Tack, Zlatan för en smart och fysisk match

Tiden går så fort.

När vi slog oss ner på Ullevi under en apelsinsol och drömhimmel hade det gått två år sedan Sverige senast vann en träningslandskamp.

Simon Bank

Tolv matcher. 735 dagar. Nio europeiska länder har hunnit byta ledare, Pluto har upphört vara en planet och landslagsspelarna har skaffat 42 nya tatueringar.

- Det är alltid bra att vinna matcher, sa Lars Lagerbäck.

Sverige-USA var en stilla bris, en trevlig match med stämning som en grillkväll i en radhuslänga.

Utöver att det kan kännas tryggare att vinna med 1-0 än att - låt säga - förlora med 4-0 så fanns det absolut en del att vara glad över.

En del smått. En del stort. En del Zlatan.

Han spelade tillsammans med Johan Elmander, men han spelade inte särskilt mycket tillsammans med Johan Elmander (såg ni så förstår ni). Zlatan var inte bra hela tiden. Däremot tog det bara sextio sekunder för honom att visa att han är i en helt annan form än han var för ett år sedan.

Han stal bollen från Bradley Jr, förbundskaptenens son, och drog sig utåt högerkanten. Han hade tre alternativ; att skjuta, att släppa ut på Kennedy Bakircioglü, att slå ett inlägg mot Elmander.

Zlatan Ibrahimovics tekniska tombola snurrade och landade på ...

... alternativ fyra, förstås. Det som inte fanns.

Ett genialiskt, omöjligt inspel till Kim Källström, som missade sitt skottläge från arton meter.

En bra och - märklig match

Där var ett par sådana saker till. Ibrahimovic var skarp, smart, fysisk. Inga mål, inget vidare samarbete med en rätt blek Elmander - men tillräckligt för att visa att inget är omöjligt när han är med i landslaget. Tack så mycket, Ibrahimovic, det var ett tag sedan.

Annars då?

En bra, men märklig match. USA styrde Sveriges uppspel ut mot kanterna och låg så högt i sin press att Landon Donovan ett tag stod sist i kön till Liseberg.

Och Sverige fick problem, eftersom de inte är ett särskilt spelskickligt lag längst bak.

De bästa spelvägarna fanns centralt, via mittfältet, eller långt, bakom USA:s backlinje. Men Sverige var för sparsamma med att lyfta långt (Erik Edman var den ende som gjorde det, det blev farligt varje gång), och Daniel Andersson och Kim Källström var inte kvickfotade nog för att lura sig förbi Bradley och Mastroeni centralt.

Det blev lite halvchanser här, lite andrabollar där. Andersson och Källström kom in i matchen och fick grepp om mitten, och efter exakt 55 minuter rasade USA:s press ihop.

För första gången vandrade en svensk anfallare ner och mötte ett uppspel bakom ryggarna på Bradley och Benny Feilhaber (som tog Mastroenis plats efter paus). För första gången fick Sverige ett numerärt överläge i mitten.

Olof Mellberg spelade upp, Zlatan väggspelade snabbt till Daniel Andersson, som släppte till Kim Källström, som spelade ut på Kennedy - och någon sekund senare smällde en Partille-projektil till bakom Tim Howard.

Ett lite historiskt landslag

1-0. Och ett USA som, för första gången i matchen, började titta över axeln för att se om det fanns svenskar där.

Sverige vann igen, de höll nollan igen, Rami Shaaban fick göra en fin räddning på slutet, och utöver en radda rätt usla uppspel så var det just den sorts kontrollerad match som vi helst av allt ville ha.

Om två veckor går Tobias Linderoth och Fredrik Ljungberg in i det här laget, när Danmark kommer rusande för att jaga sin förlorade heder.

Det ska bli väldigt roligt att se.

I andra halvlek representerades Sverige av finsk-egyptiske Shaaban, bosniske Majstorovic, chilenske Concha, assyriske Bakircioglü, serbiske Djuric och bosnien-kroatiske Ibrahimovic.

Det var lite historia som svepte förbi där, någonstans. Medan Sverigedemokrater firade nya opinionsframgångar.