Vilken upplevelse!

Jag får erkänna att jag på förhand rynkade min potatis­näsa åt den här ”Winter classic”-utflykten till den vintrig­aste av USA:s alla vintriga storstäder.

Erfarenheten sa mig, tyckte jag, att matchen på Wrigley Field bara skulle bli ett jippo utan sportsligt värde, ett isande kallt spektakel i syfte att sälja NHL – på själva hockeyns bekostnad.

En miserabel eftermiddag

Men trots att jag personligen hade en rätt miserabel eftermiddag – framförallt för att jag satt så illa att jag knappast såg något alls av själva matchen – känner jag mig så här en timme efter att de lika påpälsade som påstrukna fansen dansat ut genom de gistna gamla Wrigley-portarna nödgad att revidera den negativa uppfattningen.

En leende folkfest

Det var faktiskt en brakande, brett leende folkfest som fyrades av här i Lake Michigan-blåsten.

Det kändes som en Ullevi-show med toppluva, ett derby på Råsunda utan bråk, en festival som fått en hel stad på fötter.

Värdet för hockeyn i nationens tredje största stad, där Blackhawks just börjat betyda något igen efter ett decennium i radioskugga, går överhuvudtaget inte att mäta.

Det var också, vad jag kan förstå, en stor tv-upplevelse – och såna är NHL i extremt stort behov av.

Men att det var det berodde ju inte bara på att det såg annorlunda ut eller att Bobby Hull sjöng som drucken sjöman i en reklampaus.

De hade kul på isen

Det berodde framförallt på spelarna på isen. De hade alldeles uppenbart kul, de älskade den mäktiga inramningen – och därför ställde de till med sjudundrande hockeyshow. Så det blir mer av den här sortens tillställningar i framtiden.

Annars är Gary Bettman och de andra på direktionsvåningen i NHL-skrapan i New York komplett galna.

Det ryktas redan om att New York Rangers ska ha en date med lämplig motståndare på nya Yankee Stadium om ett år.

Jag lovar i så fall att vara där, oavsett temperatur, vindförhållanden och grad av sikt över Center Field.

Såna här folkfester får inte missas.