Bank: Bäst i EM – nu petad i Blågult

Foto: Peter Wixtröm / AFTONBLADET
FOTBOLL

SOFIA. Den bäste han hade fick han aldrig, den bäste som var kvar satte han på bänken.

Det var ett snyggt landslag Janne Andersson ärvde, ett tryggt lag han byggde.

Självförtroende kan visst se ut så här också.

Trettio grader i luften, rysningar genom kroppen.

Vi fick en tisdag i CSKA-land, inne på deras Balgarska Armija-stadion, med solen i ansiktet och inburade träningsplaner runt om där ungdomslagen körde sina förmiddagspass. Gubbar med fruktjuice i skuggan på klubbkafét, Ofanzivas ultrasklotter på väggarna, en nedgången matcharena med bajamajor i rött och vitt bakom ståplatsläktaren.

Betong och bulgarisk fotbollshistoria, muséet runt hörnet, solblekta bilder av en ung Hristo Stoitjkov bakom en gisten ram.

Åh, Hristo.

Fansen har aldrig förlåtit honom för det

Bulgarisk fotboll är kantstött, men mest sörjer jag ju att de inte har några genier längre. Ingen Balakov, ingen Berbatov, framför allt ingen Stoitjkov. Men det har ju ingen.

Att gå här är att promenera i historien, och en av de bästa historier jag känner till handlar om när Hristo Stoitjkov fortfarande var ung, en 23-årig lagkapten med staden på sina axlar, redo att flytta till Cruyff och Barcelona men fortfarande liten i världen.

Hösten 1989 ledde han CSKA ut på den här arenan för att spela derby mot arvfienden Levski. Salig Trifon Ivanov gjorde mål, franskdödaren Emil Kostadinov öppnade låsta dörrar, och efter paus gjorde hemmalagets nummer åtta fyra raka mål på 27 minuter.

Hristo Stoitjkov spelade ju i nummer åtta hela sin underbara karriär, med ett enda undantag. När CSKA spelade sitt returmöte mot Levski, på nationalarenan senare samma säsong, hade han inte alls nummer åtta.

Den matchen spelade han i nummer fyra. Levskis fans har aldrig förlåtit honom för det.

En annan tid.

Det går fortfarande att bygga ett lag kring en Stoitjkov eller en Ibrahimovic – det är närapå omöjligt att låta bli – men landslagstruppen som värmer upp med trippande övningar under ett sprinklerregn på Armija-stadions perfekta gräs är av en annan sort, byggda efter en annan ritning.

Bäst i EM - nu petad

Vi har pratat till förbannelse om hur landslagets hela ryggrad opererades om efter EM-slutspelet, när Andreas Isaksson, Kim Källström och Zlatan Ibrahimovic tackade för sig.

Vi har pratat ganska lite om vad som hänt med den utespelare som faktiskt var lagets allra bäste under den där EM-turneringen.

Martin Olsson kalibrerade sin atletiska kantkraft exakt rätt i Frankrike, han forsade fram och var kanske den ende utöver Andreas Isaksson som verkligen imponerade.

Nu står han här och säger att han förstår att han inte längre får plats bland de elva som startar.

– Vi gjorde en bra match mot Frankrike, blir det samma lag så förstår jag det. Det viktiga är att vi vinner matcherna.

Martin Olsson fick sina förklaringar av Janne Andersson under förra samlingen (”vi hade ett bra samtal”), jag antar att de handlade om det som alla ser: Att konkurrensen på vänsterbacksplatsen är hårdare än någon annan, att Ludwig Augustinsson etablerat sig i både landslag och under Alexander Nouri nere i Bremen, och att det här är ett lag som väljer trygghet före skyfflande, ödmjukhet före övermod alla dagar i veckan.

På torsdag också.

Sverige har ett lag som gör sina läxor

De tränade försvarsspel i går, teori i praktiken. Allt talar för samma startelva som senast (det finns lite oro kring Albin Ekdals rygg, det är allt), så Peter Wettergren gick runt och instruerade spelare och tryckte på ödmjukt arbete, defensiva överflyttningar i sidled, ansvarsfördelningen mellan ytterbackar och yttermittfältare.

Principerna var inte särskilt svåra att utläsa, Sverige vill se till att Bulgarien inte kan spela sig in i mitten, trycka ut dem mot kanterna och lita på att Andreas Granqvist och Victor Nilsson Lindelöf löser sitt i inläggsspelet. Eller på wettergrenska:

– Jobba nu utav helvete på fötter och huvud!

Sverige har inga fyramålsskyttar längre, de har ett lag som gör sina läxor, jobbar på fötter och huvud och går tryggt ut till match.

Det räcker inte alltid hela vägen, men det har räckt hela vägen hit.