Dags att kasta in handduken

Stefan Alfelt berättar historien om hur boxningen dog

1 av 4 | Foto: GETTY IMAGES
Ruslan Sjagajev behåller världsmästartiteln i WBA, efter nattens seger mot Carl Davis Drummond.
SPORTBLADET

ROSTOCK. Den nordtyska natten är fuktig rå och otrivsam när jag vandrar hem mot mitt trivsamma hotell.

Jag har sett en VM-match inför jublande fullsatta läktare, men jag har inte sett tungviktsboxningens pånyttfödelse.

Förmodligen var jag för snart sju år sen snarare på plats när den dog.

Ruslan Sjagajev är troligen världens bäste professionelle tungviktsboxare för närvarande. En kort fighter som mal sönder sina motståndare med smarta slagkombinationer. I stället för ett fruktansvärt knockoutslag suger han ut musten och dödar kampviljan. En klassboxare skolad i en lång och extremt framgångsrik amatörkarriär och obesegrad som proffs.

Men hur många i världen har hört hans namn och vet vem Sjagajev är?

Hur många bryr sig egentligen om hur bra han är?

Vem utanför Tyskland, Uzbekistan (Sjagajev är därifrån) och Ukraina (bröderna Klitjsko är därifrån) funderar på om han är bättre än bröderna Klitjsko eller inte?

Svaret på alla tre frågorna är förmodligen – snudd på ingen över huvud taget.

Tungviktskrisen är monumental och varken Sjagajev, de långa och hårt slående bröderna Klitsjko eller gårdagskvällens dansande Muhammad Ali-imitatör Carl Davis Drumond är räddningen.

Drumond pratade om en snabb knockoutseger och att det i nästa match skulle bli roligt att mötas av den jättelika utmaningen Nikolaj Valujev. Det blev inget av varken det ena eller det andra men det var nära.

VM-matchen slutade i totalt antiklimax sen Drumond oavsiktligt skallat sönder vänster ögonbryn på Sjagajov redan i den tredje ronden. Sjagajev boxades ronderna efter med halva ansiktet täckt av blod, oförmögen att se ordentligt men han förde ändå matchen.

Ringdomaren ville bryta redan inför den sjätte ronden för att skadan inte skulle förvärras och riskera Sjagajevs fortsatta karriär, men lät matchen fortsätta efter diskussion med en delegat från WBA. Men när den sjunde ronden skulle starta slog domaren ut med armarna. Det hade varit oetiskt att låta boxningen fortsätta.

Enligt WBA:s regler räknas då poängställningen i matchen så långt och då ledde Sjagajev skyhögt varför han får behålla sin titel. Andra organisationers regler hade gett titeln till Drumond eftersom matchen bröts på grund av Sjagajevs skada.

I sommar är det sju år sen som jag klockan halv två på natten steg in på hamburgerbaren Huey´s i Memphis för en snabb nattburgare. Några timmar tidigare hade Lennox Lewis lekt med Mike Tyson i ringen. Den sista stora tungviktsmatchen blev aldrig spännande och boxning blev mycket ointressantare den kvällen.

Mike Tyson hade redan fem år tidigare klivit över vansinnets gräns när han bet av en bit på Holyfields öra. Ändå var han fortfarande sommaren 2002 navet i den professionella boxningssporten. Ingen tyckte egentligen om honom, men alla ville se honom boxas eftersom vad som helst kunde hända.

Vi var över 1 000 journalister på plats i över en vecka innan matchen. När Tyson vägde in blev smattret från 700 pressfotografers kameror öronbedövande.

Medan Lewis på sin stora presskonferens i spelstaden Tunica spelade schack med föräldralösa ungdomar och sa saker som ”schack är stimulerande och får barn att tänka kreativt” så sa Tyson, en av de dagar medicineringen bet bra nog för att han skulle kunna prata: ”Jag ska smeta ut Lewis uppblåsta hjärna över hela ringen med ett enda slag”.

Lennox Lewis var en alldeles för bra boxare för att Tyson ens skulle komma nära sin målsättning. Med en lång rak jabb höll han enkelt sin motståndare ifrån sig och sen slog han de bedövande hårda högerslagen ungefär när han ville. Tyson nästan grät när han efter förlusten bad om en returmatch med orden ”jag behöver den”.

Epoken Tyson var över. Lennox Lewis var obestridlig tungviktskung och just där accelererade proffsboxningens problem. I USA tyckte man visserligen att Tyson var en brottsling och galning, men man tyckte ändå ännu sämre om Lennox Lewis som anammat fisförnäma engelska överklassmanér och närmast förnekade sin bakgrund.

Matchen i The Pyramid drog in nästan exakt en miljard svenska kronor i pay per view-sändningar, vilket är ett rekord. Publikintäkterna var över 200 miljoner kronor. Kringförsäljningen omsatte det tredubbla. Lewis–Tyson var en megahändelse och ingen kan i dag se vilka boxare som skulle kunna attrahera världen lika mycket inom en överskådlig framtid.

På Huey´s stötte jag på Shelly Finkel, Mike Tysons manager, som flytt alla efterfester för att vara i fred och tänka på vad som hänt under kvällen. Jag frågade vad som skulle hända i fortsättningen och syftade naturligtvis på Tyson.

– Jag vet inte vad som kommer att hända i framtiden. Jag har absolut ingen aning, svarade Finkel med en bekymrad min.

Naturligtvis visste han att det var kört för Tyson och kanske tänkte han också på tungviktens osäkra framtid som lukrativ bransch för honom själv och alla andra som genom åren blivit enormt rika på sportens mytiska dragningskraft.

År 1921 bildades i Rhode Island, USA, National Boxing Association (NBA). Trots att det var en renodlad amerikansk organisation med krav från regeringen att skapa kontroll över den växande proffsverksamheten la man tidigt beslag på världsmästartiteln. Proffsboxning var i praktiken amerikansk eftersom alla världsmästarmatcher arrangerades i NBA:s namn, vilket fortsatte fram till efter Ingemar Johanssons tre VM-matcher mot Floyd Patterson 1959, 1960 och 1961.

NBA ombildades och döptes 1962 om till World Boxing Association. Utåt proklamerades att anledningen var att den professionella boxningssporten – och då så gott som endast tungvikten – efter andra världskriget vuxit till en av världens globalt sett mest uppmärksammade företeelser. WBA skulle organisera världens toppboxning för sportens skull med regelkontroller och ett nätverk som garanterade sportens renhet.

Vad det naturligtvis handlade om var pengar.

När det bara fanns en enda organisation fanns det också bara en enda världsmästare i varje viktklass. Det var enkelt att hålla reda på vem som var mästare och den ende tungviktsmästaren hamnade alltid bland de högst rankade på årets topplistor över världens bästa idrottsmän.

Det säger absolut inte att de som var mästare då var bättre än dagens världsmästare som är så många fler beroende på mängden organisationer som tagit sig rätten att utropa sina boxare till de bästa som finns, med ett mästarbälte och en urvattnad titel.

Faktiskt är det precis tvärtom. De bästa möttes sällan förr i tiden. I dag möts de alltid någon gång.

Ingemar Johansson och Floyd Patterson abonnerade på VM-titeln i tre år med de två returmatcherna efter Ingos första knockoutseger på Yankee Stadium midsommaren 1959.

Att de två verkligen var världens bästa tungviktsboxare under de tre åren tror förmodligen väldigt få. Eddie Machen som var utmanare till Patterson förlorade sensationellt mot Ingo på Ullevi och fick sen aldrig chansen att visa sig i en titelmatch.

Andra kom inte till titelmatcher eftersom NBA tog ordentligt betalt för att man skulle få boxas om mästarbältet. En del var vitt men väldigt stora pengar hanterades dessutom under bordet.

När WBA bildades var det mycket för att omvärlden tröttnat på USA:s monopolställning och den smutsiga mutmentalitet som omgav de stora matcherna. Amerikanarna insåg att fler var på väg att bilda egna organisationer och smällde in världen i organisationsnamnet för att ge förnyad legitimitet till sin verksamhet som i praktiken knappt förändrades alls.

Utvecklingen gick ändå inte att hejda. Fler och fler organisationer bildades och alla utropade världsmästare, vilket inte är speciellt märkvärdigt.

Hade alla bara kallats mästare hade ingen funderat över titlarna eftersom de saknat värdeladdning.

Det positiva är att nu möts som sagt alla de bästa eftersom alla som följer boxningen själv kan räkna ut vilka av de många världsmästarna som faktiskt är bäst. Titlarna fungerar mest som en sorts kvalificeringsmetod till de stora matcherna.

Men boxningen kan inte komma ifrån USA:s betydelse. Efter att Mike Tyson lämnat den stora scenen har ingen amerikan tagit upp hans fallna mantel. I stället öppnas för gamla mästare som nu senast Evander Holyfield att – likt George Foreman och Larry Holmes gjort tidigare – göra mer eller mindre patetiska comebacker trots att de närmat sig 50-årsåldern. Så sent som 2007 planerades för en match för Foreman i Polen.

Till och med superpromotorn Don King ligger lågt numera. Hans senaste spektakulära utspel var när han köpte in sig i The Beast from East, Nikolaj Valujev, och sa att han skulle marknadsföra honom i USA genom att låta Valujev klättra som King Kong gjorde på Empire State Building i New York. Jippot har aldrig blivit av, men det är just den typen av galenskap som är proffsboxningens drivfjäder. Det räcker inte att vara bra, inte ens att vara bäst.

Man måste sticka ut också och kittla fantasin genom att roa och oroa.

När proffsboxning möts med likgiltighet dör sporten och det är precis det som händer just nu, möjligen frånsett här i Tyskland. Den avgörande frågan är dock varför det inte kommer fram en ny amerikansk superboxare. Fortfarande är proffsboxning och framförallt tungvikt en väg att slå sig ur fattigdom för den som fötts med rätt talang.

Förmodligen boxas fler än någonsin i världen eftersom fitnessboxning blivit så populärt. I USA ser en del experter det som ett hot mot den etablerade tävlingsboxningen. Fler och fler vill bara träna och allt fler gym-ägare ser hur mycket större pengar man kan tjäna på motionerande tjejer och killar i stället för att låta besvärliga killar med proffsdrömmar ta stor plats.

När personligheterna som kittlar intresset inte finns blir proffsboxningen i sig inte häftig nog. Kampsportsutbudet är enormt och framförallt yngre män vänder sig i dag oftare mot våldsammare företeelser typ K1 eller Ultimate fighting.

Varken Wladimir och Vitalij Klitsjko, Nikolaj Valujev eller Ruslan Sjagajev har karisman som krävs för att engagera en hel värld som Tyson eller ännu tydligare Muhammad Ali gjorde. Alla fyra skulle dock välkomnas hjärtligt i USA som bad guys från det forna östblocket om de kunde användas som motståndare till en ny spännande amerikansk stjärna. En dramaturgi som älskas av amerikanska tv-bolag och åskådare. Rocky 4 på riktigt liksom.

Dit kommer vi inte på länge och till dess får vi försöka njuta av Sjagajevs teknik och smartness, medan vi håller tummarna för att en frälsare ska födas i det stora landet i väst.

FAKTA

12 faktorer som dödade boxningen

ROND 1

28/6 1997:

Mike Tyson biter av en bit av Evander Holyfields öra och världen inser att boxningens största affischnamn är på väg att bli skvatt galen. Tungvikten förvandlas till freakshow.

ROND 2

?13/11 1999:

En rejäl uppryckning för sporten när klassboxaren Lennox Lewis samlar på sig bältena för WBA, WBC, IBF och WBO med en seger över Holyfield. Senare fråntas han märkligt WBA-titeln.

ROND 3

?22/4 2001:

En oinspirerad och illa förberedd Lennox Lewis knockas i Sydafrika av Hasim Rahman som ansågs som ett slaktoffer inför matchen. Lewis tar tillbaka titlarna i november, men blir aldrig populär.

ROND 4

?8/6 2002:

Den sista riktigt stora matchen. Lennox Lewis mot Mike Tyson i The Pyramid i Memphis. Tyson är chanslös och tigger tårögd efteråt om en returmatch, men alla ser att han är slut som toppboxare.

ROND 5

?21/6 2003:

Lewis stoppar Vitalij Klitjsko i sjätte ronden och slutar sen. Tungviktskungen har tappat all motivation och lämnar efter sig en tomhet, utan att själv bli saknad av världens boxningsfans.

ROND 6

?24/4 2004:

Vitalij Klitsjko vinner på TKO över sydafrikanen Corrie Sanders och tar den vakanta WBC-titeln. Bröderna Klitjsko dominerar vilket ger tungvikten ett uppsving i Tyskland, men bara där.

ROND 7

?17/12 2005:

Nikolaj Valujev vinner diskutabelt den vakanta WBA-titeln på poäng mot John Ruiz. Med 155 kg och 213 cm gör han tungvikten till en monstershow. Många vill titta, men vad vill de se?

ROND 8

?12/6 2006:

Oleg Maskajev blir WBC-världsmästare och snart hålls samtliga fyra tunga titlar av boxare från före detta Sovjetunionen, Sultan Ibragimov, WBO, Ruslan Sjagajev, WBA, Wladimir Klitsjko, IBF.

ROND 9

?14/4 2007:

185 cm korte Ruslan Sjagajev manöverar enkelt ut jätten Valujev och tar hans WBA-titel. Ett år då inte en enda riktigt stor tungviktsmatch arrangeras någonstans i hela världen.

ROND 10

?23/2 2008:

Wladimir Klitsjko samlar tre bälten, IBF, WBO, IBO, när han slår Ibragimov i Madison Square Garden. USA-publiken tröttnar på att inte få se amerikaner i dessa stora matcher.

ROND 11

?20/12 2008:

Evander Holyfield förlorar mot Nikolaj Valujev i en pinsam fajt som haussades massivt inför galan i Zürich men som bara bevisade vilken kris tungviktsboxningen är i.

ROND 12

?7/2 2009:

Ruslan Sjagajev behåller sin obegripliga vilande världsmästartitel i WBA och tvingas nu att möta Valujev, besten från öst. Så att organisationen åtminstone bara får en enda världsmästare.