”Så vann jag mitt EM-guld – onykter”

Frank Andersson berättar om kaosdygnet 1976

SPORTBLADET

Frank Andersson var bara 19 år gammal när han reste till Leningrad och skrev svensk idrottshistoria.

Några timmar innan avresa hängde han ut för ett balkongräcke från den femte våningen – dyngrak.

– Jag hade säkert över två promille i kroppen, säger han.

Han skulle egentligen inte få åka till Ryssland. Till sin stora besvikelse hade han petats ur EM-truppen, men en plats blev ledig när Jan Kårström bröt knäet. I Aftonbladets tv-program ”Pepp” berättar Frank Andersson allt om kaosdygnet inför EM 1976.

Hängde från balkongen

– Jag hänger ut från balkongräcket när Pelle Svensson dyker upp från ingenstans. Han ropar på mig: ”Frank, släpp inte för fan, jag kommer och hämtar dig. Du ska flyga till Arlanda klockan 05.20”.

Han skulle få brottas, men inte i sin ordinarie viktklass, utan i 90-kilos­klassen. Och signalerna från landslagstränarna var tydliga: Frank var mer eller mindre där som turist.

– De mötte upp mig på Arlanda. Jag var ju inte i mitt bästa skick så jag ville ta en återställare. De sa åt mig att: ”Gör vad fan du vill, du är ändå bara här för att se och lära”, berättar han för Sportbladet.

Resten är svensk idrottshistoria. Andersson tog en hel brottarvärld med häpnad och blev den dittills yngste mästaren i seniorsammanhang. Nu minns han tillbaka till när han stod vid invägningen, öga mot öga med storfräsare som Valeri Resantsev och Stojan Nikolov.

”Fortfarande bakis”

– Jag funderade på vad fan jag gjorde där över huvud taget. Men jag fick gå två matcher den första dagen, fortfarande bakfull, om inte onykter till och med. Jag gick i väg och spydde mellan matcherna. Jag hade ju inte räknat med att få tävla, de hade ju mer eller mindre tvingat dit mig.

”Jag chockade alla”

Ändå blev EM alltså en enorm succé. Andersson gick igenom turneringen med ett tidssnitt på 2 minuter och 54 sekunder och slog den ständige mästerskapsmedaljören Stojan Nikolov i finalen.

– Jag chockade alla, även mig själv. Men egentligen är det Jan Kårström jag ska tacka. Hade inte han brutit sitt knä hade jag ju aldrig fått chansen, säger Andersson som totalt i sin karriär nådde 13 EM- och VM-finaler.

FAKTA

FRANKS MAKALÖSA KARRIÄR

Efter EM-succén – så gick det sen

1976: Slutade tvåa i junior-EM, två månader efter guldet i Leningrad. Följde upp med femteplats i OS.

– Då var man nere i källaren igen.

1977: Blev ”bara” tvåa i EM. Vändningen kom i oktober när han tog sitt första VM-guld – i Göteborg.

– Var utdömd trots att jag bara var 20, men visade belackarna att de hade fel.

Samma år vann han Bragdguldet, sedan tog karriären fart ordentligt....

EM, guld: 76, 78, 79, 81. Silver: 77, 80, 82.

VM, guld: 77, 79, 82. Silver: 78, 81.

OS, brons: 84.