Fem punkter: AIK-Örebro

FOTBOLL

Per Bohmans fem punkter från AIK-Örebro.

Foto: BILDBYRÅN

1. Bästa halvleken för i år, AIK

Tillfället gör tjuven, så att AIK:s anfallsspel blomstrade just mot (ett för dagen dock relativt stabilt) Örebro är väl ingen större sensation. Det ligger i sakens natur att det som vanligt offensivt balanserande ÖSK (läs mer här) släpper till en del farliga ytor åt motståndaren.

Ändå är det värt att betona att AIK under de första 45 minuterna bjöd på – vad gäller offensiven – sin klart bästa halvlek för i år. Det var som att den bollhållande ängslighet (possession som självändamål) som ändå präglat Rikard Norlings lagbygge på hemmaplan förbyttes till ett Mikael Stahreskt ”kör vi så kör vi”. Amin Affane piskade upp tempot, klustret med Stefan Ishizaki, Simon Thern och Johan Blomberg släppte på handbromsen och kanske framför allt: den högt pressande duon Stipe Vrdoljak och Daniel Sundgren var för första gången på länge mer yttermittfältare än ytterbackar.

2. Doktor Stipe och Mr. Vrdoljak

– Stipe har inte nått upp till den nivån som vi hade önskat. Han har inte varit den wingytter som vi trodde att vi skulle få.

Följande misstroendeförklaring släppte Björn Wesström ifrån sig under en intervju med ambitiösa AIK-podden Radio Råsunda. Och det är väl helt i sin ordning att sportchefen bekräftar det alla redan sett med egna ögon. Men med det citatet färsk i minnet var det intressant att följa kroatens magiskt märkliga första halvlek mot Örebro. Det var som att Vrdoljak ryckte på axlarna, tänkte ”fuck it” krängde på sig en jetpack från OS 1984 och blåste på. På matchens första tio minuter var wingbacken (i dag förtjänade han den beteckningen) inblandad i fler offensiva aktioner än vad han tidigare mäktat med under sina fem allsvenska matcher för klubben. Han brände visserligen sina tre högoktaniga chanser, men va fan: det här kändes åtminstone till en början som ett steg framåt.

Fram till att vi fick bevittna hur kroaten agerade i defensiven. Vrdoljak är så yvig yr i försvarsspelet att han måste flimra fram i tv-rutan. Det är en splittrad fotbollsspelare vi talar om, för jag har aldrig sett honom vara bra i offensiven OCH defensiven under en och samma match. I dag var backen Doctor Stipe i offensiven och Mr. Vrdoljak i defensiven – men nästa match kan det vara precis tvärtom igen.

3. Omoh – och ett fall framåt för ÖSK

Michael Omoh var förstås inte sen att utnyttja det. Den 25-årige yttern är en personlig favorit. Alexander Axén tar alla chanser att lyfta fram Omoh som bäst i serien en mot en – och han har helt rätt. Likt en såsig NBA-spelare utstrålar Omog ett bedrägligt lugn innan han med ett rappt ryck sätter in dödsstöten mot sin ytterback. I den första halvleken såg det stundtals ut som en spring i dörren-fars när Vrdoljak, ständigt på efterkälken, jagade, klängde och sprang efter den bolltekniskt överlägsne Omoh längs hela kanten.

Problemet? Omoh är den spelare i allsvenskan som – rent poängmässigt – kanske får ut minst av sitt kantövertag.

Ett par ord till om Örebro. Det här var ett steg framåt för närkingarna. De släpper visserligen fortfarande till en hel del chanser bakåt, men hade mot AIK en helt annan stabilitet i grundspelet jämfört med de senaste omgångarna och tappade inte alls lika mycket boll. Faktum är att de var klart mycket bättre än AIK, som fegade ur fullständigt när de vaktade poäng efter paus, i den andra halvleken.

4. Kan Eero bära AIK?

Varför inte inleda med lite hårdfakta?

Inför den åttonde allsvenska omgången hade ingen av AIK:s anfallare noterats för mer än ett mål. Skadedrabbade Henok Goitom (ett mål) är förstås ursäktad då han ofta varit briljant i själva spelet när han väl har kunnat medverka.

Den resterande anfallstrion, då?

Sulejman Krpic (noll mål)... ja, nej, det är bara plumpt att sparka på någon som ligger.

Denni Avdic (noll mål) är halvt omskolad till mittback... och det är som sagt bara tarvligt att sparka på någon som ligger.

Då återstår bara Eero Markkanen (ett mål) som helt korrekt får starta. Finländaren har som bekant ett utmärkt målsnitt för att vara en truppspelare, men är han vass nog att bära offensiven fram till sommaruppehållet?

5. Svaret: nej.

Nej, det är han inte. Eero Markkanen är helt enkelt inte skarp nog i straffområdet för att tillräckligt kompensera den bristande spelskickligheten han visar ute på planen. Han är en fin, lojal typ, Markkanen, men sammantaget kan det bli förödande för AIK att de inte har en enda riktigt bra forward vid sidan av Henok Goitom.

Det vet också Rikard Norling om.

Mot Örebro tvingades AIK:s tränare att göra Stefan Ishizaki till släpande anfallare snarare än offensiv mittfältare för att få tillräckligt med kvalitet längst upp i planen. Det beslutet gav tre poäng åt AIK.

För även om 34-årige Ishizaki knappt kan löpa i djupled, inte har styrka nog att gruffa runt i straffområdet eller speeden som krävs för att rycka förbi en motståndare är han lagets klart bästa anfallare vid sidan av Goitom. Det säger mycket om hur gudomlig ”Ishi” (man blir inte ens överraskad av frisparkarna längre) är i övriga delar av spelet, men ännu mer om stackars Markkanen, Avdic och Krpic.