Bank: In med en annan Vigge, Janne

FOTBOLL

Han har klarat omställningen till ett nytt fotbollsland, är ordinarie i klubblaget, i bra form och en spelartyp Sverige kan få användning för på den här resan.

Så in med Vigge i laget.

Nej, inte den Vigge.

Janne Andersson berättade hur trevlig sommaren varit, att den inte gärna kunde bli annat efter Frankrike-partyt, och att han ägnat uppehållet åt att fullborda sin planerade allsvenska besöksturné (möten med alla klubbar på ett år).

Sedan sa han som han brukar:

– Då var då och nu är nu. Då var Frankrike, och det var jätteroligt, men det är värt ganska lite nu när vi ska spela nya matcher.

Jodå, ett välrenoverat landslag ska dra österut, och efter en vår som visat att inget är trasigt fanns det förstås ingen anledning att laga något heller.

En småskadad Samuel Armenteros fick nicken som Guidetti-vikarie före en småbänkad Isaac Kiese Thelin. Alexander Fransson, Gustav Svensson och Marcus Rohdén får åka med, medan Sam Larsson och Oscar Hiljemark får stanna hemma.

Enda vägen de kunde gå

Det kommer inte att brännas några Andersson-dockor utanför förbundets lokaler efter det.

Nu är nu, men det är klart att alla älskar det faktum att den nya ledningen gjort landslaget till både ett lands lag och ett landsLAG, lika mycket som man saknar trollerikonsterna som kunde göra mål på konstsparkar från 35 meter, eller göra 0–4 till 4–4 på Olympiastadion myser man över att vara tillbaka i den trygga organisationens gulblå famn.

Men vad hade Peter Wettergren och Janne Andersson för alternativ? Det här var den enda vägen de hade att gå, om de ska ha beröm för något så är det hur snabbt de gått, hur säkert de täljt fram en form av sitt råmaterial.

Nu har vi ett landslag som är så välinrett att vem som helst (och Jakob Johansson) kan kliva in och känna sig hemma efter en femminuters orienteringskurs. Ett landslag där åtta spelare delat på målskyttet så här långt i kvalet, ett lag där alla måste bära sitt.

De kan det här. De vet var allting finns. Kom in, spring, ge bollen till vem som helst (eller Ola Toivonen) och få en bragdseger mot Frankrike i retur.

Ett år efter regimskiftet och generationsskiftet står vi inför den första resa där de faktiskt har en position att förlora.

Ni kan ana konturerna av Ryssland i horisonten? Ni kan kisa mot en helg där Sverige ryckt ifrån Holland eller Frankrike eller båda två?

Gör det. Svensk fotboll har förtjänat det.

Men för landslagets del är inte det här en samling som handlar om framtidsfantasier, utan om att göra ett jobb. Tappade poäng i Sofia eller Borisov kan lika gärna innebära att ett års kvalkarneval förvandlas till baksmälla med skrovlig smak i munnen.

Det finns ingen plats för naivitet, det finns ingen plats för slarv, men om ni frågar mig så borde det väl finnas lite plats för två stycken Vigge den här gången.

Victor Nilsson Lindelöf har trampat lite snett i sin nya miljö där i norra England, kommit in som rekordköp och fått en försäsong på sig utan att visa så mycket mer än att han har en omställning framför sig.

Han kommer att må bra av det här, av att komma tillbaka till ett landslag där han är självskriven och stjärna och spelmotor längst bak.

Horribelt bleka

Sverige ska i östled, till sydeuropeisk stekvärme i Sofia och till ett svalare, men famlande Vitryssland som länge haft en fin fotbollsframtid men en svajig fotbollssamtid.

I hemmamatcherna i Solna var både Bulgarien och Vitryssland horribelt bleka fotbollsskådespelare utan varken mening eller mål, och även om det kommer att bli annorlunda nu (särskilt i Sofia, Bulgarien är starka där) så är det den sorts matcher där Sverige kommer att behöva lika mycket kreativitet som kontinuitet.

Det kan finnas utrymme för en annan sorts mittfältsbalans nu, med lite mindre muskler och lite mer offensivt tänkande.

Fullödiga insatser av Claesson

Hade jag varit Janne Andersson hade jag alltså tittat österut redan nu, och funderat på om det inte är i de här matcherna som det är dags att ge Viktor Claesson lite mer att säga till om även i landslaget.

Den andre Vigge har hittat hem i mönsterbygget Krasnodar, det tog bara ett halvår. Han gör mål, han spelar fram till mål, när tränare Sjalimov saknade centrala anfallare så skickade han in Claesson där och fick ett par fullödiga insatser som svar.

Vem som helst begriper att det ska mycket till för att göra några större ingrepp i en elva som bände ner Frankrike i sin senaste tävlingsmatch, men det är här jag ser möjligheterna att förändra balansen en smula, att få in ännu fler känsliga fötter där anfall blir målchanser. Och med två bortamatcher på tre logistiskt knöliga dygn kommer Janne Andersson behöva mer än bara elva spelare som drar sitt lass.

Viktor Claesson gjorde två mål i den där fenomenala vändningen mot Portugal i våras, men det som talat mot honom är att han väldigt gärna söker sig till precis samma ytor som Emil Forsberg älskar, där inne i mitten.

– De har liknande egenskaper, men visst kan både Viktor och Emil vara på planen samtidigt, säger Andersson.

Den här resan kan vara ett ypperligt tillfälle att få se det i praktiken också.