Bellerin bjöd på det mest njutningsfulla

Brenning: Uppvisning i urbrittisk fotboll

Foto: TT
FOTBOLL

I en allt mer internationell och likriktad fotbollsvärld är det härligt när vissa saker plötsligt ser ut som de brukade göra igen.

Som när Chelsea på söndagen mötte Arsenal i en frenetisk kamp i urbrittisk fotboll.

Hector Bellerins nostalgiska kantfotboll var också det mest njutbara det mållösa stormötet på Stamford Bridge bjöd på.

Med kreatören Alexis Sanchez på bänken var Arsenals strategi istället att låta Hector Bellerin storma fram med bollen längs ena kanten. Med spelgeniet Eden Hazard vid sidan av för Chelsea var det Victor Moses som gasade på längs den andra. Det var så mycket gräsnötande kantspel under den första halvleken mellan Chelsea och Arsenal att planskötaren på Stamford Bridge i desperation utfodrade sina gödselproducerande kossor med laxermedel i halvtid.

Arsenal klart bäst

Det var som på den gamla goda tiden när alla mittbackar var jättar med fötter av betong, de centrala mittfältarna gjorde sitt bästa för att inte punktera bollarna med sina nyvässade järndobbar och när en ytter var en ytter och en anfallare var en anfallare.

Så sent som 2010 slog The Guardian fast att den traditionelle yttern var död. Detta när världsfotbollen hade tagits över av Leo Messi och Cristiano Ronaldo – två glamourösa och felfotade yttrar som aldrig skulle drömma om att smutsa ner sina fotbollsskor med kortlinjekrita. För att inte tala om Arjen Robben, Bayern Münchens vänsterfotade högerytter som inte ens är förmögen att ta högerfilen av motorvägen när han kör bil.

Men på Stamford Bridge fanns nu varken en Ronaldo, Messi eller Robben. Inte heller någon Alexis eller Hazard. Där fanns istället en Hector Bellerin och en Victor Moses som i första halvlek totalt dominerade matchbilden.

Med ett så klassiskt utseende på fotbollen var det kanske inte heller så konstigt att rutinerade Arsene Wengers Arsenal plötsligt kände sig så hemma i ett stormöte igen. Laget var klart bäst i första halvlek när Bellerin dominerade sin kant så stort att Chelsea-tränaren Antonio Conte redan i halvtid bytte in Tiemoue Bakayoko istället för anfallaren Pedro för att ge ytterbacken Marcos Alonso ytterligare hjälp defensivt. Det gav också snabbt önskad effekt.

Huvudlöst rött kort

För problemet med kantfotbollen är att den blir lättläst. Det finns liksom inte så mycket annat att göra i den där kanttunneln än att ta den enkelriktade vägen ner till kortlinjen. Med Bellerin-hotet avvärjt ställde sedan de två lagen upp på varsin sida av planen och spelade av tiden.

Hela mittplanen förvandlades till en neutraliserad zon utan de där spelgenierna som likt korpulenta diktatorer har förmågan att skapa oreda med hot och distansmissiler. För de satt ju på bänken. Efter dryga timmen var det sedan ofrånkomligt: In med Alexis Sanchez i Arsenal och Eden Hazard i Chelsea. Ut med den lättlästa men härligt nostalgiskt fläktande brittiska kantfotbollen.

Snabbt återgick allt då också till det vi vant oss vid att se de senaste åren. Danny Welbeck fick problem med ljumskarna, Eden Hazard började trycka ner Arsenals backlinje och Shkodran Mustafi visade att mittbackar fortfarande varken har målrutin nog att bjuda på en vettig målgest eller sinnesnärvaro nog att kolla så att det inte är avblåst för offside innan de börjar fjanta sig. Och David Luiz stod för en huvudlös tackling.

Det som skilde mot de senaste årens vanliga scener var att Chelsea inte förmådde att ta sin sjätte raka hemmaseger mot Arsenal. Istället slutade allt trots allt med ett litet steg framåt för Arsenal.

Ett viktigt kliv men ändå inte lika vackert som det frenetiska kanttrampandet från Hector Bellerin i den första halvleken. För det mest njutbara från den här matchen var till sist den första timmen av härlig kantnostalgi.