”Vad fint du har renoverat Janne”

Magister Bank: Med beröm godkänt – Janne har vänt skutan

Foto: PETTER ARVIDSON / BILDBYRÅN
FOTBOLL

Hur lång tid tar det att vända en väldigt stor båt?

Janne Andersson seglar till Oslo för att fira slutet på sitt första år som förbundskapten.

Han började med botten, han tar sommarlov med flaggan i topp.

För exakt två år sedan var vi exakt här, och pratade om helt andra saker.

Ett åldrande svenskt landslag, i händerna på ett unikt men åldrande geni (jag pratar inte om Erik Hamrén här, utan hans lagkapten), gav sig ut för att möta ett Norge som petat in nästa växel i sitt generationsskifte.

Sveriges startelva då var fem år äldre än Norges, i det röda laget rådde Ödegaard-mani, och jag var uppriktigt orolig för framtiden.

”Norge är före Sverige dit” skrev jag. ”Jag hoppas verkligen att U21-EM i sommar visar att Sverige försöker hinna ikapp”.

Men særr. Kødder du?

Det kom ett EM-guld, det kom en generationsväxel i toppfart, det kom ett Manchester United-kontrakt, en assistkung i Bundesliga, en Werder Bremen-back, nya U21-framgångar, ett U19-lag i EM, en ny förbundskaptens-era och så mycket vind i seglen att Ola Toivonen ser ut som David Beckham.

2015 spelade Sverige 0–0 på Ullevål. We were so much older then, we’re younger than that now.

Jag vet inte, men är det inte väldigt talande att man tar sig an en sådan här match, med ena foten i sommarlovet, med en genuin, stor nyfikenhet? Ett lag som kan vända 0–2 till 3–2 på en halvtimme mot europamästarna på Madeira är intressant även när halva startelvan är borta.

Tillbaka till grunderna

När spelåret lägger sig för att plana ut vet vi ju att det aldrig heller var startelvan som var poängen.

När vi bedömer det som Janne Andersson och Peter Wettergren gjort under sitt första arbetsår så är det systemet och organisationen som är stjärnan. ”Revolution” kommer av latinets ”revolvere” – som betyder att något återvänder, repeteras – det här är den sorts förändring som kommer av att ta ett steg tillbaka, börja om, gå till grunderna.

Ola Toivonens Beckham-mål eller vändningen på Madeira är inte signifikativt för det här spelåret. De är lyckosamma effekter av ett system som är byggt för att ge alla tillräckligt med trygghet för att kunna göra saker ingen väntar sig.

Det behöver inte alltid vara bättre, det är bara ett annat sätt, och det är helt rätt sätt just nu.

Ordning och reda. Var sak på sin plats. Organisation från ledarhåll, glädje och lagkänsla från spelarhåll. Det var de 89 minuterna av defensiva förflyttningar – tio meter hit, fem meter dit – som definierade Ola Toivonens insats i fredags, även om det är hans field-goal som ristar in sig i evighetsminnet.

I det här laget finns inte längre någon att gömma sig bakom. Arbetet kommer först, öppningarna kommer sedan.

Lite funkis sådär

När vi landar på Ullevål är det med nya spelare lite varstans. Halva backlinjen har semester, Marcus Berg och Robin Olsen också. Och ja, det gör bara allting mer intressant.

Får Samuel Armenteros utrymme för sin vänsterfot? Hur är det med Niklas Hults utveckling? Och Viktor Claesson… kan han visa att han är tillräckligt bra för att Andersson och Wettergren ska tvingas äventyra lite balans i höstmatcherna mot Bulgarien och Vitryssland, även om han är lite för sugen på samma ytor som tillhör Emil Forsberg?

Jo, det här ska bli spännande.

Vi har ingen aning om vad som väntar runt nästa krök, om det är ett VM eller en vargavinter, men vi vet att vi är väl rustade för båda delar. Landslagsskutan har inte kommit fram, men fartygets botten är tätad, kaptenen har koll på styrbord och babord, och stämningen verkar synnerligen god ombord.

Vi är tillbaka där vi började, och när vi i kväll åker hem till Lars Lagerbäck för en inventering är det inte särskilt svårt att föreställa sig vad han kommer att säga till Janne Andersson när de hälsar.

– Hej, Janne. Vad fint du har renoverat. Lite funkis sådär, va?

Det är ett gott betyg, det också.