1 juli 1975: Kvällen då Gärderud stoppade klockan

Den 1 juli 1975 nådde han sin vision. I ett sportens nirvana räknade han hem alla himlens stjärnor på Stockholms Stadion.

Lars Nylin

Anders Gärderud toppade en rekordvecka. Två värlsrekord på sex dagar i en gren där afrikanska superlöpare dominerade. Först 8.10,4 vid midsommar, den 25 juni. Sedan drömtiden 8.09,7 vid DN galan.

Han var knappast ett barn av sin tid. I början av 1970-talet var det länge sedan svenska medeldistanslöpare var bra.

Det hade talats om att Gärderud var en ny Gunder Hägg. Men det sades också att det inte skulle hända. Det han hade av naturbegåvning tyngdes av hans psyke.

Men de som sa så visste inte vem Arthur Lydiard var. Denne Nya Zeeländare hade lyft fram en generation löpare från hemlandet. Ett årtionde senare dök han upp i Finland med samma idé om grymma långdistanspass. Han kallade det ”Long slow distance”, LSD. Men det enda löparen blev hög på var insikten att den verkliga gränsen ligger bortom smärtan.

Det första finska löparlejonet i hans stall var Juha Väätäinen. Vid EM 1971 drev Juha ett fullsatt Olympiastadion i Helsingfors till extas.

Inför 10Ì´1;000 meter hade favoriten David Bedford ignorant undrat ”Väätäinen, who?” . När grymme Juha gjorde det avgörande rycket sneglade han snett bakåt Bedford och väste ”I am Väätäinen”. Gärderud, på plats, tatuerade incidenten i sitt löparhjärta.

I början av 1970-talet tränade Gärderud med Väätäinen. Finnens drivkraft betydde nog mest. Denne resonerade: ”varför vänta 20 år med att springa 10Ì´1;000 meter under 27 minuter, gör det nu!”.

Gärderud lärde. Och satte upp målet att springa 3Ì´1;000 meter på 8.10.

1972 slog han sitt första världsrekord. Tre år senare kom veckan som slutade med att han nådde ända fram.

21Ì´1;000 åskådare drev Gärderud förbi smärta och uppgivenhet. Han älskade att vara i fokus. Han, en stor publik, det uppsatta målet. Det var Gärderuds drivkrafter.

Den här sydligt gassande kvällen på Stadion gjorde ärkerivalen Bronislaw Malinowski hästjobbet. Gärderud tassade efter i sin effektivt eleganta löpstil. Mot slutet högg han till.

Problemet var möjligen att Gärderud nådde sin vision den där kvällen. Vid OS i Montreal ett år senare hade inte alls samma kraft, har han berättat. Han hade programmerat sig att springa på 8.10. Nästa steg fanns inte mentalt. ”Skillnaden mellan 8,10 och 8,00 är inte fysisk”, har han sagt.

I Montreal tog hen hel världs löparpublik honom ändå till fantastiska 8,08.02. Men kulmen på karriären nåddes på många sätt sommarveckan 1975. Det som hände i Montreal var övertid, en bonus. Samma år slutade han.

Det tog bara till 1978 innan Henry Rono slog rekordet. Men det hade gått hela 20 år när någon gick under 8,00.

Anders Gärderuds sista världsrekord, det från OS 1976, skulle så här långt 2005 ge en tredje plats på världsbästalistan.

När vi talar om Anders Gärderuds jakt på sin smärtgräns har tiden stått stilla.