Leifby: Vad är vi beredda att betala?

Marcus Leifby om tv-bråket inför VM-kvalet
Foto: BILDBYRÅN/AFTONBLADET
Marcus Leifby om tv-bråket inför VM-kvalet
FOTBOLL

Så, då var vi där igen.

Storkapitalet bråkar om pengar – med svenska fotbollslandslaget som fond.

Det löste sig till slut.

Alla som betalat sina surt förvärvade hundralappar till Telia varje månad fick se Sverige-Frankrike i Kanal 5 i juni.

Vi dansade en sommar, sjöng om Ola Toivonen för första gången på… på… någonsin, började leta boende i Kazan, söka efter ytligt bekanta i Jekaterinburg, men så hann vi inte mer än att komma tillbaka, göra höst och ta sats mot nästa VM-kvaldrama innan vi hamnade där igen.

I kläm mellan två saliverande storfinanser.

Gemensam nämnare

4,5 miljoner svenska tittare riskerar att missa landskampen mot Vitryssland på söndag eftersom distributören Com Hem och den producerande rättighetsinnehavaren Discovery inte kommer överens om ett nytt avtal.

Känner ni igen det där? Från i juni? Bråket med Telia?

Mm, vi behöver inte sätta ihop ett spånmöte med Stefan Ingves, Carl-Henric Svanberg och Sören Gyll för att hitta en gemensam nämnare här.

Det har väl inte gått någon obemärkt förbi att Discovery Networks Sweden som bolaget heter (i folkmun mer känt som ”Femman”), har köpt på sig ett gäng rätt sliskiga rättigheter på kort tid.

Först OS-sändningsrätten för hela Europa för den nätta summan 1,3 miljarder euro, senare allsvenskan och superettan i fotboll i sex år där varje säsong gick loss på 540 miljoner svenska kronor.

Och nu? 

Nu går de fram som en bandschaktare i jakt på någon som ska finansiera alla köp. 

Så är det.

Attachéväska laddad

När Discovery satte sig för att förhandla om allsvenskan i fotboll gjorde de det med en attachéväska laddad med tre miljarder svenska kronor och inställningen att ”det ska Telia ändå få betala så småningom”.

Nu är vi där igen, fast med en annan distributör, och vi ska verkligen inte alliera oss med distributörerna eftersom de är stallbröder till sådana som Discovery.

Telia och Com Hem sitter i en guldposition, de kan styra vilket innehåll som når ut i tv-apparaterna (där många fortfarande ser sport), de kan erbjuda distribution (bredband och teve via kabel) samtidigt som de sitter inne på enorma mängder kunddata.

De går verkligen inte tomhänta härifrån och det är alldeles uppenbart vilka som riskerar att bli barskrapade i det här tv-kriget.

Det är du.

Och jag.

Klen tröst en sån här dag, och vi måste förstås rikta vår ilska och frustration åt något håll, så när vi är klara med girigbukarna Com Hem och Discovery bör vi lyfta frågan ett snäpp och ta sikte på nästa gnidare. Svenska Fotbollförbundet.

Kladdiga mellanhänder

Nuvarande avtal kring EM- och VM-kval (546 matcher) köpte Discovery centralt men svensk fotboll och SvFF har tidigare sålt rättigheter med hjälp av den ena kladdiga mellanhanden (Rune Hauge) efter den andra (Kentaro). 

Allt i ett försök att kräma ut ännu mer pengar ur folk trots att förbundet varje år tar emot 300 miljoner svenska kronor i STÖD i form av skattepengar från Riksidrottsförbundet, RF. 

Hade det inte känts betydligt mer rakryggat att låta så många som möjligt ta del av det finaste vi har, eftersom det finaste vi har inte hade blivit varken fint eller bra om det inte hade varit för de där skattepengarna eller för de ideella krafter som ställer upp dag efter dag, år ut och år in, och som tillsammans bygger svensk fotboll?

Prata ihop er i smågrupper.

När vi har Kapten Haddock-svurit åt fotbollspamparna kommer den riktigt svåra utmaningen. 

Självrannsakan.

Under den senaste 20-årsperioden har priset på tv-rättigheter skenat i väg, det var inte särskilt länge sedan vi kunde få det mesta i sportväg serverat bara genom att betala tv-licensen.

Vi som betalar för det

Sedan kom Filmnet och TV1000, paraboler och TV3, Canal Plus och Viaplay, kinesiskt tv-glas, alla dessa ”intryck” och Glenn.

Vi föll. 

Jävlar vad vi föll. 

Vi fick mycket, mycket mer att välja på jämfört med det mossiga SVT-utbudet och vi fortsatte betala, mer och mer och mer och nu sitter vi här, ”betalningsvilliga”.

Med en del som är bra, mycket som är skit – och en landskamp som inte går att se.

I helgen tjänade en bra boxare som misshandlar kvinnor och en rätt dålig boxare som uttrycker sig rasistiskt miljarder på att puffa lite på varandra i nio ronder och folk häpnade över hur mycket pengar den där cirkusen omsatte.

Men… vi (pay-per-view) betalade ju kalaset?

Neymar till PSG för 19 miljarder, det kan väl ändå inte gå ihop sig?

Jaha, då ska vi se här…

De där extrakilona som Mino Raiola tycks ha lagt på sig i sommar? 

Check, please!

När 4,5 miljoner svenska tv-tittare nu riskerar att missa ytterligare en svensk stormatch har vi all rätt att bli förbannade, men det börjar samtidigt bli dags att vi på allvar funderar på de lite större och svårare frågorna.

Hur mycket är vi beredda att betala? 

För vad?

Och till vem?