Allt han rör blir till guld

I dag ska Ola Johansson vinna sitt 17:e SM: Magiskt bra

1 av 2
Ola Johansson Ålder: 51 år. Bor: Västerås. Familj: Hustrun Margareta, döttrarna Alice, 16, och Hedda, 12. Yrke: Bandytränare och konsult. Klubbar som tränare: Västerås-Edsbyn. Klubbar som spelare: Edsbyn-Boltic-Västerås. Position: Anfallare/mittfältare. Landskamper: 117. Landslagsmål: 62. VM-guld: 1981, 1983, 1987. Utmärkelser: Årets man 1983 och 1988. FOTO: HENRIC LINDSTEN
SPORTBLADET

UPPSALA. Bli inte förvånad om Edsbyn besegrar Västerås och blir svenska mästare för sjätte året i rad.

Bakom laget döljer sig bandyns egen Midas.

Ola Johansson, 51, är på väg mot sitt 17:e SM-guld.

– Att vinna är inte allt, men gör man ett bra jobb blir det ett bra resultat, säger han.

Ola Johansson skilde sig från de andra ungarna som sökte sig till Ön när det var dags för avslag i barndomens Edsbyn. Medan de andra knattarna var mer intresserade av snöbollar än lackröda nystan följde han varje skär, varje passning.

– Jag blev som uppslukad. Där stod jag, ensam och tyst. Om någon störde mig blev jag irriterad, säger han.

Själv skridskoförsedd nådde Ola Johansson sin första SM-final redan som femåring. Det var 1962, då hans far Elis och Edsbyn slog Sirius i SM-finalen på Stockholms stadion.

– Jag åkte runt med pappa och fick skjuta straffar på målvakten ”Yppe” Palmqvist. Han larvade sig så att jag fick göra mål och det tyckte jag inte om. Jag var väldigt arg.

Ola skulle återkomma till den stora scenen, fler gånger än någon annan bandyprofil. Och han skulle fortsätta göra mål – trots att målvakterna slutat larva sig.

Vem var 20-åringen som 1978 gjorde 1–0 och 2–0 när Edsbyn slog Västerås med 6–5 i SM-finalen?

Vem ingick i landslaget när Sverige 1981, i Chabarovsk, för första gången blev världsmästare?

Vem spelade för Boltic när Karlstadlaget 1985 skrev historia genom att bli svenska mästare för sjunde året i rad?

Vem spelade, med karriärens sista bollkontakt, fram Per Fosshaug till sudden death-målet i 1993 års final mellan Västerås och Boltic?

Vad talar för att Edsbyn tar sjätte raka SM-guldet?

Ser energin på isen direkt

Tränaren Ola Johansson är svaret på alla frågor, en garanti för framgång.

Vad gör dig till en vinnare?

– Det gäller att vara med där det går att skapa förutsättningar, som i Edsbyn. Boltic hade också en bra verksamhet och i Västerås kunde man känna att något var på gång när jag, ”Lillis” (Stefan Jonsson) och (Leif) Klingborg flyttade dit samtidigt.

Vilken är din styrka som tränare, då?

– Det är svårt att förklara, men känslan hos spelarna och energin på isen ser jag direkt. Sedan tror jag att alla kan bli bra och utvecklas, att alla har den inneboende kraften. Jag litar på gruppen, räknar med att alla vill och kan.

Hur summerar du årets säsong?

– Magiskt bra. Vi ville spela de stora matcherna – och det har vi gjort. Vi förlorade mot Dynamo (Moskva) i Europacupen och finalen i Champions Cup men vann Svenska cupen, World Cup, serien och ska nu spela SM-final. Synen på oss har förändrats. Vi är höjda till skyarna. Ja, är vi så bra som alla säger vinner vi finalen. Det är inte lätt att leva upp till det alla gånger, men vi är stolta.

Inte längre underdogs

Är förväntningarna rentav den tuffaste motståndaren?

– Motståndarna är värre, men det är en parameter att hantera för att få loss kraften i laget. Tidigare slog vi ur underläge, vilket vi hade en fördel av.

Du bidrog till Boltics rekordsvit. Är du på rekordjakt med Edsbyn?

– Nej, jag tänker inte så. Det är inte någon drivkraft när man är inne i det. Sådant är mest för statistiker. Det handlar mer om att vilja vara bra, om identitet, vem man vill vara. I Boltic kunde vi vara usla under säsongen, men när det drog ihop sig skulle vi bara vinna. Däremot är det kul att summera efteråt.

Vad minns du av finalen 1985, då Boltic vann sjunde raka SM-guldet?

– Jag kommer inte ens ihåg vilka vi mötte.

IFK Motala.

– Just det. Nu dök det upp lite bilder. Jag gjorde något mål och spelade med Pelle (Togner).

Ska man tolka det som att det förflutna inte är så viktigt?

– Nej, jag reflekterar och tänker tillbaka. Det ger mig styrka och får mig att må bra. Jag har inte en aning om var mina medaljer är, men jag samlar på bilder i huvudet. Minnena och kompisarna är det viktigaste.

”Inte lika roligt längre”

Okej, hur många SM-guld har du totalt?

– 16 på 19 finaler. Sådant funderar jag på ibland. Det här är 22:a året jag håller på med bandy sedan jag flyttade från Edsbyn till Boltic. Det har blivit 19 finaler och tre semifinaler.

Är det fortfarande lika roligt med bandy?

– Nej, det tror jag ändå inte. Fan, det var roligare som spelare. Jag var mer hängiven då.

Vad är det då som driver dig?

– Att vara med och bidra och åstadkomma något som grupp. Den känslan – en enorm samhörighetskänsla – är svår att hitta utanför idrotten.

Vilka av dina gamla lagkamrater har du bäst kontakt med i dag?

– I Västerås umgås jag mest med brorsan (Hans Elis Johansson), ”Lillis” och Westman. Sedan har jag mycket kontakt med Kenth Hultqvist. Vi har båda sommarstuga i Haverdal utanför Halmstad.

Westman?

Jodå, han pratar om Andreas, som tränar dagens finalmotståndare. Ola och han har inte bara spelat tillsammans i Västerås utan är också kollegor på en konsultfirma som jobbar med ledarskap och grupputveckling.

VSK:s första final sen 2002

Ola bor 500 meter från ABB Arena i Västerås och såg VSK besegra Sandviken i den femte och avgörande semifinalen.

På vägen hem var han ett vandrande leende.

– Det känns jävligt bra att Västerås gick till final. Jag har ju känt av oket, att nästan inget är gott nog, säger han.

VSK har genomgått ett generationsskifte och är i SM-final för första gången sedan 2002. Bara tre spelare återstår från det laget – Ted Andersson, Michael Carlsson och Johan Geibert. Det och allt annat talar för Edsbyn på Studenternas IP i Uppsala i dag.

– Vi är ett bra lag och har gjort en bra säsong. Fan, final. Det är skithäftigt. Det är en större känsla att ta sig till final än att vinna den. Det är så jag känner. Det svider mer att åka ut i semifinalen än att förlora finalen. Då är man ändå bjuden på festen, säger Ola Johansson.

FAKTA

Guldmakaren Ola Johanssons finalfacit

1978 GULD som spelare Edsbyn–Västerås 6–4, Söderstadion, Stockholm.

1981 GULD som spelare Boltic–Selånger 4–3, Söderstadion.

1982 GULD som spelare Boltic–Edsbyn 3–2, Söderstadion.

1983 GULD som spelare Boltic–Villa-Lidköping 5–0, Söderstadion.

1984 GULD som spelare Boltic–Edsbyn 2–0, Söderstadion.

1985 GULD som spelare Boltic–IFK Motala 4–3, Söderstadion.

1986 silver som spelare Vetlanda–Boltic 2–1, Söderstadion.

1987 silver som spelare IFK Motala–Boltic 3–2, Söderstadion.

1988 GULD som spelare Boltic–Vetlanda 5–2, Söderstadion.

1989 guld som spelare Västerås–Vetlanda 7–3, Söderstadion.

1990 GULD som spelare Västerås–Sandviken 6–3, Rocklunda.

1991 silver som spelare Vetlanda BK–Västerås 4–2, Studenternas IP.

1993 GULD som spelare Västerås–Boltic 5–4, Studenternas IP.

1994 GULD som tränare Västerås–Vetlanda 5–2, Studenternas IP.

2004 GULD som tränare Edsbyn-Hammarby 7–6, Studenternas IP.

2005 GULD som tränare Edsbyn–Sandviken 6–4, Studenternas IP.

2006 GULD som tränare Edsbyn-Hammarby 6–2, Studenternas IP.

2007 GULD som tränare Edsbyn–Hammarby 4–3, Studenternas IP.

2008 GULD som tränare Edsbyn–Sandviken 11–6, Studenternas IP.

2009 GULD som tränare? Edsbyn–Västerås ?–?, Studenternas IP.