Sporten vi aldrig lärt oss att älska

Ribbstolarna tur och retur - Sportbladets Lars Nylin följer en världsidrott som svenskarna har glömt bort...

1 av 2
Solna har precis ordnat förlängning i semifinalen mot Alvik 1976. På Hovets läktare fanns mer än 8 000 åskådare och närmare en miljon såg matchen på tv.
SPORTBLADET

Bara veckor kvar till basket-EM på hemmaplan.

Hög tid för en återkommande gåta: varför älskar inte svenskarna basket, när resten av världen gör det?

- Du hittar aldrig ett travprogram i våra omklädningsrum!

Jag har just bett Sundsvall Dragons klubbdirektör Anders Jansson om hans teorier på temat varför älskar inte svenska folket din favoritsport? I stället får jag till svar denna distinkta situationsbild, som kanske säger en hel del om varför inte världens största bollsport bättre tagit sig in i den svenska folksjälen.

Men mer senare om Janssons iakttagelser från samtida svenska sporthallar. Först tar vi oss nästan 30 år tillbaka i tiden, till en tid då polisongerna var stora som moon boots, då den kosmopolitiska varianten av korgboll tycktes oövervinnerlig även här hemma, vi talar 1976.

Helt eller halvt galna basketentusiaster som Egon Håkansson i Alvik hade då sedan en tid importerat coola amerikaner (Ed Klimkowski i Solna, Glenn Berry i Alvik, Joel Copeland i Gammelstad) och placerat dem i robust svensk inramning. En omgivning så pass begåvad att sporten under tre-fyra vintrar rusade från pollutionsstinkande gympasalar, till djävulskt underhållande slutspel i Kungliga Tennishallen och Scaniarinken i Södertälje (i den sistnämnda drog den allra första ishallsmatchen i december 1974 5 000 storögda åskådare).

Sporten var självlysande

De importerade giganterna åkte i små, sponsorlackerade bilar, men var lika lyxiga stjärnor som de på somrarna återvändande första NHL-svenskarna.

På våren 1976 var sporten självlysande. Vid 2-2 i matcher i finalserien mellan Alvik och Solna skulle det avgöras på Johanneshovs Isstadion i Stockholm. Mer än 8 000 på plats och kanske miljonen framför tv-apparaterna bevittnade när Alviks trollkarl Berry i den sista sekunden sänkte 93-91 i en av de mer dramatiska klubbmatcher som SVT sänt.

Allt talade i det skedet för att även Sverige för evigt invaderats av James Naismiths uppfinning från 1891. Basketen utvecklas med raketfart och blir Sveriges nästa storsport, skrev årsboken Årets Idrott. Detta var i det läget ingen vision, det var ett faktum.

Så här några veckor innan EM på hemmaplan 2003 påminns vi, oavsett vår dedikation till sporten i fråga, återigen om hur snabbt allt det där självklara rasade.

Bara några få år efter den champagnegalopp som följde på Berrys avgörande tvåpoängare var sporten tillbaka hos sina vänner ribbstolarna. Det hjälpte inte att Sverige spelade OS 1980, inte heller att Alvik utmanade Real Madrid i Europacupen, svensk basket var obevekligt tillbaka till närheten av gå.

I min egen dagbok från tiden hittar jag orsaker så det räcker för mig till varför det blev så: 10 januari - magistern envisas med basket, man får inte ens tacklas, onödig idrott.

Det är troligt att alltför många andra som fötts upp på ett svenskt sportidiom skidor/ sträckt vrist/slashing tänkte så även när baskethysterin var som mest högljudd.

Men långt viktigare än mina privata tillkortakommanden med den gigantiska orangea Spalding-bollen var det som hände i svenska baskethallar på 1970-talet. Eller rättare; det som INTE hände, det vill säga de brister som enligt expertisen medförde att basketboomen aldrig växlade upp till en regim.

"För få duktiga tränare"

- Det fanns för få duktiga tränare som vuxit upp med basket, tränare som kunde skapa aha-upplevelser hos unga spelare, som kunde ge de råd som förfinar ett skott; ett skott är en avancerad rörelse, den lär man sig inte på egen hand. Tyvärr finns den här bristen ännu i dag, så säger Sten Feldreich, då svensk fixstjärna med 190 landskamper och 1978 lagkamrat med Magic Johnson i USA, nu frilansjournalist som dyker upp i SVT 24:s basketsändningar.

Anders Jansson är inne på samma teori, att just bristen på bra tränare var huvudorsaken till att de svenska klubbarna inte blev bättre, och därmed spädde på det sug som fanns kring sporten. Han fortsätter:

- De få kunniga tränare som fanns spelade ofta själva, det säger sig självt att de inte hann att hålla rätt nivå på allt.

Ytterligare en aspekt är givetvis faktumet att vi inte pratar om någon lilleputt. Till skillnad från handboll, som inte är folksport i något land, eller ishockey, som är det i bara några få, är basket en idrott som rinner i artärer från Vilnius till Washington DC. Ingen lätt koloss att brotta ned.

Satsning på Basketligan

1992-93 inleddes dock svensk baskets stora försök till att försöka sig på just detta, i och med starten av Basketligan, en serie med tuffa krav på de deltagande klubbarna, en serie som man på amerikanskt manér inte åker ur.

Däremot kan man förpassas ur ligan på grund av ekonomiska trubbel. Något som på senare år hänt lika ofta som basketklubbar byter namn. Solna, Malbas, Jämtland och i synnerhet M7, alla har de krafsat på kronofogdens dörr utan att finna nåd. Inget av detta har bidragit positivt till att vi som tittar på basket på avstånd plötsligt blir sugna och rusar till närmaste hall.

Men ligan kan inte tas ifrån att den faktiskt bidragit till att ta tillbaka förlorad mark. Man har inte lyckats lika bra som förebilden National Basket League i Australien som gått från 900 åskådare per match 1980 till att i dag vara världens sjätte största liga men numera konkurrerar Basketligan publikt med handboll och bandy och visar upp fyrsiffriga publiksiffror. Basketligan har också framgångsrikt tjatat mantrat "En korg på varje torg", ett mål som numera uppfylls i basketcentra runt om i landet.

- Jag såg en bild i en tidning härom dagen, från en flyktingförläggning utanför Sundsvall, den visade en basketkorg som gått sönder, jag kunde räkna till 47 barn som försökte laga den, skrattar Anders Jansson, han är hörbart nöjd och rörd.

Vad står högst på önskelistan, förutom självklarheter som en rejäl svensk skräll i EM?

Anders Jansson:

- Basket i riks-tv, helst ett Basketkväll, gärna också några av de 32 sidor som Sportbladet varje vecka satsar på utländsk fotboll. Men även många av de miljoner som RF betalar ut till satsningar på idrott i resurssvaga kommuner.

Sten Feldreich:

- Bättre träning, svenska basketspelare under landslagsnivå är alltför ofta lata glidare. Men också en eller två svenskar i NBA, gärna antagonister, schyssta tag, men ändå. Även här hemma saknar jag kreativ antagonism, som mellan Alvik och Solna på 70-talet.

Svensk NBA-stjärna på gång

En svensk fixstjärna i NBA kan redan vara på gång. 18-årige Maciej Micke Lampe - från Solna men nu i Real Madrids organisation - är i princip klar för New York Knicks. Problemet för svensk basket är att Lampe spelat pojklandskamper för Polen och därmed aldrig kan representera blågult. Man kan inte direkt anklaga sporten för att ha särskilt mycket serverat för sig där den strävar i motvinden.

Så är vi tillbaka vid det där med travprogrammen. Anders Jansson menar alltså att avsaknaden av dessa ganska naket skvallrar om vilka som håller på med basket. Förr var det akademiker från villaområden i västra Stockholm, i dag är de flesta unga gatusmarta invandrare, ingen av grupperingarna är typiska stammisar på landets mest blågula samlingspunkt, travbanorna. Enligt Jansson är det en träffande illustration till för varför inte basket nått ut i de röda med vita knutar.

Sten Feldreich instämmer inte.

- Jonte Karlsson är en travkille, Peter Andersson vann 20 miljoner på trav, jag vet många andra både då och nu, den skildringen stämmer inte.

Så vi struntar i travprogrammen som metaforer. De betyder ändå inte ett dugg om Sverige i EM gör en insats som överträffar det där som skedde på Hovet en aprilkväll för 27 år sedan. Då är basketsporten i ett nafs tillbaka där allt förmodades fortsätta. Men vad händer om motsatsen inträffar, om Sverige floppar brutalt, får ribbstolarna då återigen sällskap av högväxta amerikaner?

Så har basketen utvecklats - i Sverige och utomlands:

Lars Nylin