Ibland ser man sanningen - Sahlström och Taylor är gudar

SPORTBLADET

Ibland får man gåshud av basket. Ibland ser man sanningen.

Nu vet jag:

Mattias Sahlström och Eric Taylor är gudar.

Jag är övertygad.

Det sitter någon varelse med högre krafter inne i deras kroppar och styr dom.

De har blivit svensk baskets egna X-men.

Eller så har basket slutligen blivit religion. Vi har fått våra egna gudar även i Sverige.

Solna anno 2003 är en solskenshistoria, eller kanske en solnaskenshistoria.

Konkurs 1999

Ni kan den väl vid det här laget:

Konkurs 1999, spel i division 1 i ett år, upp i ligan och bottenlag i två år.

Och så nu, Sveriges överlägset bästa lag.

Solna har gjort det omöjliga. Solna spelade i basketligans A2-pool, den med de sämsta lagen.

De vann poolen överlägset, men ställdes mot suveräna seriesegrarna Norrköping i semifinal.

Norrköping hade inte en chans. Solna körde fullständigt över östgötarna.

Varken Norrköpingsspelarna eller publiken orkade bli besvikna efter den sista matchen.

Norrköping hade spelat så bra de kunde, men mött ett lag som var ännu bättre.

Och sedan den här finalen.

Den här magiska finalen.

Jag tvivlade, det måste jag erkänna. Jag trodde på 3-1 ellermöjligen 3-2 - till Plannja.

Vann - men föll

Jag trodde faktiskt att om Plannja vann första matchen hemma så skulle det bli 3-0.

Plannja vann, men förlorade sedan tre i rad.

Favoriten förlorade stort.

Överallt.

Totalt.

När Solna vann i går kväll så gjorde de det på ett sätt som jag inte sett på länge.

Solna lyckades inte bara spela bra basket, utan jäkligt kul också.

Det var också dunkar, blockar, häftiga långskott, dribblingsuppvisningar och läckra passningar.

Det var uppvisning på allvar, men också med glimten i ögat och med bjudningar för hemmapubliken.

När basket spelas så som den gjordes i går kväll i Solnahallen blir man lycklig.

Jättelycklig.

Thomas Arnroth