”Det är åt helvete rent ut sagt!”

SPORTBLADET

Ilskan var större än besvikelsen efter mardrömmen i årets viktigaste lopp.

– Det är åt helvete rent ut sagt, men ibland är cykel ett helvete, säger Emma Johansson.

Mentalt och fysiskt var OS-silvermedaljören från Peking laddad och förberedd för att ta guldet i lördagens linjelopp i cykel-VM.

Hon fick aldrig chansen.

Emma Johansson.
Foto: FOTO: BILDBYRÅN
Emma Johansson.

Det var i stället dagen då det mesta krånglade, från början till slut. Efteråt skakade Emma Johansson mest på huvudet och kunde inte låta bli att undra över varför cykelns dyra och toppmoderna finmekanik brakade ihop redan efter ett par kilometer och tvingade henne att be hjälpryttaren Sara Mustonen att lämna över sin cykel.

TT: Vad hände?

– Jag låg bra till på toppen, vi skulle bara nerför. Jag lade i en högre växel bak och så bara låser sig hela alltet. Okej, det kan låsa sig lite och sedan brukar det släppa när man rycker lite fram och tillbaka men det var helt stopp.

TT: Fick du panik?

– Vad skulle jag göra? Om det hände skulle jag ta Saras cykel, vi hade pratat om just det före loppet. Det är den enda cykel jag kan sitta på, hon sitter två centimeter lägre än jag.

Snacka med sponsorerna

TT: Hur vanligt är det att kedjan låser sig?

– Inte alls vanligt. Det borde kanske inte ske.

TT: Ska inte ske?

– Nej, helst inte. Jag får ta ett snack med sponsorerna och se vad det här är. Vi får kolla på cykeln lite extra. Det är verkligen skitsynd att det ska ske en sån här dag.

Visserligen tog Johansson snabbt in det förlorade avståndet till huvudklungan men hon brände samtidigt krafter hon skulle haft bättre nytta av senare.

Och illa skulle bli värre.

Efter sex mil tvingades hon till nästa stopp.

– Det gick tungt, lät konstigt och jag undrade om det hade gått en eker eller om det var en punktering men när jag stannade lossnade skiten som kommit in i hjulet, säger hon.

Saknade krafterna

Ett avbrottet som troligen kostade chansen att utmana om VM-guldet när det drog ihop sig på det sista varvet. Emma fick jaga igen och när italienskan Tatiana Guderzo (guld), holländskan Marianne Vos (silver), italienskan Noemi Cantele (brons) och amerikanskan Kristin Armstrong (fyra) bröt sig loss saknade hon krafterna för att orka haka på i medaljfajten.

– Jag var den siste som inte klarade att gå med. Jag var helt slut sista två varven, hade nästan krampkänningar i vaden för första gången i mitt liv. Hade inte allt hänt hade jag i stället haft krafter för att attackera och varit med där framme, det är jag tvåhundra procent säker på, säger hon.

– Men så här är det i cykel ibland.

Johansson rullade i mål som elva, 1.03 minuter Guderzo. Samtliga hjälpryttare – Mustonen, Emilia Fahlin och Marie Lindberg – hade då redan brutit loppet.

– De gjorde ett fantastiskt jobb, men det var inte vår dag, säger Johansson.

TT