Bolin: Helt rätt, Asbaghi kan lyfta Gefle

FOTBOLL

Gefle väljer alltså att sparka tränaren Thomas Andersson efter endast tio omgångar.

Om beslutet finns bara ett att säga:

Att det var rätt.

Inför säsongen var tongångarna åtminstone hyfsat positiva från GIF-håll. Visst sved det att åka ur allsvenskan, men inte värre än att det trots allt piskades fram en del optimism.

Ny tränare, ett par, tre intressanta nyförvärv (Piotr Johansson, Deniz Hümmet och Christian Ljungberg) och åtminstone antydningar om att det spelmässigt skulle spraka mer om elvan än vad det har gjort under åren i allsvenskan.

Det snackades inte om blixtsnabb allsvensk comeback, det gjorde det inte, men väl om att säsongen skulle fungera som en språngbräda in i en för klubben ljusare framtid.

Well, så har det inte riktigt blivit.

Så har det inte blivit alls.

Så hur blev det?

Inte ens i närheten av poäng

Man kan förstås traggla svaret på frågan till förbannelse, men det tjänar inte så mycket till. I stället tar vi hjälp av fakta modell granithård.

Gefle har förlorat de sex senaste matcherna och man har i de flesta fall gjort det utan att ens vara i närheten av poäng.

Gefle har förlorat fyra av fem hemmamatcher på Gavlevallen och i ett par fall gjort det med skammens rodnad på kinderna.

Gefle har släppt in 25 mål på tio matcher, och vid minst hälften av dem hade valfritt juniorlag i Gästrikland fredat sig bättre.

Och Gefle ligger följaktligen sist i tabellen. Tvärjumbo med endast fem inspelade poäng.

Spelarna kan knappast gå med huvudet högt på stan i dagar som dessa, men den som ändå bär huvudansvaret för det monumentala fiaskot är tränaren Thomas Andersson, som har misslyckats kapitalt med framför allt två saker:

  1. Att få spelarna att inse att superettan inte är en lek. Att det krävs lika stor insats och lika stort engagemang för att få med sig resultat i den här serien som i allsvenskan.

  2. Att skapa trygghet genom att sätta ett åtminstone hyfsat fungerande försvarsspel. I ivern att göra GIF till ett mer attraktivt lag att titta på tycks Andersson ha glömt det mest fundamentala inom sporten och det som gjort att klubben trots allt har kunnat mäta sig anständigt med de allra största drakarna i svensk fotboll under tio års tid.

Spelarna som små ö:ar

Jag har själv sett GIF i bortåt hälften av lagets matcher denna säsong och blivit lika förvånad varje gång.

Spelarna som små ö:ar på planen, spridda vind för våg.

Två hyfsat tekniskt skickliga innermittfältare som knappt vunnit en duell och som än mindre lyckats i föresatsen att skydda sina innerbackar.

Och en påtaglig oro i eget straffområde så fort motståndarlaget lyckats få bollen dit.

Allt det där har Thomas Andersson haft tid på sig att korrigera och rätta till. Oavsett om han har haft ambitionen att göra det eller inte (man får nog ändå förutsätta att han har försökt), så har han inte lyckats och det är därför han får gå nu.

Inte en dag för tidigt, säger säkert Gefles supportrar, som reste ragg redan efter ett par tre omgångar. Jag var beredd att ge Thomas Andersson längre tid än så, men nu är måttet rågat även för mig.

Sparkad på oklara grunder

Så därför:

Gefle IF gör rätt som byter tränare.

In i stället för Thomas Andersson kommer nu Poya Asbaghi, som på högst oklara grunder fick sparken från krutdurken Dalkurd tidigare denna säsong.

En ung och väldigt ambitiös tränare, som trots sin ringa ålder redan har skaffat sig skinn på näsan.

Om han kan lyfta upp Gefle från träsket i superettan?

Ja, jag tror faktiskt det.

Asbaghi var med och formade det Dalkurd som kanske är det mest svårslagna som finns i serien i år.

Får han bara fullt mandat kan han säkert göra något liknande med Gefle IF.