”De människor som vinner OS finns inte”

Jenny Rissveds om tiden efter bragden i Rio

Foto: Pontus Orre
SPORTBLADET

22 år ung cyklade hon in i det svenska folkhemmet med ett OS-guld runt halsen.

Jenny Rissveds tvingas fortfarande nypa sig i armen.

– De människor som vinner OS finns inte, liksom. De är superhjältar – och så har jag åstadkommit det.

Möt mountainbikestjärnan i en stor intervju om hyllningarna, monsterfysiken, framtiden – och njutningen i att stirra in i en vägg.

Hennes första tydliga OS-minnen hämtas från Aten 2004. Jenny Rissveds var tio år då och såg invigningen hos en kompis. Bilderna som poppar upp när hon tänker tillbaka föreställer två andra blonda svenskor, Carolina Klüft och Kajsa Bergqvist.

– De är OS för mig. Friidrottarna, alltså, säger Jenny Rissveds.

Det skulle komma fler OS och för en dryg vecka sedan la falutjejen upp en bild på Instagram som påminde om det.

”Throwing back to the most unreal day so far in my life.”

För Jenny Rissveds är bilden väldigt speciell, inte bara för att hon poserar med ett OS-guld.

Det var hennes storebror Joakim, 24, som tog den.

– Han är jätteduktig på att fotografera och tar de bästa bilderna. Han brukar fota mig, både på cykel och i studio. I Rio fick han inte komma in i pressområdet, så han stod och väntade utanför. Det är ett stort intresse för honom och han ville fånga ögonblicket för egen del också.

Är det som du skriver, den mest overkliga dagen i ditt liv?

– När jag tänker på det måste jag tänka på att jag vann, tänka på att det var OS, tänka på hur stort OS är... De som vinner OS är sådana jag såg på tv för bara några år sedan, då jag var liten. De är superhjältar – och så har jag åstadkommit det.

Till saken hör att du kan tävla vidare i U23-klassen... Du har mycket ogjort som senior.

– Jo. ”Vad händer nu? Vad ska du göra nu?” Faktum är att många ställer frågor som om det vore naturligt att jag lägger av, men så känner inte jag. Jag vill jobba mot nästa OS, och OS efter det. Sedan har vi VM varje år. Det är ett mål, liksom varje deltävling i världscupen.

Jagar en agent

Kan det bli så att du tävlar i både mountainbike och linjelopp i OS i Tokyo 2020?

– Det vet jag inte, men vaknar jag i morgon och känner att jag vill köra landsväg nästa säsong kan jag gör det. Det vore jättehäftigt att komma till Tokyo och ha kvalificerat sig för linjeloppet också. Jag har cyklat landsväg i halva mitt liv och tänkte köra SM för två år sedan, så det är inget nytt.

Hur förvarar du OS-medaljen?

– Den är hemma hos mamma och pappa. Jag brukar lämna mina troféer och medaljer där, och sedan får de göra något av dem. Det är inget för mitt ställe, inget jag vill titta på varje dag.

Vilka gratulationer och hyllningar sticker ut?

– Jag har fått så himla många fina grattismeddelanden och det är väldigt häftigt när folk kommer fram för att tacka mig för allt jag gjort för svensk cykel. Vissa är mållösa. ”Du, Jenny! Jag måste säga...” Sedan skakar de bara på huvudet. Det är genuina känslor och det ser jag på deras ansiktsuttryck. Sedan kommer jag aldrig att glömma välkomstceremonin i Falun. Det sägs att det var mer folk på Stora torget då än under skid-VM. Det säger ganska mycket, och alla var där för mig. Det var så himla stort. Jag kan inte förstå det. Ja, det är nog det finaste.

Tänker du ofta tillbaka på den där magiska dagen, som när du tränar och behöver energi?

– Det händer att jag tänker tillbaka på hur bra det har gått. Det kan ge energi. Jag tränar inte så mycket just nu, men det kan ge mer motivation när jag kommer i gång med den hårda träningen i vinter.

”Inte så mycket fritid”

Jenny berättar att hon nyligen kom hem från Schweiz, där hon har träffat sponsorer.

– Så har det alltid varit, att när tävlingssäsongen tar slut är det sponsoruppdrag. Det känns viktigt att ge något tillbaka.

Hur har OS-guldet förändrat ditt liv när det gäller sponsorer och andra saker runt själva idrotten?

– Jag är på jakt efter en agent, rådgivare eller manager. Det känns som att jag behöver det, någon som har kunskap och erfarenhet. Trycket har blivit högre och jag tycker det är svårt att inse mitt eget värde. När det gäller sponsorer är det mycket som ska falla på plats eftersom jag ingår i ett team (Scott-Odlo MTB Racing Team) som har andra sponsorer. Det är mest andra uppdrag – media, tv-intervjuer och sådana grejer – som har ökat. Företag som inte är sponsorer vill komma i kontakt med mig, styra upp en föreläsning eller någon annan inspirationsgrej.

Hinner du med allt?

– Nej, skulle jag tacka ja till allt skulle det bli för mycket. Jag gör det jag tror kan gynna mig och sådant jag känner är viktigt, som välgörenhet.

Hur har intresset för dig förändrats på sociala medier? Jag såg att du har över 75 000 följare på Instagram.

– Före OS hade jag precis gått över 50 000. Jag hade redan många, men det har ökat som bara den.

Vad gör du när du inte tränar och träffar sponsorer? Har du några sidointressen?

– Nej, jag försöker bara slappna av och göra det som är kul.

Vad är kul, då?

– Jag har inte så mycket fritid och den här tiden är det skönt att bara vara. Det är dumt att klämma in saker bara för att jag inte tränar så mycket och får tid över. Jag kan titta in i en vägg och nöja mig med det. Sedan gillar jag att shoppa, måla naglarna och sova. Jag vill känna ett lugn, inte att jag måste göra saker.

Väntade med att se loppet

Har du tittat på guldloppet?

– Ja, men det hann gå två veckor. Det var något jag ville se, och jag ville se det själv. Jag har köpt lägenhet i Falun och precis flyttat, så jag har varit ganska mycket hos mamma och pappa. Det var där jag laddade ner loppet, och mamma hörde när det drog i gång. Hon ville också titta, men jag sa åt henne att jag ville kolla själv. Jag vet inte varför, men när det går bra brukar jag kolla på loppen själv. Det är likadant om jag kollar på en världscuptävling. Jag är superkoncentrerad.

Kunde du hålla tårarna tillbaka?

– Jag har väldigt lätt till tårar. Om jag ser ett klipp från prisutdelningen kan det bli väldigt känslosamt, men när jag ser loppet från start till mål är jag så inne i racet. Det känns som att jag är tillbaka. Jag är så fokuserad, känner inte så mycket och blir nervös. Det är som att vara där och tävla.

Berätta om din fysik. Du har bättre syreupptagningsförmåga än Charlotte Kalla.

– Många pratar om testvärdet och det är jättekul att jag kunde mäta upp ett så bra test. Mitt VO2 max (syreupptagningsförmåga i ml/kg/min) är 75, och det är unikt för kvinnor att ha över 70. Det är ganska häftigt och bra för självförtroendet, men jag fattar inte varför man ska jämföra. I slutändan ska jag göra resultat på en cykel i skogen. Det är så mycket annat som ska klaffa på andra plan. Har jag jättedålig teknik eller psyke spelar inte siffrorna någon roll.

”Har svar på allting”

När det gäller de mentala bitarna har du tagit hjälp av Rune Gustafsson. Vad har han betytt för dig?

– Väldigt mycket. Vi började samarbeta 2011. Han lär mig något hela tiden och är en trygghet för mig. Ibland gruvar jag mig för att höra av mig till honom. Är det något vill jag försöka lösa det själv, men jag vet att jag mår bättre av att prata med honom. Han har svar på allting och ser saker ur andra vinklar. Han har alltid något bra att säga, både i vardagen och i tävlingssammanhang.

Det var han som fick första kramen efter målgången i Rio.

– Ja, och sedan försvann han. Ha, ha, ha. Det var så roligt.

Vad var så roligt?

– Han skulle stå där med min målväska, som jag behöver om det blir prisutdelning. Han fick en kram och när jag återvände för att hämta väskan var han borta. Jag fick springa runt i hela målområdet och leta efter honom.

Tävlingskompisen dog

Du har varit med om ett par otäcka krascher själv och var med på en tävling där en annan cyklist omkom.

– Krascherna var väldigt tuffa. De satte sig i huvudet, men jag har aldrig övervägt att lägga av. Jag var beredd att göra vad som helst för att inte vara rädd och det var då jag kom i kontakt med Rune, som hjälpte mig ur det. När en tävlingskompis senare kraschade och dog var det också väldigt tufft. I den situationen var jag väldigt glad över att jag hade byggt upp ett starkt band till Rune. Vi kunde börja jobba med det direkt.

Tänker du på farorna ibland?

– Nej, inte så att det hämmar mig. Man måste ha ett konsekvenstänkande och respekt för saker och ting ute på banan. Vi kör på väldigt svåra banor och har en liten hjälm på huvudet som enda skydd. Kör jag över min kapacitet kan det gå illa, men jag vet min kapacitet och vet vad jag inte kan göra, säger Jenny Rissveds.

FAKTA

DE TOG SVERIGES MEDALJER I RIO

GULD:

Sarah Sjöström, simning, 100 m fjäril

Jenny Rissveds, mountainbike

SILVER:

Sarah Sjöström, simning, 200 m fritt

Emma Johansson, cykling, linjelopp

Henrik Stenson, golf

Marcus Svensson, skytte, skeet

Peder Fredricson, hoppning.

Damlandslaget, fotboll

BRONS:

Sarah Sjöström, simning, 100 m fritt

Sofia Mattsson, brottning, 53 kg

Jenny Fransson, brottning, 69 kg