Alfelt: MFF måste närma sig Barças fotboll

Foto: PETTER ARVIDSON / BILDBYRÅN
FOTBOLL

MALMÖ. Det är ju så självklart att det är snudd på korkat att skriva det – men MFF är inte Barcelona.

Inte ens en lättversion av superklubben från Katalonien, men det är spanjorernas fotboll Magnus Pehrssons lag måste närma sig. I en halvlek mot Örebro var man väldigt långt ifrån den.

Det gick bra ändå. Tack vare en luftpastej av Markus Rosenberg.

Kommer hem och ser avslutningen på Djurgårdens och Norrköpings hejdundrande vackra målorgie på Cmore men hör framförallt Jon Persson och Hasse Backe säga att de tyckte att MFF:s första halvlek mot Örebro var riktigt bra. Bättre än Malmös insats i den andra.

Vi som var på plats på Swedbank var vid pausfikat rörande överens om att Malmös första 45 var en orgie i meningslöst bollflyttande.

De lågt placerade innermittfältarna Oscar Lewicki och Anders Christiansen rullade boll till varandra medan Lewicki letade säkerhetspassningar och Christiansen mestadels förgäves sökte efter en öppnande djupledsväg.

Rosenberg fick knappt bollen

Han hittade Pawel Cibicki med en fin som den hete MFF-talangen drog till med ett volleyskott i ribban på, men annars flyttades bollen mest hit och dit utan att särskilt mycket störa Örebros två spikrakt uppmurade försvarsväggar.

Pawel Cibicki som fått kliva ned från anfallet där han gjort succé till en kantroll på mitten rörde sig hela tiden bra. Löpte i det utrymme som ändå gavs mellan Örebros defensiva mittfält och försvaret, men han belönades alldeles för sällan med att få bollen i lägen han skapat.

Markus Rosenberg springer alltid smart men han fick knappt boll alls. Alexander Jeremejeff som fick fler djupledspass hade svårt att få kontroll över bollen.

Örebro slapp undan ganska enkelt och skapade en jättechans med läge till en till där bollen inte nådde fram till den frie spelaren.

Det är detta jag menar med jämförelsen med Barcelona. Frånsett Real och Atletico Madrid i ligan och några andra som anser sig jämbördiga i Champions League möter Messi och grabbarna vecka efter vecka lag som bara vill försvara sig. Barcelonas lösning är exakt den samma som Malmö FF nu pratar om.

Flytta boll.

Skillnaden är hur man gör det. Framförallt hur många av lagets spelare som är delaktiga med passningar som kan göra skillnad.

Rotationsproblem

Även om det naturligtvis inte går att jämföra lagen spelare för spelare bör ett MFF med den trupp man har kunna spela sig till en större effektivitet gentemot lagen i allsvenskan som bara jagar kontringslägen mot dem. Precis som i de stora fotbollslagen ute i Europa måste alla spelare vara delaktiga och inte överlåta allt till en eller två passningsfötter.

Och där hamnar vi i Malmös rotationsproblem. Magnus Pehrssons bekymmer detta år med favoritskap i allsvenskan och ett hett Champions Leaguekval är att han måste få sina spelare att inse att rotation inte är petning.

Jag tror inte att Jo Inge Berget tänkte så när han fick starta mot Örebro.

Den skäggige norrmannen var stjärna förra säsongen, precis som hans passningsskicklige landsman Magnus Wolff Eikrem. När de nu får spela försöker de göra sig till något de inte är i stället för att tillföra sina egna unika egenskaper till lagets bästa.

Berget försökte knappt med någon utmanande dribbling utan valde i stället en mängd alibipassningar som inte skapade ett enda hot. Även den som inte får spela varenda match måste våga tro på sin egen förmåga om det ska vara någon mening att spela alls.

Markus Rosenberg tror på sig själv. Satte iskallt straffen till 1–1 och sprang motståndet trött i den andra halvleken. Plus att hans helmiss på Yotuns inlägg blev en perfekt öppning för Jeremejeff att bli matchvinnare.

Spelet utan boll är också viktigt.