Niva: Nu, förr och i framtiden – fotbollens kungar

FOTBOLL

CARDIFF. Ge mig en jämförelse och jag ger dig en kväll som svarar upp.

Vi kan argumentera om precis hur högt Cristiano Ronaldo ska in bland världshistoriens allra främsta.

Vi kan resonera kring ifall Zinedine Zidane redan ska räknas in bland fotbollens riktigt unika tränare.

En sak går däremot överhuvudtaget inte att diskutera – och det är att Real Madrid är, förblir och kommer att fortsätta vara den europeiska fotbollens obestridliga kungar.

Foto: TT NYHETSBYRÅN

Aldrig tidigare har vi sett ett så välgroomat rovdjur, ett så manikyrmedvetet monster – en så rätt igenom skoningslös matchvinnare.

Hur var det han beskrev sig själv häromåret, Cristiano Ronaldo? Snygg, rik och skicklig?

Nu är han i position att syna sig själv och höja insatserna ytterligare. Snyggast, rikast och skickligast.

Det går såklart att fortsätta att hävda att Messi, Maradona och Pelé var ännu större och skickligare spelare. Förmodligen är det till och med sant – men ändå är jag långtifrån säker på om jag verkligen skulle välja dem vid den yttersta dagen då det skulle spelas final och precis allt skulle avgöras.

Cristiano Ronaldo kommer inte på nyskapande kreativa lösningar, han slår inte geometriskt omöjliga passningar. Herrejöses, han dribblar ju inte ens längre.

Men Cristiano Ronaldo gör mål, Cristiano Ronaldo avgör matcher, Cristiano Ronaldo lyfter bucklar och Cristiano Ronaldo skriver historia.

Meste målgörare i Champions League för femte säsongen i rad. Fem mål i kvartarna mot FC Bayern, tre mål i semifinalerna mot Atlético och så två nya bollar i nät ikväll.

Vanvettigt. Besinningslöst. Såna noteringar som det bara går att skaka på huvudet och och garva åt.

För 13 år sedan satt jag faktiskt på just den här arenan och såg honom spela sin allra första stora final. Han gjorde såklart mål i FA Cup-finalen mot Millwall – dominerade den matchen också – men var fortfarande den där ganska svajiga elvispen som valde en överstegsfint och en rabona där en vanlig bredsida gjort jobbet.

Inte längre.

Ett fotbollsliv senare var han nu här igen, färdigutvecklad och fulländad.

På presskonferensen inför matchen fick Zinedine Zidane frågan om vem av de två som egentligen var den bästa spelaren. ”Zizou” svarade sådär ödmjukt som en tränare måste göra – men jag tyckte faktiskt att han hade rätt i sak.

Alldeles för orealistiskt

Det handlar inte bara om vilka grejer man gör, utan var på planen man gör dem. Två direktskott i mål är obönhörligen värda mer än två hisnande roulettedribblingar på mittplan.

Åsikten kommer aldrig att bli populär – ZZ var ju mer elegant i både spel och sätt – men hade jag tvingats välja hade jag lyft adepten ännu högre än mästaren.

Ledningsmålet fick hjälp av Bonuccis utsträckta fot, men hela sekvensen blixtrade av den kirurgiska effektivitet som blivit CR7-modellens allra främsta kännetecken, det som är fotbollens allra viktigaste moment.

Ändå var det inte det som det snackades om i paus.

Jag accepterar påpekandet att volleyn Zinedine Zidane vräkte in i Glasgow är tekniskt svårare att utföra – men jag köper däremot inte att det gör det till ett vackrare mål än Mario Mandzukics kvittering.

Det här var sånt som man inte ens föreställer sig i fantasin, sånt som avfärdas som alldeles för orealistiskt till och med av sjuåringen som drömmer fritt hemma på gräsplätten.

Först fyra killar som kör lite högavancerad fotbollstennis ihop – sedan en flygande vinkelvolley över eget huvud i en båge in i bortre?

Mario Mandzukic har gjort mål i en sån här match förr, men 2013 stångade han in den i ett övergivet nät från två meter. Nu lyrade han in det mest spektakulära målet som någonsin gjorts i en Champions League-final – jo – och jag utgår från att goda vännen Ivan Turina satt någonstans och bara björnskrattade.

Men roligare än så blev det inte i svartvitt. Den första halvleken var en match, den andra en helt annan.

Och om nu inte Zinedine Zidane kan betraktas som en vassare spelare än Cristiano Ronaldo, och om jag inte ens låter honom behålla kronan för finaste finalmålet – vad ska vi då säga om honom?

Jo, att han bevisligen är en tränare som ingen annan.

Att han återigen förändrade matchbilden under pausvilan – flyttade fram på ett sätt som gav Isco och Luka Modric precis så mycket boll de behövde – och att hans magiska fingrar finns överallt runt den här triumfen.

Ett tappert Juventus gjorde såklart allt de kunde, men blev rätt och slätt blåsta av banan.

När vi pratar om riktigt stora spelare brukar vi säga att de får fotbollen att se enkel ut. Zinedine Zidane får det att framstå som världens lättaste sak att vara tränare för Real Madrid; att manövrera klubbpolitiken med en hand, sluta samman omklädningsrummet med den andra och coacha fram dubbla Champions League-titlar med en framtrollad extranäve.

Hans gåtfulla aura bara växer och växer på ett sätt som är på väg att göra honom till fotbollens egen guru.

Han har lyckats nu

Hans sammanlagda bidrag till fotbollssporten – insatser både som spelare och tränare – går väl egentligen bara att jämföra med Johan Cruyff och Franz Beckenbauer.

På samma sätt måste vi även fortsätta att uppvärdera den här generationen av Real Madrid. Fem gånger i rad har de inte vunnit – på det sättet som de en gång tog herraväldet över Europa – men faktum är att jag håller tre titlar av fyra på 2000-talet i stort sett lika högt som fem i svit för 60 år sedan.

Allt hänger ihop, det ena leder alltid till det andra. När han var en liten pojke hänfördes Florentino Pérez av det där klassiska 1950-talslaget, och han har sedan ägnat hela sitt vuxna liv åt att försöka återskapa det.

Han har lyckats nu.

Tolv gånger har Real Madrid blivit europeiska mästare nu, nästan dubbelt så många som närmaste efterföljare.

Det är inte en maktposition som försvinner på några säsonger. Det är en status som kontinentens kungar som de kommer att bevara i generationer.