Möt svensk fotbolls nya makthavare

Exklusivt: Sportbladets Erik Niva intervjuar spelaragenten Hasan Çetinkaya

Hasan Çetinkaya har blivit en av Sveriges största agenter.
Foto: STEFAN JERREVÅNG
Hasan Çetinkaya har blivit en av Sveriges största agenter.
FOTBOLL

Han värvar talanger från sina konkurrenter, han lyfter bort de bästa spelarna från allsvenskan och han ljuger för att placera sina klienter i Premier League.

Om Hasan Çetinkaya skäms? Tvärtom.

För första gången berättar nu svensk fotbolls nya makthavare utförligt om sina visioner och metoder.

Fotbollsgalan, 2016.

Zlatan Ibrahimović tittade förbi och hämtade sin elfte guldboll, men skuggan han kastade påminde inte riktigt lika mycket om ett slukhål längre. För första gången gick det att skönja konturerna av framtiden som väntade efter honom, av spelarna som skulle bära den.

Här fanns en kreatör som faktiskt dominerade den tyska världsmästarligan, en mittback som genererade jättebud från några av Europas allra största klubbar och en målvakt som tagit det stora klivet upp på hög internationell nivå.

Prisutdelningen avspeglade det. Årets mittfältare? Emil Forsberg. Årets back? Victor Nilsson Lindelöf. Årets målvakt? Robin Olsen.

Olika positioner, olika bakgrunder, olika karriärvägar – men ändå en gemensam nämnare som var omöjlig att blunda för.

Alla jobbade de tillsammans med Hasan Çetinkaya, den omstridde och kontroversielle agenten som flyttat många av spelplanens pjäser på väldigt kort tid.

– Det var exakt det här jag drömde om, det var då jag kände att jag har lyckats med det jag försökt göra. Att ha de bästa spelarna i svensk fotboll, att ha varit med och skapat dem... Från dag ett har jag sagt till dem att det är det här som är målet. Nu var vi där. Det var ett ögonblick som gjorde mig väldigt lycklig.

För ett ögonblick ser Hasan Çetinkaya drömskt lycklig ut, men i nästa sekund byter han ansiktsuttryck och tittar mig rakt i ögonen med fast blick.

– Jag gör allt för de här killarna, jag lever för dem. Jag kan gå över lik för mina klienter, och det vet både spelarna jag jobbar med och alla sportchefer i Sverige.

Robin Olsen, Victor Nilsson Lindelöf och Emil Forsberg utsågs till Årets målvakt, back respektive mittfältare på Fotbollsgalan.
Foto: BILDBYRÅN
Robin Olsen, Victor Nilsson Lindelöf och Emil Forsberg utsågs till Årets målvakt, back respektive mittfältare på Fotbollsgalan.

Första gången jag träffade Emil Forsberg åkte jag upp till Sundsvall från Stockholm med ett litet, litet flygplan, träffade honom på Hotel Grand i Sundsvall. Jättefin, trevlig, översnäll kille – typisk norrlänning – men jag såg även något annat i honom: ”Den här killen har något extra”. Jag hade stora planer för honom redan från början. Jag analyserade honom, tittade på minst tio matcher, och såg framförallt hans spetskvaliteter. Väldigt osvenska.

Tidigare hade Emil jobbat med Stefan Pettersson – som spelat tillsammans med hans pappa i IFK Göteborg – men pappa Leif är en sådan person som bara vill Emils bästa. Det var inget hinder. Emil hörde av sig redan samma dag som vi hade träffats: ”Jag vill jobba med dig”. Okej. ”Kör vidare i Sundsvall”, sa jag, ”så kommer jag upp om några månader och så lägger vi upp planen för dig”.

Nästa gång jag åkte upp hade Gif Sundsvall åkt ur Allsvenskan. Då förklarade jag: ”Det finns bara en klubb i Sverige du ska till, det är Malmö FF. Med sitt osvenska tänk är det den bästa plattformen i Sverige för en spelare som dig”. Jag pratade med Rikard Norling, och han höll ju också filosofiska föredrag om Emil. Han trodde på det här, och det gjorde både scoutchefen och vd:n också. Så då satte vi igång projektet för att genomföra övergången från Sundsvall – men det gick inte.

Malmö erbjöd en jättebra övergångssumma, men Urban Hagblom vägrade. Han kallade in Emil, och sa: ”Det som din agent försöker göra är inte bra för din karriär. Det är helt fel steg, du hade mått bäst av att stanna i Sundsvall eller flytta till en mindre allsvensk klubb”. Emil sa: ”Jag gör det Hasan tycker är bäst för mig, för jag har överlämnat min fotboll till honom”. Jag har ju en annan sida också – den här lite sydländska sidan – som kan komma fram. Jag blev asförbannad, ringde upp Hagblom och sa: ”Du ska fan i mig släppa Emil Forsberg”. Efter det tog han inte mina samtal längre, och Rikard Norling och vd:n Per Nilsson försökte stoppa mig för att jag inte skulle skapa kaos. De sa: Det räcker, det går inte att lösa. Jag sa: ”Det finns ingen chans att ni stoppar mig. Det här ska bara genomföras, den här killen ska spela i Malmö FF”. Jag bråkade, jag var väldigt radikal, jag gav mig inte. Jag gjorde det, för jag var tvungen att göra det. Jag var övertygad om att just Malmö FF var klubben som kunde börja förvandla Emil Forsberg till nästa svenska storspelare.

Emil Forsberg i Sundsvall 2010.
Foto: BILDBYRÅN
Emil Forsberg i Sundsvall 2010.

För knappt tio år sedan var Hasan Çetinkaya fortfarande en ganska ordinär mittfältare som försökte klamra sig kvar i elitfotbollen.

Det funkade inte längre. Det skar sig med Tom Prahl i Trelleborg, och i besvikelsen över hur klubben hanterade situationen beslutade sig Çetinkaya rätt och slätt för att bryta kontraktet och lägga av. Han var 31 år gammal.

– Min pappa var helt emot det. Han sa bara: ”Du bryter inget avtal. I morgon sätter du dig i bilen, och så åker du till Trelleborg och så tränar du”. Han hade varit med mig och min fotboll sedan barnsben. Han blev ledsen, det tog på honom, men jag stod fast.”Nej. Jag har tagit mitt beslut, jag tror på det här”.

Och sedan då? Jo, Çetinkaya hade en plan. Bredvid honom i Trelleborgs omklädningsrum hade det suttit en ung anfallare som varit på väg att tappa farten i karriären. Rasmus Bengtsson hade till och med funderat på att varva ner i Lunds BK, men hans äldre lagkamrat hade pratat in honom på en annan riktning.

Hasan Çetinkaya hade identifierat en stor spelare i Rasmus Bengtsson – en mittback – och så fort ynglingen fick chansen på sin naturliga position såg alla andra detsamma. Uppmärksamheten exploderade, agenterna svärmade och Bengtsson bad Çetinkaya om hjälp och rådgivning.

Det var så allt började. Som en sorts inofficiell företrädare träffade Çetinkaya olika intressenter runt Bengtsson, och processen mynnade ut i att båda två inledde olika typer av samarbeten med den etablerade agenten Oliver Cabrera.

Rasmus Bengtssons fotbollskarriär tog fart, Hasan Çetinkayas tog slut och byttes ut mot en annan. Över bara en vinter blev han agent, och det var egentligen inget konstigt eller onaturligt med det.

Han visste vad han ville göra och hur han skulle göra det.

– Bland det första jag sa till Oliver var: ”Sättet som ni svenska agenter jobbar på är helt jättefel”. De hade inte riktigt förstått att de jobbade för klienterna, för spelarna. De var mer att de tjänade klubbarna. Jag ville ändra på det.

Olcay Senoglu, Hasan Cetinkaya och Rasmus Bengtsson i Trelleborg 2007.
Foto: BILDBYRÅN
Olcay Senoglu, Hasan Cetinkaya och Rasmus Bengtsson i Trelleborg 2007.

När jag först träffade Daniel Amartey mötte jag en 19-årig kille som de hämtat hit från Ghana, och betalade 19 000 kronor i månaden... Ett slavkontrakt för mig. Så kan det kanske vara i början när man kommer för att visa upp sig, men när man levererar som han gjorde ser man till att ändra på avtalet och ta hand om killen. Men han var missnöjd över situationen, och jag bestämde mig för att träffa honom.

Jag fick åka upp till Stockholm fem gånger. Första gången satt han med huvudet nedböjt och tittade inte ens på mig. Andra gången började han se på mig litegrann. Tredje gången började han prata lite, fjärde gången började han skratta lite och femte gången bestämde han sig för att jobba med mig. Och du vet, när jag hörde hela historien om hur illa de tog hand om honom gjorde det mig väldigt ledsen.

Han bestämde sig för att lämna sin förra rådgivare, men när jag klev in hade Djurgården redan gjort en överenskommelse med Bröndby. Affären var klar. Så vi hade ett möte, jag och Bosse Andersson och Anders Grönhagen. Och där var det som att Bossen var killens agent, och inte jag. Han visade en viss attityd, sa att allt var överenskommet medan dem och Bröndby och Patrik Mörck. Jag sa: ”Det kan du glömma. Han ska inte till något Bröndby. Du ska ha klart för dig att det är jag som är hans agent”. Och det blev ju lite... sådär. Det blev en massa problem för de här personerna som redan hade en överenskommelse.

Daniel frågade: ”Vad är planen?”. ”Det är att du först ska till FC Köpenhamn, att du ska vidare till Premier League ett år senare och att du ska in i Ghanas landslag och bli en stjärna där.” Ståle Solbakken gjorde ett fantastiskt jobb med spelaren, och Olympique Marseille kom in med ett bud på 60 miljoner. De ville skicka privatflyg och allting. FCK var inte i Champions League det året och behövde pengar, så deras styrelse pressade på. De erbjöd en massa agentpengar, men det kändes ändå inte bra.

Jag tog Daniel till ett rum och lade korten på bordet. ”Det här erbjudandet. Du får såhär många miljoner, jag får såhär många. FCK får såhär mycket pengar, och de vill sälja.” Han bara tittade på mig: ”Boss, vad tycker du?”. ”Nä. Jag tror inte på det. Jag vill att du ska till Premier League, för det har varit din dröm.” Han sa: ”Jag gör precis det du säger”. Jag tackade för förtroendet, och visste att det var upp till mig att leverera. Vad händer? Ett halvår senare går han till Leicester City för 70 miljoner. I dag är han engelsk mästare, spelar kvartsfinal i Champions League och kom med i Afrikanska mästerskapens All Star-team.

2013 spelade Daniel Amartey i Djurgården. Nu är han regerande Premier League-mästare i Leicester.
Foto: BILDBYRÅN, IMAGO
2013 spelade Daniel Amartey i Djurgården. Nu är han regerande Premier League-mästare i Leicester.

Hasan Çetinkaya är en bullrig, kraftfull man, med den där auran som växer runt människor som får saker och ting gjorda.

Hans mamma är turkiska, hans pappa kurd. Det var pappan som kom till Sverige i början av 1970-talet för att jobba på Volvo i Torslanda. Själv växte Hasan Çetinkaya upp i Norrköpings-förorten Marielund, och hackade sig strävsamt upp genom stadens fotbollshierarki.

Han är den där typen som tar sig framåt, uppåt, vidare. En komplicerad härva runt Linus Hallenius övergång till Genoa hade kunnat kväva hans agentambitioner innan de ens hunnit få luft, men medan hans gamle partner Oliver Cabrera klämde fingrarna seglade Çetinkaya ensam ut på öppet vatten.

Nu sitter han på Grand Hôtels servering, och kisar lite mot solen när han tittar ut över Stockholms ström och bort mot slottet på andra sidan vattnet. Han har kommit långt, och precis som alltid finns det en risk att skriva en hagiografi – ett skönmålande hjälteporträtt – när man berättar en framgångssaga.

Det saknas inte kritiska röster runt honom, men ganska snabbt visar det sig att Çetinkaya har ett genomgående sätt ett bemöta dem.

Han ser inget behov av att lägga sig på försvar eller ursäkta sig, utan går gärna i polemik i stället.

Jo, han etablerade sig i branschen genom en målinriktad och intensiv rekrytering av andra agenters klienter. Vad är det med det då? I sitt eget huvud var Hasan Çetinkaya övertygad om att han kunde erbjuda de här spelarna bättre villkor, bättre rådgivning och bättre karriärer än de hade fått hos hans konkurrenter. Skulle han då avstå från att ge dem det?

– Tidigare hade de allt uppdelat i något slags system, det var som att man hade paxat spelarna. Man rörde inte varandra utan var som en härlig familj. Så ska det inte vara. Jag var emot hela det här systemet.

Mötte du starkt motstånd?

– Ja, det gjorde jag. Det var en massa fördomar. Jag heter inte Kalle eller Anders. Jag heter Hasan, och att jag skulle in och styra en del av svensk fotboll tog hårt på väldigt många, de var inte vana vid det. Det är en smutsig bransch, och det var gott om konkurrenter som kände sig hotade och spred en massa skit för att trycka ner mig.

Kan du förstå varför det var så?

– Den stora anledningen var ju att de tappade klienter. Det gjorde ont hos dem. Men för egen del... Om jag tappar en klient så rannsakar jag mig själv. Det är som om din fru vill skiljas och vill gå till en annan man. Vems fel är det? Svenska spelare är generellt väldigt lojala. Om de lämnar dig betyder det att du gjort något fel. Men de här andra agenterna jag pratar om hade ingen spegelbild av sig själva. De var väldigt rädda, för hela det koncept som de byggt tillsammans förstördes.

Själv menar Çetinkaya att hans samarbeten är helt jämställda, och bygger på ömsesidiga förtroenden. Förutom i Premier League – där regelverket kräver det – skriver han inte ens några kontrakt med spelarna han företräder.

– Det går helt emot hela min värld, det behövs inte. Om det är någon som inte vill jobba med mig mer respekterar jag det, och det krävs inga papper för det. Papper är inte kärlek för mig. Jag förstår inte en spelare som ingår ett avtal med en agent, det är vansinne. Det bästa är att inte binda upp sig, för då har agenten mer press på sig.

Çetinkaya tar upp en servett, knycklar ihop den och kastar tillbaka den ner på bordet. Gesten behöver inte förklaras.

– I slutändan handlar det alltid om att leverera. Och när du gör det – när du genomför de här affärerna, när du har de här nätverken – så får du ett bra rykte. Spelarna pratar mellan varandra, det säger sig självt. Då behöver man inte oroa sig. Och jag har visat. Jag har tagit fram och utvecklat de bästa spelarna i svensk fotboll. Jag har dragit in enormt stora pengar till svenska klubbar. Det är fakta.

Sportbladets Erik Niva träffar Hasan Çetinkaya på Grand Hôtel i Stockholm.
Foto: STEFAN JERREVÅNG
Sportbladets Erik Niva träffar Hasan Çetinkaya på Grand Hôtel i Stockholm.

Johannes Hopf var ju fula ankungen i Hammarby, en hackkyckling som hade stagnerat. Han hade en klausul i kontraktet som sa att han kunde vara fri under ett fönster, men ifall den inte utnyttjades skulle avtalet förlängas med ett år och en exit på fem miljoner. Han kontaktade mig genom en annan kille och ville träffas, och jag tyckte att det var lite häftigt. I vanliga fall kanske jag inte hade träffat den typen av spelare, men eftersom han visade det modet gjorde jag det.

Han sa till mig: ”Jag vill bli proffs, jag vill med i landslaget, jag vill bli bäst”. ”Jojo, men nu är du ju nästan Bosman och det är ändå ingen klubb som vill ha dig?” ”Allt jag behöver är en chans.” ”Du, jag gillar dig. Spela kvar i Hammarby så kommer jag sälja dig till en bra liga för fem miljoner, och sedan ska du in i landslaget.”

Jag fick sån motivationskänsla, kände att jag måste förverkliga hans drömmar. Men det fanns personer i min närhet som trodde att jag hade tappat det: ”Vad håller han på med? Nu har han gjort bort sig”. Presidenten i Gençlerbirliği hade fått samtal från personer i Sverige som beskrivit Hopf som ett skämt. ”President, vem är det du litar på? Dem eller mig?”

När vi sedan satt på Hilton och jag tog fram kontrakten från Gençlerbirliği trodde Johannes Hopf på allvar att det var ”Dolda kameran”. Han trodde inte att det var sant. Nu har han bäst statistik av alla målvakter i den turkiska ligan. Och jo, det är som en film – men det är inte ”Dolda kameran”.

Johannes Hopf har gått från kritiserad i Hammarby till hyllad i Gençlerbirliği.
Foto: BILDBYRÅN
Johannes Hopf har gått från kritiserad i Hammarby till hyllad i Gençlerbirliği.

Vem är Hasan Çetinkaya? Om du skulle ställa den stickprovsfrågan på de allsvenska kortsidesläktarna misstänker jag att du skulle få en majoritet av ganska likartade svar. ”Det är den jäveln som rövar bort de viktigaste spelarna från våra lagbyggen.”

Çetinkaya slår ut med armarna. Jaha? Något mer? Visst, det här stämmer ju också, men han tycker att tanken bör sträcka sig lite längre än till det uppenbara konstaterandet.

– Grunden för svenska klubbar är att sälja spelare och att få så bra betalt som möjligt för dem. Vad man än säger är det ekonomin som styr. AIK skiter ju i om Alexander Isak går till Real Madrids akademi och förstör sin karriär – ifall det är de som betalar bäst. Så är det ju, vi måste vara ärliga, och egentligen borde fansen tänka: ”Vilken grym agent som drar in såhär mycket pengar till vår klubb”. På fem år har jag dragit in mer än 200 miljoner kronor till svensk fotboll. Ingen annan agent är i närheten.

Klubben som Hasan Çetinkaya stångats allra mest med är Malmö FF. Han har ifrågasatt dåvarande tränaren Åge Hareides promilleprocent, bråkat med klubbledningen, avskytts av supportrarna.

– Ibland säger man att Malmö inte tillhör Sverige. De har den här kaxiga mentaliteten, som gör att även svenska spelare där blir något annat än vanliga svenskar. Jag gillar dem, jag tycker att de är coola. Vi har givit och tagit. Fansen har hatat mig för att jag har tagit bort alla deras bästa spelare, de har stått i klacken och sjungit om mig. För mig gav det en enorm känsla, jag njöt. Men jag måste säga att de är fantastiska fans, bäst i Sverige. De är rädda om sin klubb, de är lojala mot sitt, de har sin egen husjournalist som jobbar för dem... Fantastiskt koncept.

Och du menar att de flesta klubbar egentligen är rätt tacksamma bakom kulisserna?

– I de allra flesta fall har vi lyckats göra alla parter nöjda. Men är det antingen det ena eller det andra är det viktigaste att min klient är nöjd.

Marknaden styr fotbollen, precis som den styr så mycket annat. Så länge regelverket tillåter agenter att plocka ut miljarder ur sporten varje år är det svårt att anklaga dem som lyckas utnyttja möjligheten. Och så länge en medelgod svensk spelare kan mångdubbla sin egen lön i en annan liga än allsvenskan är det svårframkomligt att moralisera kring det.

– Det är klart att det kommer killar till mig och säger: ”Jag vill bara casha in”. Ibland är begäran från klienten att de bara vill ut och tjäna pengar. Jag har varit med om att slussa in tolv svenska spelare till Gençlerbirliği, och där är ju inte karriärsplanen att de ska vidare till de stora ligorna. Hade de inte spelat där hade de bara stannat kvar och varit allsvenska spelare.

Antingen spelar du vidare i Kalmar FF, eller så gör du samma grej i Gençlerbirliği för dubbla pengarna?

– Inte dubbla. Du kan tjugodubbla.

Hasan Çetinkaya har gjort många affärer med Malmö FF.
Foto: BILDBYRÅN
Hasan Çetinkaya har gjort många affärer med Malmö FF.

Jag har lyckats med saker som jag själv inte förstår hur de går in. Marcus Olsson spelade i Halmstads BK, och de åkte ur allsvenskan. Hans brorsa? Landslagsstjärna som spelade i Premier League. Jag satt hemma med Maggie, mamman, och Marcus som var jätteledsen över sin karriär och väldigt orolig för vad som skulle hända.

Det gav mig en sån kick för att göra något extra. Jag förstod ju känslan... Att vara två tvillingbrorsor, och den ena är här uppe och den andra här nere... Det är speciellt. Jag satt i dagar och funderade kring hur jag skulle jobba med det, och började med att lägga upp ett träningsprogram för Marcus. December, januari... ”Bygg upp dig, Marcus, var positiv!”. Jag var på honom varje dag, stöttade honom, hjälpte honom. Jag jobbade stenhårt för att hitta en bra klubb, för att göra det här lite omöjliga.

Då ringde jag till Simon Hunt, som var sportchef i Blackburn Rovers, började med att berätta att jag hade tagit över Martin Olsson. ”Jaha, vad kul”. Han pratar ju svenska – har svensk fru och har spelat i Brage – och är en jävligt trevlig kille. ”Men vi har ett problem”, sa jag. ”Martin vill lämna Blackburn. Han saknar sin tvillingbror”. Det var ju inte så – jag hade hittat på det – men det gäller att vara kreativ. ”Va? Inte en chans. Men vad kan vi göra åt det här?”. ”Ni kan ta Marcus till Blackburn”. ”Skojar du med mig? Det är ju en kille som åkt ur allsvenskan”. ”Du ska göra det. Bjud åtminstone upp killen, få en bild av honom, låt honom träffa tränaren och göra lite tester”.

Och då hade ju Marcus byggt upp sig i flera månader, så han hade bäst fysresultat av alla, gjorde ett kanonintryck. Till slut sa Simon: ”Okej, jag kommer att göra det här. Men i så fall måste du lova mig två stockar snus från Sverige”. Två veckor senare spelade Marcus ihop med sin tvillingbror mot Manchester City borta i Premier League. Jag satt där på läktaren och bara njöt.

Marcus Olsson och Martin Olsson i Blackburn 2012.
Foto: BILDBYRÅN
Marcus Olsson och Martin Olsson i Blackburn 2012.

Med tiden har parallellerna mellan Hasan Çetinkaya och Mino Raiola dragits allt flitigare. Han köper vissa av dem – det finns beröringspunkter i den konfrontativa frispråkigheten, invandrarbakgrunden och det respektlösa nytänkandet – men avfärdar andra.

I Çetinkayas affärsmodell är hans egen spelarbakgrund central. Han är inte restaurangson som Raiola, discjockey som Jorge Mendes eller jurist som många svenska agenter. Det är inte avtalsutformandet eller marknadsföringsplanerna som är kärnan i hans verksamhet, utan själva spelarutvecklingen.

Frågar du Çetinkaya själv vet han både hur fotbollskillar tänker och hur de borde tänka. Han ser sig som fullt kapabel att både identifiera och förädla talang, att lyfta den till nästa nivå.

– Problemet med svenska spelare är att de inte riktigt tror på det. Jag har alltid känt att det är den mentala biten som verkligen saknas här, och en stor del av mitt koncept går ut på att väcka svenska spelare. Anledningen till att mina spelare har lyckats är den mentala biten. Ta Emil Forsberg, vi har jobbat extremt mycket på att få in den här tron i honom. Jag har suttit i timmar med Emil och bara jobbat mentalt, bara försökt trycka in självförtroende, trycka in, trycka in.

Kanske är den största likheten mellan Mino Raiola och Hasan Çetinkaya hur deras arbetssätt bygger på att vara oerhört närvarande runt sina klienter. Numera är agenten ofta en av de absolut viktigaste personerna i en fotbollsspelares liv – konstanten genom karriären – och sätter på ett reservationslöst sätt alltid individ framför kollektiv.

– Jag har mer kontakt med mina klienter än vad deras tränare har. Jag pratar med dem varje dag. Tror du en tränare har energi att lägga på en tredjemålvakt samtidigt som det är kaos i klubben? Spelaren är ensam.

Anekdoten om hur Mino Raiola först avfärdade Zlatan Ibrahimović på grund av hans svaga poängproduktion har blivit legendarisk, och den fortsätter att återberättas eftersom den har substans.

Raiola visste att en anfallare bedöms och värderas utifrån sina mål. Det spelar ingen roll hur mycket han dribblar eller passar – en striker som inte producerar i Ajax kommer inte att värvas av vare sig Juventus, Barcelona eller Manchester United.

För några år sedan kände sig Hasan Çetinkaya nödgad att få Emil Forsberg att inse ungefär samma sak.

– Säsongen innan han blev såld från Malmö hade han en poäng första halvåret, på grund av att han hela tiden letade passningar till Magnus Eriksson och Markus Rosenberg. Jag kallade till ett möte på Casa Mia i Malmö – och jag var arg på honom. Det var nästan så att jag skällde ut honom. Jag sa: ”Om jag ser dig passa en gång till, då kommer jag bli riktigt förbannad. Du lägger av med det! Du ska bara skjuta!”. Matchen efter gjorde han tre mål mot Åtvidaberg – och på den andra halvan av säsongen gjorde han sjutton poäng.

Några månader senare var det dags för den första stora utlandsflytten. Det kom in konkreta bud på Emil Forsberg från Marseille, Lyon, Köln och Hannover – men Hasan Çetinkaya hade andra planer.

Han hade gått med på att besöka RB Leipzig i den tyska andraligan, och där blivit trollbunden av sportchefen Ralf Rangnick och hans vision.

– Han var på semester i Las Vegas, och var nyfiken på nästa steg. Jag textade honom: ”Emil, allt är klart”. Han blev jätteglad, ringde mig och var nyfiken. ”Du ska till Red Bull Leipzig”. Då blev det tyst i telefonen, han hade inte koll på dem. ”Men nu är det så. Du ska dit”. Tyst igen. ”Är det så du säger så är det så”.

Det är en väldigt stor tillit, nästan en blind lydnad.

– Jag har den relationen till en stor del av mina klienter. Och det är ju bara att titta på hur det har gått till exempel för Emil. Allt har gått exakt enligt planen, vi sitter här och bara skrattar. Han är kung i Tyskland, och behandlas därefter. Vi har omförhandlat kontraktet tre gånger, två gånger bara det senaste året.

Är han redan nästa svenska superstjärna?

– Det är ju bara att titta på hans statistik, hur han spelar. Han dominerar i Bundesliga, dominerar i landslaget. Jag pratade med honom innan matchen mot Frankrike i höstas, sa till honom: ”Emil, om du är en stor stjärna är det i den här matchen du ska kliva fram. Du har fått nummer tio – då ska du visa att du kan bära ett lag även mot Frankrike”. Och det gjorde han. Han höll bollen, han styrde spelet och han gjorde ett drömmål mot det motståndet. Då är man stor.

Men ifall han inte hade utvecklat den här hårdheten och övertygelsen hade han lika gärna kunnat spela i... IFK Norrköping idag?

– Där har du det. Hade inte jag gått in och tagit de här fajterna med honom och runt honom så hade han fortsatt vara den här snälla norrlänningen.

Emil Forsberg är på väg att bli nästa svenska superstjärna.
Foto: STEFAN JERREVÅNG
Emil Forsberg är på väg att bli nästa svenska superstjärna.

Jag minns hur Robin Olsen kom in på Espresso House i Lund, och hur jag sa: ”Du ska jobba med mig. Annars tar jag inte bort Johan Dahlin från Malmö, och du blir kvar på bänken. Så du är tvungen att jobba med mig”.

Jag skämtade med honom, men han skrattade och förstod mig. Egentligen hade han tänkt lägga av, för han var så trött på att sitta på bänken och så trött på Rikard Norling. ”Nänä, du ska bli den bästa”.

PAOK Saloniki... Jag var lite skeptisk, men Frank Arnesen gjorde ett bra intryck på Robin och han kände själv att det vore ett bra förstasteg med bra fans, bra stad och bra pengar. Han kom dit, fick en dålig start och det blev kaos. Han var tredjemålvakt och mådde dåligt. Men det är här det gäller att kliva in som agent.

PAOK kom med sina idéer om att låna ut honom till Veria, som låg sist i ligan. Nänänä. Stephan Andersen hade gått sönder i FCK, så jag ringde till Ståle och sa att han skulle ta Robin Olsen. ”Vi håller på att ta in en målvakt från Belgien”. ”Ståle, du ska göra det här för min skull.” Som agent är det jätteviktigt att kliva in. Många killar har rådgivare som inte ens svarar i telefon i ett sånt här läge, men för mig är det detta som kännetecknar en stor agent. Göra det omöjliga, lösa situationer, hitta olika vägar.

Nu är mitt nästa mål att ta Robin ännu högre. När hade vi senast en svensk målvakt som dominerade i en stor liga? Isaksson gjorde aldrig det. Men när Ståle ger mig ett okej så är målet att ta Robin till en stor liga och etablera honom där.

Robin Olsen har utvecklats till Sveriges nya #1.
Foto: BILDBYRÅN
Robin Olsen har utvecklats till Sveriges nya #1.

Hur är det då med pengarna, makten och statusen? Jo, någonstans finns såklart de delarna med, men hade de utgjort hela ekvationen hade den inte gått ihop.

Hasan Çetinkaya har redan hunnit tjäna tillräckligt många miljoner för att inte behöva anstränga sig särskilt hårt av ekonomiska skäl. Men jobbar? Jo, det gör han.

– Jaga inte pengar – låt pengar jaga dig. Min drivkraft är fotbollen. Jag vill skapa nya dimensioner, bygga stora spelare, lyfta svensk fotboll. Pengar underlättar saker, de är ett redskap – men känslan när mina klienter gör det bra är mycket större än pengar.

Gång på gång återkommer Çetinkaya till en sportslig vision där Sverige återigen tar betydligt större plats i fotbollsvärlden. Varför slutade vi plötsligt att producera spetsspelare? Hur kan vi ha försatt oss i ett läge där Zlatan Ibrahimović under ett helt årtionde varit det enda blågula inslaget i den absoluta toppfotbollen?

– Det sitter här uppe, i huvudet. Men spelarna måste vägledas på rätt sätt, och det görs inte i svensk fotboll idag. Det är en stor bristvara.

Underskattar vi oss själva?

– Jättemycket. Svensk fotboll vet inte hur bra den är, varken ledarna eller spelarna. Men svensken kan!

Sammanlagt räknar Hasan Çetinkaya in ett 30-tal spelare i sin cirkel. Han har precis börjat arbeta med danske landslagsförsvararen Peter Ankersen, han ska snart lyfta ghananen Waris Majeed till en större klubb och hans enskilt största affär hittills var marockanske Nordin Amrabats övergång till Galatasaray – men det är ändå de svenska spelarna han verkligen brinner för.

Det är där han känner att det finns en förändring som måste till, och att han själv är en av dem som kan hjälpa till att genomföra den.

– Ta bara landslaget... Där finns det fortfarande spelare som inte alls är där de bör vara. Albin Ekdal är knappt ordinarie i Hamburg, han har mycket större potential än att sitta på bänken i ett bottenlag i Tyskland. John Guidetti ska kunna äga en liga, han ska inte behöva kämpa för en plats i Celta Vigo. Men de är inte där – och det är fakta. Kanske för att de är ängsliga, för att de inte riktigt har den här tron.

Nordin Amrabats övergång till Galatasaray är Hasan Çetinkayas hittills största.
Foto: AP
Nordin Amrabats övergång till Galatasaray är Hasan Çetinkayas hittills största.

Det svensken behöver är karriärsplanering, tydliga bilder kring vart de ska och hur de ska komma dit. Men får de bara det – då kör de. Svenskar är väldigt lojala, väldigt bra på att ta instruktioner.

När jag först träffade Victor Nilsson Lindelöf hade han befunnit sig i ett läge med mycket osäkerhet. Hans dåvarande agent ville ta hem honom till Malmö, men det ville inte Victor. Han hade en dröm om att gå hela vägen i Benfica, och det var den planen han ville jobba utifrån. I dag är han där, mycket tack vare att han har en sån fantastiskt fin karaktär. Han klarar av att vara både cool och ödmjuk, samtidigt som han är väldigt målmedveten och kaxig när det gäller att lyckas.

I januari var det väldigt stora klubbar som ville köpa honom, som lade bud. Det var mer än en klubb, och den dagen han vill ta nästa steg är de fortfarande redo för honom. Egentligen gjorde vi inte en förlängning av kontraktet med Benfica, utan det var mer en justering av siffrorna. Han fick det han förtjänade, ett toppavtal som klubben ville ge honom för att visa hur mycket de uppskattade honom. För oss var det bara att tacka emot.

Väldigt mycket kommer att hända för honom de närmaste åren, och bara häromdagen hade jag samtal med Åhléns och modellagenturen Miikas som ville arbeta med honom som svensk fotbolls nya omslagspojke. Han känner till allt det här, men är ändå väldigt avspänd inför framtiden. När jag åker ner till Lissabon sätter jag mig med Victor på en schysst restaurang nere vid havet. Vi dricker vin, äter en god middag och pratar om livet. Han njuter av det här.

Victor Nilsson Lindelöf har blommat ut i Benfica.
Foto: STEFAN JERREVÅNG
Victor Nilsson Lindelöf har blommat ut i Benfica.

Eftermiddagen har hunnit bli ganska sen och Hasan Çetinkaya ska gå vidare till nästa fas av sin arbetsdag. Snart ska matcherna börja rulla ute i Europa, och även om han själv befinner sig i Stockholm tänker han inte missa en spark som är relevant för honom.

– Jag har tre killar som ska komma upp till mitt hotellrum i kväll. Vi ska sitta med sex laptops och kolla på de här matcherna. Jag har en lista varje dag, du ska få se här...

Çetinkaya visar upp sin mobiltelefon, där dagens matchschema är prydligt insorterat. Först är det Loret Sadiku som har match nere i Turkiet med sitt Kasımpaşa, och sedan börjar Johan Dahlin vakta målet för Midtjylland. Mitt i allt ligger Kristoffer Petersson och Heracles i Holland, innan de riktigt tunga ligorna rullar igång lite senare på kvällen. Martin Olsson ska möta Tottenham med Swansea, Victor Nilsson Lindelöf spelar med Benfica mot Estoril och Emil Forsberg ska återigen bidra med ett par spektakulära assist när RB Leipzig städar av Mainz.

– Vi analyserar insatserna på en nivå där det räcker att Emil Forsberg har lite sämre tillslag i en match för att jag ska vara inne på att byta skomodell till nästa.

Vad händer härnäst?

– Jag ska ner till Spanien, har möten i Madrid och Sevilla. Sedan är det Tyskland, sedan Turkiet. Och sedan ska jag till Milano och ha möte med en sportchef... Det är fullt upp.

Utan förvarning är det som om Hasan Çetinkaya sjunker ihop lite. Det finns en del av honom som är trött, sliten och funderar på om han gjort rätt val i livet – men det är en sida han trycker ner med hjälp av en stor, uppumpad fotboll.

– Det största misstaget jag har gjort i allt det här är att jag har glömt bort mig själv. Jag hade ett helt annat liv förut. Mycket mer fritid, mycket större möjligheter att träffa mina föräldrar, mina syskon och mina vänner. Allt är borta nu, och det är något jag mår dåligt av varje dag. Just nu lever jag bara för fotbollen. Det är den som är min familj, den är allt för mig. Det känns som att jag är uppe i luften mer än jag är på marken.

Om sex veckor öppnar det internationella transferfönstret igen, och en redan intensiv arbetssituation skruvas upp ytterligare några snäpp. Victor Nilsson Lindelöf till Manchester United? Emil Forsberg till Liverpool? Kanske det, kanske inte. Kanske blir det något fullständigt oförutsett och oplanerat som ger flest rubriker den här gången.

Men något blir det, mycket blir det.

– Det här är som min egen försäsong, jag har redan börjat bygga upp allt. Vinterfönstret är väldigt kort, men det var knappt att jag hade tid att gå på toaletten under hela januari. Och nu blir det längre tid att hålla sig.

Det är inte dags att skruva ner lite på tempot då? Du behöver ju inte göra det här.

– Jag pratar alltid med mina spelare om hur viktigt det är med tydliga mål, och ända sedan jag började har ett av mina egna mål varit att göra en transfer som slår rekord i svensk fotboll. Då kan jag ju inte ge mig innan jag nått fram. Svenska spelare ska tillbaka upp på nivåerna där Ibrahimović har varit, kanske till och med förbi honom. Det är det jag jobbar för – och det är nära nu.

Hasan Çetinkaya vill vara med och ta fram spelare som blir lika bra som Zlatan Ibrahimović – eller ännu bättre.
Foto: AP
Hasan Çetinkaya vill vara med och ta fram spelare som blir lika bra som Zlatan Ibrahimović – eller ännu bättre.