafikutredare på ett konsultbolag.

Har sett finalen: ”Hela matchen en gång, men klipp har jag sett ganska många gånger.”

Bästa minnet från gulddagen:

”Alla våra familjer bodde på ett litet ­hotell utanför Turin. Där hade ägaren ordnat middag med flera rätter. Vi åt mitt i natten i jättemånga timmar. Jag var ­jättetrött och jätteglad, det kändes som att jag kunde vara uppe hur länge som helst. Det var ett glädjerus.”

Konstigaste minnet från ­gulddagen: ”När vi fått medaljerna på plazan skulle vi gå igenom folkmassorna. Vi gjorde det dumma att ha medaljerna­ så att de syntes, så folk hängde efter och tog på oss och medalj­erna. SOK ­bildade en ring och fick in oss

i en sportaffär på en gågata. Zlatan ­spelade då för Juventus, så det var ­massa idolgrejer och fotbollsprylar på ­honom. Vi väntade tills det lugnade sig.”