Trotsade skitsnacket och blev mästare

Sagan om ”Lillen” Eklund

SPORTBLADET

Du kan inte vara modig förrän du varit rädd.

Du kan inte stå stolt förrän du varit bespottad.

Det här är ingen historia om hånen och häcklandet som sänkte en svensk boxarstjärna.

Det här är en saga om Lillen som trotsade skiten och blev mästare.

Ingemar Johansson stannar upp och tänker.

22 år efter karriärens slut verkar han få sin efterträdare, en storvuxen snickare från Gävle som de kallar Lillen. Det är mars 1985, uppstickaren ska boxas om EBU-titeln och Ingo förväntas via media skicka med några varma ord upp i ringen. Den gamle mästaren öppnar munnen:

”Lillen är obegåvad, en riktig nolla. Han är feg, orörlig, trög. Han saknar all talang. Det vill till ett jordskred, ett riktigt mirakel för att Lillen ska vinna. Det kommer bara inte att ske.”

Men den nionde mars behövs inga underverk, bara en tung höger. Norrmannen Steffen Tangstad står emot i tre ronder, i fjärde förlorar han på teknisk knockout. Med andra ord: i sin fjortonde proffsmatch och med sin elfte seger blir 28-årige Anders Eklund europamästare.

Ett bälte han älskar, en uppmärksamhet han flyr.

Blev hånad efter OS i Moskva

För efter Sveriges första tunga boxningstitel på två decennier utbryter Eklundyra. Folket får inte nog. Samma tidningar som fem år tidigare hånade den otekniske Lillen för förlusten i första matchen i Moskva-OS höjer nu upp honom till skyarna. Och själv ville han mest ner till marken igen, till snickeriet och boxningsringen.

– När jag var mitt i det kändes allt så överväldigande, vem vill ha sitt fotografi på åtta sidor i en kvällstidning när man är i den åldern? Jag tycker det skrevs för mycket, men det var väl ett sådant sug efter en ny tungviktare efter Ingemar Johanssons VM-titel, förklarar han långt senare.

Berömmelsen för ändå med sig fördelar och till hösten får Lillen nästa stormatch. Redan vid invägningen skälver svensken, motståndarbjässen Frank Bruno verkar ha käkat anabola, tänker han.

När de väl går upp i ringen är det första oktober 1985 och Lillen Eklund är ängslig. Alla som inför kampen målade upp honom som ett orubbligt stycke svenskt stål har fel, nu för han ett tvåfrontskrig: ett för att kontrollera Bruno, ett för att kontrollera rädslan. I fjärde ronden förlorar han båda när Frank Bruno träffar tungt. Lillen går i golvet och kan inte resa sig, han är för första gången i proffskarriären utslagen.

Morgonen den andra oktober vaknar han utan bälte, till tidningar som vänt exmästaren ryggen. ”Sagan om Lillen är slut. Personligen hoppas jag det. Jag vill inte se den store, snälle grabben fortsätta i den undanskymda boxartillvaro som är en före detta boxares lott” skriver Aftonbladets Nic Åslund.

Eklund vill blunda för orden, men de absorberas av skallen ändå. Det publika föraktet gnuggar sig in i honom, han som inte vill synas, han som aldrig röt tillbaka efter Ingos sågning.

”Skrev att han skämdes”

– Om jag visste att det skulle bli sånt bladder och ståhej i tidningarna hade jag inte börjat boxats. En reporter skrev att han skämdes över att vara svensk efter en av mina matcher. Journalisterna tvingade fram saker som blev fel, säger han långt senare.

Anders fortsätter boxas. Han gör det inte för att vinna kappvändarfolkets hjärtan, inte för att överbevisa nån jävla Nic, utan för att suget finns kvar. Och en knockout förändrar inte att han är en av Europas främsta.

På våren -86 vinner Lillen mot Glenn McCrory, på hösten knockar han Tony Foster och följer upp med att slå Jesse ”Boogie Man” Ferguson. När Stefano Vassallo faller på poäng i februari -87 är Eklunds återtåg framme vid danska Randers, i en match mot Alfredo Evangelista som sänds på svensk tv.

Försörjde sig på ströjobb

Från hundratusentals soffor ser svenskarna hur den uruguayanskättade boxaren står emot, biter ifrån, kämpar, men tappar greppet. I sjunde manglas han ut mot repen och kan inte längre blockera slagen. Blod skvätter på ett par åskådare, det är avgjort, men Lillen får slå fem, sex slag till innan domaren bryter. Svensken höjer armarna, bältet är återtaget.

Den här gången är reaktionerna mer mättade. Lillen behåller bältet ett halvår och hankar sedan vidare fram till 1990 utan något egentligt stöd hos svenskarna. När han vinner avskedsmatchen mot Garing Lane bryr sig få.

Som boxarpensionär hittar Lillen tillbaka till verktygen. Han flyttar till Uppsala med frun Gunilla och ströjobbar med struliga ungdomar. Runt millennieskiftet drabbas han av ungdomsdiabetes och får sedan under några stormande år se sin pappa och två bröder dö i hjärt- och kärlsjukdomar.

Spelar bluegrass

En väg ut ur sorgen blir att lägga till pappans namn Sten till sitt. Bort med Lillen, fram med Sten-Anders. Ett annat blir musiken, där han turnerar bland småfestivaler med sitt bluegrassband.

Redan under EM i Budapest på 80-talet peppade han inför matcherna genom att plocka på gitarrsträngarna, nu blir bandet en trygghet och ett nytt sätt att möta publik.

I slutet av 2008 ställer Eklund upp på en tv-intervju och spelar munspel. Mellan låtarna frågas han om betydelsen av att få stå framför folk igen. Hur det känns att än en gång hamna framför de ögon som både tindrat och himlat åt honom, framför de munnar som både jublat och spottat.

Sten-Anders, eller kanske Lillen, svarar ärligt.

– Man är ju alltid rädd att de kastar tomater på mig.

FAKTA

SÅ MINNS BOXNINGS-SVERIGE ”LILLEN”

”Jag har inte träffat honom på länge, men vi tränade ju ihop på 1980-talet. Jag brukade åka upp till honom i Gävle och han brukade vara i Malmö ibland. Han var stor och stark, kanske inte så teknisk, men effektiv på grund av sin styrka. Till världstoppen kom han aldrig, men väl till Europatoppen”.

Håkan Brock, f d proffsboxare

”Jag träffade aldrig ”Lillen” Eklund, det var före min tid. Men väldigt sorgligt när någon går bort så tidigt. Han var en stor idrottsprofil”.

Armand Krajnc, f d proffsboxare

”Fruktansvärt... jag fattar det inte att det har hänt. Vi har haft en jättebra kontakt, han brukade komma ner på gymmet och fråga om han kunde hjälpa till. Mitt första minne av honom var när jag startade Huddinge Boxningsklubb 1974. Så ringde de från Gävle och frågade om jag hade någon stor, tung kille. ’Vi har Anders Eklund, 110’, sa de. Och så ordnade vi en match mellan min boxare och Anders. Jag tänkte att det var en stor lufs... haha. Han var en sån skön lirare, med glimten i ögat”.

Leif Carlsson, f d förbundskapten boxning