”Skrämmande att det gick så långt – var oerhört svart”

Niva möter Ivo Pekalski: ”Ingen inom fotbollen ska behöva känna sig så ensam”

Foto: Anders Andersson
FOTBOLL

HALMSTAD. Just nu lider hundratals svenska elitfotbollsspelare av psykisk ohälsa.

Det pratas väldigt lite om den saken, och det saknas fortfarande förståelse för att fotboll på toppnivå gör dig mycket mer mentalt utsatt än nästan alla andra yrken.

– Skulle jag kunna hjälpa till att förändra det skulle jag se det som min absolut största framgång inom fotbollen, säger Ivo Pekalski.

Själv har han redan vunnit sin allra svåraste och viktigaste match.

Som på kommando drar taxichauffören i gång Per Gessles senaste soliga singel så snart taxin rullar ut från flygplatsen och närmar sig centrum.

Det är en dag då Halmstad lever upp till sina reklambroschyrer.

Försommar, klarblå himmel och drygt 25 grader varmt. Bara ben och glass i Picassoparken nere vid Nissan.

På Broktorpsgården balanserar en leende Ivo Pekalski en kaffekopp nedför den branta trappan från serveringen på korsvirkeshusets övervåning. En efterhängsen förkylning tvingade honom att avstå matchen mot Häcken kvällen före, men i dag skiner solen på honom ändå.

Han är fortfarande lite sjuk – men han är i alla fall inte sjuk.

Numera förstår han sig på skillnaden. För tre somrar sedan låg han i en lägenhet några kvarter härifrån och kände hur han hamnat i helvetet på jorden, hur väggarna kröp närmare på ett sätt som till sist blev outhärdligt.

Kämpade för sitt liv

Det gick inte längre att kämpa emot panikångesten, sömnlösheten och de allt mörkare tankarna. Det var överhuvudtaget inte ett alternativ att gå till någon rehabträning dagen efter.

Foto: ANDERS ANDERSSON

Han var inte längre en skadad fotbollsspelare som krigade för sin karriär, utan en djupt deprimerad människa som kämpade för sitt liv.

– Jag skulle träna vid halv nio på morgonen, men kunde inte sova på hela natten. Från klockan tolv låg jag och vred mig till sju på morgonen, försökte titta på Youtube och lyssna på musik. Jag hade en av mina bästa vänner hos mig, och när han vaknade sa jag bara till honom: ”Vi måste hem, jag klarar inte av det här längre”. Jag lämnade in. Det fanns inte längre en tanke på vare sig rehabilitering eller fotboll. Jag mådde så fruktansvärt dåligt.

Tre år hade då gått sedan Ivo Pekalski vann sitt första SM-guld med Malmö FF som 19-åring, sedan han utsågs till Årets nykomling på Fotbollsgalan och blev uttagen i A-landslaget inför januariturnén.

19-årige Ivo Pekalski
Foto: DANIEL NILSSON / Bildbyrån
19-årige Ivo Pekalski
Superlöftet Ivo Pekalski i landslagsdressen under ett U21-kval 2011
Foto: LENNART MÅNSSON
Superlöftet Ivo Pekalski i landslagsdressen under ett U21-kval 2011

Fotbollen var problemet

Hösten 2013 visste han inte om han någonsin skulle spela fotboll igen. Han orkade inte ens tänka på det.

– Jag åkte tillbaka till Lund, och de första två veckorna satt jag bara hemma och käkade glass, Ben & Jerry’s dag efter dag. Jag utvecklade social fobi. Varje gång jag gick ut så var jag livrädd för att träffa någon ytligt bekant och tvingas prata fotboll. Jag hade skitsvårt att gå utanför dörren, svårt att se människor i ögonen. Att gå och handla mjölk på Ica var en jätteutmaning. Att lyfta på telefonen för att prata med någon var ångest.

Många gånger har jag skrivit om hur fotbollen hjälpt människor att hitta tillbaka till livet. För Ivo Pekalski var det tvärtom.

I hög utsträckning var det fotbollen som gjorde honom sjuk, och när han väl letade efter stöd från den hittade han det inte. Den var problemet, inte en del av lösningen.

– Gentemot fotbollsfamiljen kände jag mig ensam, och det var det absolut svåraste att hantera. Utan stöd från familj, nära och kära vet jag inte var jag hade hamnat. Jag är extremt tacksam för det. Det är tack vare dem som jag fortfarande kan spela fotboll och tycka att det är kul, som jag har lyckats ta mig tillbaka till en bra plats i livet. Hade jag inte haft det sociala stödet finns det inte en chans att jag hade klarat det.

Flera gånger tidigare har Ivo Pekalski berättat utförligt om sina skador, sina bakslag och sina slitningar gentemot den dåvarande sportsliga ledningen inom Malmö FF.

Däremot har han aldrig tidigare pratat medialt om vad allt det där ledde till, om hur det faktiskt gjorde honom svårt sjuk.

– Jag kände mig inte längre välkommen till fotbollen, till den miljö som alltid varit mitt hem. När jag utvecklade diskbråck kände jag mig misstrodd, och stångade huvudet blodigare och blodigare mot den här väggen jag försökte bryta igenom. Sakta men säkert började jag bli utfryst, hela tränarstaben ignorerade mig helt. Jag kämpade helt själv där jag egentligen borde ha blivit omhändertagen, och det utanförskapet var tufft för mig. Både glädjen av att vara på planen och gemenskapen i omklädningsrummet försvann. Jag kände mig väldigt ensam och utelämnad.

Efter två skadedrabbade år och en alltmer infekterad rehabiliteringsprocess diagnostiserades Ivo Pekalski till sist med diskbråck i april 2013. De svarta virvlarna runt honom snurrade allt snabbare, hotade verkligen att dra ned honom i mörkret.

– Jag har läst att var fjärde människa som lider av diskbråck tenderar att få psykiska besvär. För många kan det vara väldigt nedbrytande och försämra livsvillkoren ganska kraftigt, men för mig var  det mycket mer än diskbråcket. I maj var jag i Warszawa med en vän för att komma bort lite. Han har själv lidit av panikångest, och kände direkt igen det i mig. Jag kunde gå ut i korridoren för att mitt hjärta bankade så hårt. Jag hade svårt att andas. Det tryckte på och jag visste inte vart jag skulle ta vägen, så jag gick fram och tillbaka bara för att släppa ut det. Själv skyllde jag allt på ryggen vid den här tiden, men min vän förstod omedelbart att jag hade panikångest.

Gick dygn utan att sova

Samtidigt som fotbollen vände honom ryggen behövde Ivo Pekalski hantera spänningar i relationer som inte hade med idrotten att göra. Det gick bara inte, det var för mycket.

– Flera pelare som tidigare varit väldigt bergfasta och stabila höll nu på att spricka. Allt höll på att raseras. Jag blev snabbt både instabil och obalanserad. Panikattacker, sömnlöshet deluxe... Flera gånger gick jag ett dygn eller mer helt utan sömn.

Vad hände med dig då?

– Sådant som jag aldrig tidigare uppfattat som problem fick mig att våndas jättemycket. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att jag skulle sjunka så djupt – jag har alltid sett mig som en person med stark inre trygghet. Men eftersom jag mådde så dåligt var jag inte mig själv, all min trygghet var helt borta. Jag kunde inte ens välja glass.

Bokstavligt talat?

– Absolut. För mig var det nästan omöjligt att bestämma mig för vilken sorts Magnum jag skulle välja. Helt sjukt. Jag kunde våndas hur mycket som helst – Magnum Classic eller Magnum med mandel? Det var en mardröm, jag stod där och svettades varje gång. Och sedan blev det ändå alltid Classic, eftersom jag liksom inte hade styrkan att välja något annat. Och det räcker ju liksom inte med att välja glass... Samtidigt behövde jag också fatta direkt livsavgörande beslut. Än i dag finns det saker jag gjorde och relationer jag försakade och beslut jag tog under den här perioden som jag kan ångra, för det var inte den riktiga jag som fattade dem.

Mitt i allt försökte Ivo Pekalski ändå vara lösningsinriktad. Då det skurit sig med Malmö FF runt hans rehabilitering åkte han på eget initiativ till Halmstad, för att jobba tillsammans med HBK:s välrenommerade sjukgymnast Simon Bakkioui.

– Han har helt ovärderlig för mig, men jag var i sådan mental obalans att det var helt hemskt. Jag var på minus 100, klarade inte av att vara ensam. Såg inget ljus, inget hopp.

En gång när Ivo Pekalski satte sig på tåget mellan Lund och Halmstad bestämde han sig för att bli konkret i sitt alltmer desperata famlande ljuspunkter. Han skulle skriva ner en lång lista på allt kul som trots allt fanns i sitt liv, som en tydlig motvikt gentemot känslorna han bar inom sig.

– Så jag satt där på tåget och verkligen försökte, koncentrerade mig jättenoga. Jag ansträngde mig i en och en halv timme – men det enda jag kunde komma på var två ljusa saker. Det var någon resa jag hade gjort och något annat roligt minne. Två saker, det var allt.

Snuddade du någonsin vid självskade­beteende, suicidala tankar?

– Inte riktigt. Jag kunde sitta på ett flyg och tänka: ”Om det kraschar nu så spelar det ingen roll”. Det fanns en likgiltighet, en hopplöshet och det är skrämmande att det gick så långt. Jag vaknade upp på morgnarna och kände: ”Nej. Det här vill jag inte göra”. Jag hade inte den aktiva tanken på att skada mig själv, den fanns inte på det sättet, men det var oerhört svart.

Ivo Pekalski under försäsongen i Halmstad
Foto: PETTER ARVIDSON / BILDBYRÅN
Ivo Pekalski under försäsongen i Halmstad
Foto: KRISTER ANDERSSON / BILDBYRÅN

Sveriges första mottagning för elitidrottare som lider av psykisk ohälsa ligger alldeles bredvid Stureplan i Stockholm. Initiativtagaren Göran Kenttä möter upp i receptionen.

– Just det här med väntrummet visste vi inte riktigt hur det skulle bli med. Det har ju hänt att väldigt välkända idrottare har stött på varandra här, men tydligen har de mest upplevt det positivt. De har stärkt varandra i situationen.

Göran Kenttä är ansvarig för idrottspsykologi inom Riksidrottsförbundet. Han forskar dessutom i ämnet vid Gymnastik- och Idrottshögskolan, och har tidigare varit ordförande i Svensk Idrottspsykologisk Förening.

Förmodligen är han den i hela landet som vet mest om det här ämnet.

– När du skadar ditt knä eller får ont i ryggen så finns det en idrottsmedicinsk mottagning från banne mig Kiruna i norr till Ystad i söder. Men om du går in i en depression eller får en ångestproblematik så är du ganska vilsen och vet inte vart du ska gå. ”Men det finns väl inget behov av det”, är det många som har sagt.

Kenttä skrattar till lite modstulet.

– Jo, det gör det.

I höstas briserade en undersökning genomförd av fotbollens internationella spelarfack, Fifpro. 826 elitspelare från fem olika länder – däribland Sverige – hade deltagit i en årslång studie. Resultatet visade att 38 procent av de aktiva spelarna uppgav att de led av ångest och/eller depression på ett sätt som klassificerades som psykisk ohälsa.

Undersökningen som gav det svart på vitt

FAKTA

826 spelare: 38 % har oro / depression

I nya studien av Fifpro deltog fem länder, däribland Sverige.

Under ett års tid följdes totalt 826 spelare.

Så beskrev de sin situation:

Aktiva spelare

15 % kände stress

38 % kände oro eller depression

9 % hade ogynnsamt alkoholanvändning

23 % hade sömnproblem

Icke längre aktiva spelare

Bland de icke längre aktiva spelarna stack ett värde ut: Ökningen av andel som upplever alkoholproblem.

18 % kände stress

35 % kände oro eller depression

25 % hade ogynnsamt alkoholanvändning

28 % hade sömnproblem

”En extremt utsatt värld”

Ämnet är fortfarande förvånansvärt outforskat, men undersökningen förstärkte en misstanke som de yrkesverksamma länge utgått ifrån. Professionella fotbollsspelare – elitidrottare överlag – är inte mer motståndskraftiga gentemot psykisk ohälsa än befolkningen i stort. Tvärtom drabbas de av den i markant högre utsträckning än den vanliga mannen eller kvinnan på gatan.

– Jag är helt övertygad om att det är så. Allt talar för det, även om det fortfarande finns anmärkningsvärt lite forskning på området. Tidigare har det funnits en föreställning om att psykisk ohälsa tvärtom är mindre vanlig inom elitidrottens värld, men nu börjar det skrapas mer och mer hål på den myten. Och egentligen är det väl ganska självklart... Elitidrottens värld är extremt utsatt utifrån krav, förväntningar, stress, uppmärksamhet i en period av livet då man är ganska sårbar... Det är svårt att hitta något liknande någon annanstans i samhället.

Och ändå är väl stigmat runt psykisk ohälsa ännu starkare runt elitidrotten än på andra håll?

– Ja, det påståendet har ett ganska starkt forskningsstöd. Tröskeln för hjälpsökande är mycket högre inom idrottens värld. Och när man pratar om psykisk ohälsa är det en del som gör den extra problematisk, och det är när man håller det som hemligheter. Det förvärrar och försvårar allting. Om du som elit­idrottare har ett ont knä så går du ganska snabbt till sjukgymnasten som gör en bedömning och så får du ett rehabprogram och så kommer du tillbaks. Om du däremot inte säger någonting så går det vidare och så får du en stressfraktur och så får du vara borta ett år. I princip fungerar psykisk ohälsa likadant. Om du håller din depression och din ångest för dig själv tills du verkligen måste söka hjälp riskerar det att bli riktigt lång rehabilitering.

Enbart inom klubbarna knutna till Föreningen Svensk Elitfotboll – allsvenskan och superettan för herrar – rymmer trupperna just nu drygt 700 spelare. Att döma av Fifpros undersökning kommer mer än 250 av dem att behöva hantera psykisk ohälsa någon gång under sina karriärer.

– Så är det säkert. Och om vi pratar punktprevalens – om vi går ut just idag och kollar hur alla mår precis här och nu – så skulle jag gissa att i runda slängar 20 procent av elitspelarna lider av någon typ av psykisk ohälsa.

Det är ju oerhört många fotbollsspelare vi pratar om, det är hundratals människor.  

– Ja. Påstår vi något annat riskerar vi nog att blunda för verkligheten. Och vissa av de här diagnoserna har visserligen ganska goda prognoser; med hjälp av egen motståndskraft och ett socialt nätverk så kan de självläka efter några månader. Men med andra diagnoser – social ångest, hälsoångest – vet vi ju att de blir kroniska ifall de inte behandlas.

Få som vågar prata om det

Göran Kenttä berättar om en före detta allsvensk fotbollsspelare han är personligt bekant med, en sån där fysisk spelare som gjorde sig känd som en riktig tuffing både nationellt och internationellt.

– Flera år efter att han slutat gjorde han en egen analys av sin karriär, och kom fram till att han alltid lidit av ångest. I princip varje gång det var en viktig match så fick han en känning i baksidan. Inom psykologin pratar vi om ett undvikande, och det hade förmodligen gått att ställa den diagnosen och hitta fram till en hjälp därifrån. Istället fick han nu en karriär där han mer eller mindre ofrivilligt avstod merparten av de viktigaste matcherna.

Det ovanliga här är inte symptomen, utan att spelaren först erkänt problemen för sig själv och sedan berättat om dem.

– Men först efter att karriären tagit slut. Och fortfarande är det nästan uteslutande så att de som berättar gör det först då, undantagen är väldigt få. Det blir ju så... Ifall du har ett år kvar på kontraktet med en allsvensk klubb finns det risk för att både ditt varumärke och ditt försäljningsvärde sjunker dramatiskt i den världen.

Statistiskt sett är män ännu mer ovilliga än kvinnor att prata om psykisk ohälsa, och det går fortfarande att räkna de aktiva herr­allsvenskar som pratat öppet om sina problem på den ena handens fingrar.

Malmö FF:s 36-åriga målvakt Johan Wiland har berättat om sina depressionsproblem vid några tillfällen. IFK Göteborgs skadeförföljde kämpe Sebastian Eriksson har nämnt att han snuddat vid tanken på att köra över sin bil i mötande fil – ”bara för att se vad som skulle hända” – och isländske bollvinnaren Victor Pálsson har medgett att han övervägde självmord innan han skrev på för Helsingborg.

Johan Wiland i Malmö FF
Foto: KRISTER ANDERSSON / BILDBYRÅN
Johan Wiland i Malmö FF

Ivo Pekalski är fortfarande bara 26 år gammal, och har förmodligen inte ens hunnit halvvägs i sin elitkarriär.

På ett sätt har han också varit en fotbollsspelare bland alla andra – en sådan som sett ett värde i att bita ihop och själv lösa sina egna problem – men på ett annat sätt har han alltid varit något av en främmande fågel i omklädningsrummet.

– När jag blev uppflyttad till A-laget i Landskrona Bois var jag 16, och någon lagkamrat frågade: ”Har du blivit av med oskulden?”. Och jag bara: ”Ja”, lite glad över att kunna säga så eftersom jag kände att det fanns en press runt det. Men sedan blev nästa fråga: ”Okej, men ligger du runt med andra?”. Nej, det finns liksom inte på kartan. Och då började de andra bara gapskratta framför mig. ”Hur fan är det möjligt?”, liksom. ”Hur dum kan lillkillen vara?”. Och är man inte trygg i sig själv kan man bli väldigt påverkad av såna reaktioner och kommentarer som 16-åring.

Pekalski beskriver sig själv som en tänkare, en läsare, en skrivare. Han poängterar att han alltid trivts bra och känt sig välkomnad i alla sina omklädningsrum, men ser ändå ett behov av att prata ännu mer om fotbollens ramar och normatik.

– För min typ av personlighet har utrymmet emellanåt känts trångt. Jag har haft svårt med stereotyper och machokultur, och jag tror att det bidrog till att jag aldrig öppnade upp mig med mina problem i omklädningsrummet. Även om det har blivit mycket bättre de senaste tio åren var jag ändå obekväm med det, kände inte att utrymmet fanns.

I allt högre utsträckning kände sig också Ivo Pekalski som en bricka i ett spel han inte ens ville delta i. Tidigare hade han alltid utgått från att alla runt omkring honom ville hans bästa.

Lyftes till skyarna av Zlatan

Under den mörka tiden övermannades han i stället av misstanken att det fanns maktmän inom fotbollsindustrin som enbart såg på honom som en handelsvara, om ens det.

– Jag kände mig motarbetad i min strävan att spela fotboll, och var verkligen nära att bara vända allting ryggen. Med tiden var det mina vänner hemma i Lund som började försöka få ut mig på fotbollsplanen igen, men jag ville verkligen inte. Jag kommer ihåg att första gången jag skulle ut på konstgräsplanen hemma på Linero så kunde jag inte ens sätta min fot där. Det var som att den var förgiftat, som att den brändes. Det tog emot att röra vid fotbollsplanen, för jag hade blivit så skadad av den.

Du hade utvecklat en motvilja gentemot själva fotbollen?

– Definitivt. Det var påtagligt. När jag väl lyckades kliva ut på den där lilla planen var det med mycket aggression och frustration.

En anekdot som nämns i alla artiklar om Ivo Pekalski är den om hur Zlatan Ibrahimovic lyfte honom till skyarna när Milan spelade vänskapsmatch i Malmö.

– Jag försöker locka honom till Milan. En klasspelare. Jag tror på honom. Det är en framtidsman, absolut.

Men nej, det blev inte San Siro för Pekalski. Två år efter den där Zlatan-hyllningen stod han i stället och kände avsmak inför en konstgräsplan i de östra utkanterna av Lund.

– Det är så förrädiskt för fotbollsspelare i en viss ålder. Säg att du är 21, 22, spelar i Malmö FF och tror att allting ska gå som smör. När allt flyter på så är det väldigt svårt att se att allt det skulle kunna försvinna, att det skulle kunna vara på ett helt annat sätt. Men sedan kommer den ena motgången efter den andra och... Du förstår bara inte. Om fotbollen är det enda du bygger tillvaron på kan drabbas av den där känslan av att du förlorar allt.


När det svenska damlandslaget åkte i väg för att spela VM i Kina 2007 följde Göran Kenttä med. Han var då den första idrottspsykologen som någonsin ingått i en av fotbollslandslagens mästerskapstrupper.  

– Bara tio år sedan... Det är egentligen ganska otroligt att det dröjde så länge. I samhället upplever jag att diskussionen om psykisk ohälsa är mer aktiv än någonsin, men idrottsvärlden är fortfarande väldigt konservativ. Vi får ha tålamod. Det kommer att gå långsamt.

Vi sitter i ett fullständigt neutralt konferensrum, så tomt på identitet och innehåll att det smälter in i det kliniskt sterila. Mottagningen vid Stureplan har varit öppen i drygt två år nu, tagit emot besök från ungefär 100 elitidrottare.

– Vi har har satt rätt höga krav, eftersom vi inte har resurser för att växa jättesnabbt. Vi vill inte drunkna i besökare som vi inte kan ta emot. Så som gränsen är dragen nu ska man ha haft minst ett landslagsuppdrag under de två senaste åren för att komma hit.

Det räcker inte med att ha spelat allsvensk fotboll?

– Nä, det gör ju inte det, men vi har haft en del besökare från fotbollen ändå. Nu har vi kunnat öppna en andra mottagning nere i Malmö, och den före detta landslagsmålvakten Caroline Jönsson är knuten till den. Hon tycker självklart att vi borde öppna upp för dam- och herrallsvenskan, men än så länge klarar vi inte av att möta det.

Hur ser själva behandlingen ut?

– Vi jobbar väldigt mycket med kognitiv beteendeterapi, ibland i samverkan med medicinering. Det beror litegrann på hur dåligt man mår. Är man inne i en svår depression kan man behöva medicinering för att man över huvud taget ska kunna börja fungera och ta till sig behandlingen. Hittills har resultaten varit väldigt goda. Ett examensarbete vid Stockholms universitet riktade in sig på de som gått igenom behandlingen – och de var alla beredda att rekommendera den till andra i liknande situation. 100 procent.

Elitidrottare mår sämre än andra

Elitidrotten är extrem av sin natur. De mest euforiska känslotopparna kommer oundvikligen att följas av de mest svårsmälta nederlagen, och ibland kan det vara svårt att skilja den sunda besvikelsen från den sjukliga självspäkningen.

– Hur mycket påverkar problematiken din livskvalitet? Hur mycket påverkar den din funktionsförmåga, din prestation? Och hur långvarig har den varit? Ifall den är ihållande så rekommenderar jag att göra en professionell bedömning.

Vad är definitionen av ihållande här?

– Man brukar prata om ungefär två veckor.

Göran Kenttä är en av upphovsmännen till den första omfattande svenska studien om psykisk ohälsa och elitidrott. Resultaten är än så länge bara preliminära, men ligger någorlunda i linje med de som presenterades utifrån fotbollens spelarfack.

Tendensen är tydlig. I fotboll likväl som i andra sporter, i Sverige precis som utomlands – elitidrottare mår rätt och slätt psykiskt sämre än den övriga befolkningen.

– Jag är väl rätt så krass i att elitidrott inte handlar om hälsa och välbefinnande. Den handlar om prestation. Men min vision och vår uppgift är att göra den något mer hållbar.

Hur skulle det kunna gå till?

– Jag tror mycket på prehab, skadeförebyggande träning, även inom de psykiska fälten. Att jobba systematiskt med att bygga upp en psykisk buffert. ”Ska du vara elitidrottare och vill ha en lång, hållbar karriär så behöver du lära dig hur du ska hantera de här svårigheterna”.

Och det är något annat än den prestationsförbättrande mentala träningen?

– Precis. Det handlar om att bygga motståndskraft utifrån det som brukar förkortas ACT, Acceptance Commitment Therapy. Jobba med att hitta ett förhållningssätt till dina jobbiga tankar, känslor, upplevelser, att bygga upp en psykologisk flexibilitet. Det är viktigt att inte vara rigid, att tänka: ”Det måste vara på just det här sättet, annars rasar det samman”. Och det går att göra i unga åldrar, så att man tar det med sig in i karriären.  

Har exempelvis svensk fotboll börjat jobba på det här sättet ännu?

– Det tror jag inte pågår överhuvudtaget. Elitidrotten är fortfarande väldigt inne på behandling och reparation och fixa sånt som hunnit gå långt. Det förebyggande arbetet finns egentligen inte alls.

Foto: Foto: ANDERS ANDERSSON

Sisådär sju kilometer utanför Halmstad ligger en liten glassfabrik för konnässörer, där svenska hallon, italienska hasselnötter och belgisk choklad dagligen omvandlas till glass.

Ivo Pekalski funderar ett tag, men tvekar inte särskilt länge innan han beställer två rejäla kulor. Det här är något annat än frossandet häromåret, och det får lov att vara okej.

Klart att även den allsvenska fotbollsspelaren ska ha sig en redig jävla glass, även om nu laget befinner sig mitt i en bottenstrid.

– Att hitta ett sundare förhållningssätt till fotbollen har varit nödvändigt för mig. Jag brinner fortfarande för den, men är ännu mer noggrann med att göra plats för annat i livet också.

I dag vill Ivo Pekalski berätta för att hjälpa andra, men egentligen famlade han sig själv tillbaka utan att någonsin hitta den enklaste vägen.

”Den värsta perioden är förbi”

Frånsett några ytligare samtal med Rasmus Tornberg – idrottspsykologisk rådgivare till BK Häcken – tog han egentligen aldrig professionell psykiatrisk hjälp. Han lutade sig mot sitt sociala nätverk, sina vänner och erfarenheterna de hade.

– Och till en början gick jag på serotoninpiller, lyckopiller. Egentligen ville jag inte använda något kemiskt, men samtidigt var det till slut det enda alternativet för att ens kunna börja ta mig ur det.

Bakom glasserveringen börjar det trolskt vackra naturreservatet Möllegård, och vi strövar ut bland knotiga ekar och blomstrande backsippor.

Ivo Pekalski ser sig omkring, tar in landskapet, njuter. I dag klarar han det igen.

– Den värsta perioden är förbi, och jag har valt att försöka lära mig av den för framtiden. Jag kan fortfarande finnas en daglig ångest, men jag har lärt mig att
acceptera och hantera den. Jag vet vad det är, och jag är ganska klar över hur jag ska fixa den. Hela tiden försöker jag aktivt förebygga så att jag aldrig någonsin hamnar där igen.

Hur gör du det?

– Rutiner med sömnen är en stor sak. Tidigare hade jag insomningstabletter, djupsömnstabletter och något mer – ändå gick det inte. Det här är första året som jag sover relativt bra igen, under den första tiden i Häcken så var jag nöjd om jag fick två, tre timmar.  Sedan har jag skalat ner på sociala medier och allt med mobilen. Jag är känslig för ljud och ljus, vill inte att flickvännen ska ha telefonen på på kvällarna. Det gnager i hjärnan. Jag får ont i huvudet, och behöver få bort allt som kan störa min uppmärksamhet. Men det största utgår från balansen i livet, relationen till fotbollen. Exempelvis har jag inget avtal med någon agent längre, för att slippa den delen av det.

”För få klubbar tar ansvar”

I september 2015 slet Ivo Pekalski sönder korsbandet, och ett par månader därefter valde BK Häcken att inte förlänga hans kontrakt.

Utifrån hade risken för en ny depression framstått som både uppenbar och påtaglig – men i realiteten var läget ganska lugnt.

Foto: MICHAEL ERICHSEN / BILDBYRÅN

En hyfsat harmonisk Pekalski förlikade sig snabbt med situationen, åkte ner till Libanon och hjälpte till i flyktinglägren och började sammanställa en sorts antologi om just mental ohälsa inom elitfotbollen.

– Tanken var att ett 20-tal personer skulle få skriva sin egen historia i form av en novell. Det blev aldrig klart då, men ambitionen är fortfarande att färdigställa det.  

Du känner till så många som själva har haft problem?

– Ja. Genom åren har jag ju lärt mig att känna igen tecknen och signalerna, och även bland de som inte pratar så märker man... Jag är övertygad om att många kan känna igen sig i mina erfarenheter, men tomrummet där ute är fortfarande stort.  

Siffran om att nästan 40 procent av elitspelarna drabbas låter inte orimligt hög för dig?

– Nej. Det finns såklart många olika nivåer av psykisk ohälsa, men för mig känns den rimlig.

Sedan en tid tillbaka samarbetar några allsvenska klubbar med informationsprojektet ”Aldrig Ensam”. Elfsborg har utbildat sin personal i ämnet, och Norrköping har kartlagt situationen bland sina barn- och ungdomsspelare.

Det är absolut en start – men det är inte heller så värst mycket mer än så. Fotbollen befinner sig fortfarande i ett läge där den har sämre beredskap för psykiska sjukdomar än den har för förkylningar.

– Det är få klubbar som aktivt tar ansvar, utan bördan hamnar oftast på det sociala nätverket runt en spelare. Och om det inte riktigt finns där kan det verkligen bli farligt. Än så länge har jag aldrig stött på någon klubb som är i närheten av att lägga samma vikt på det psykiska som det fysiska.

Varför är det så?

– Det är väl okunskap, ovilja, rädsla – eller allt det kombinerat. Kanske finns fortfarande inte insikterna om att problemen är såpass stora. Men viktigast är att inte väja undan, utan att spräcka alla tabun. Sedan är det dags att utforma en handlingsplan, skapa dokument hur man ska jobba med det här aktivt. Ju tidigare insatser, desto större möjligheter att förebygga.

För egen del ser Ivo Pekalski en framtid på något sätt knutet till arbetet mot psykisk ohälsa. Än är det många år kvar på karriären, men parallellt med den studerar han även på universitetet.

Hittills har han tagit 52,5 poäng – bland annat i psykologi – och tanken är att kombinera den akademiska kunskapen med den bistra egna erfarenheten.

Det går att ta med sig olika saker från ett liv inom fotbollen, och det är verkligen inte självklart att det är titlar och medaljer som är det viktigaste.

– På ett eller annat sätt vill jag bidra. Jag vill aldrig att någon annan inom fotbollen ska behöva känna sig lika ensam som jag gjorde under den värsta tiden. Skulle jag på något sätt kunna hjälpa till med det hade jag sett det som min absolut största framgång inom fotbollen.