Bank: AIK har hittat ett spel att bygga på

Foto: ANDREAS BARDELL
FOTBOLL

Vad får man om man tar ett begränsat, stabbigt fotbollslag och plockar bort deras bäste spelare?

Ett svar efter 90 minuter: Ett AIK som kan pressa mästarna från Malmö.

Ett svar efter 93: Noll poäng.

Det är inte lätt att hålla koncentrationen på topp medan jag skriver det här. Är det inte avgrundsvrål från Olof Persson – de låter som något ur Alien-filmerna – så är det Anders Christiansen som rusar in i spelargången och skriker att det här, det var en jävligt enkel match.

De vann igen, Malmö vann igen.

De åkte upp till Solna, hamnade under tryck, men reste sig, krånglade sig till ett övertag och tog till slut just den där sortens osannolika slutsekundssegrar med just den där sortens osannolik hjälte som är det skönaste som över huvud taget finns i fotboll.

Det här var en match som hade så många alternativa berättelser i sig, men de allra flesta handlade ju faktiskt om AIK.

Stundtals mästerligt, stundtals hyfsat

Malmö FF har så här långt varit stundtals mästerligt, stundtals hyfsat, de har sett ut ungefär som man kan förvänta sig eller kräva av ett lag med en ny tränare, ett lag som förbereder sig för en lång säsong.

AIK har mest bara letat, gnetat, och spelat en sorts riskminimerande fembacksfotboll som rätt och slätt legat under deras värdighet. Det har handlat om att ta poäng, överleva dagen, inget mer.

Till matchen mot MFF var Stefan Ishizaki, 35, omslagspojke på programbladet. Logiskt, eftersom han varit lagets bäste spelare i vår. Ologiskt, eftersom han var skadad och inte kunde spela.

Just före avspark, medan röken lättade, småsnackade en småflinande Simon Thern med polaren Pawel Cibicki just vid mittlinjen. Jag antar att han sa något om hur jobbigt Malmö-polarna skulle få det.

I så fall… ljög han inte.

Efter ett par matcher där man med god vilja och mikroskop kunnat se en lite offensivare balans hos AIK:s ytterbackar behövde man inte kikare längre för att se att något hänt.

Här låg linjerna rätt, här hittade Rikard Norling väldigt mycket av allt jag antar att han letat efter.

Offensiv grundtanke

Det var inte längre någon fembackslinje, det var tre mittbackar och en stötande ytterback på bollsidan. Det var en offensiv grundtanke, en rytm i hur man krympte ytor utan boll och expanderade när man vann den.

Plötsligt rusade alla de där små knattarna runt och spelade frustande, kreativ fartfotboll: Simon Thern (lysande som släpande anfallare, där han ska spela), Kristoffer Olsson (nu ser man blicken AIK betalat för), Johan Blomberg (solidsmart).

Moi mukulat.

Hade AIK haft en lite skarpare avslutare än Eero Markkanen (urvalet är begränsat) hade de tagit strupgrepp på Malmö under en fenomenal första halvtimme.

Nu tog halvtimmen slut i samma ögonblick som den ljuvlige mittbacken Jesper Nyholm – planens bäste spelare så långt – gav bort ett friläge till Markus Rosenberg.

Det där lösryckta misstaget förändrade så mycket. Oscar Linnér räddade friläget, men det var som att matchbilden hoppade till efter det.

Malmö FF kom in, fick grepp, aktiverade Rakip/Christiansen därinne, fann fram till fötter på sina anfallare och kunde hitta de där sista-tredjedelspassningarna i blindo som bara medvetna, drillade lag hittar.

Anders Christiansen hade ett öppet läge, Cibicki fick en chans när Linnér fattade ett av lite för många felbeslut, Berget var centimeter ifrån att trycka in en boll i öppet mål, Nyholm räddades av Linnér en gång till och till slut missade Markus Rosenberg ett nickläge som det stod ”0–1 Rosenberg” på.

AIK hittade kreativt spel

Malmö FF lyckades göra matchen till sin, andra halvlek var det mest en fråga om precis hur tröttkört AIK skulle bli. De åkte till Solna stad, visade att de har ett offensivt spel som fungerar, men det i sig var ju ingen överraskning.

Det som skulle kunna förändra något på sikt, även på andra sidan ett sommaruppehåll (och särskilt efter ett transferfönster) är att AIK för första gången under 2017 hittade ett konstruktivt, kreativt spel.

De såg ut som ett topplag i en halvlek, de orkade en halvlek till, och när halvlekarna tagit slut seglade ett Eikrem-inlägg in bakom AIK:s backlinje.

93 minuter på klockan, och Felipe Carvalho, av alla jordens människor, dök upp och tryckte in 1–0.

MFF-spelarna firade i den sorts hög där man undrar om de slogs eller kramades, det är ingen slump att de avgör matcher sent, de har gjort det förut och kommer att göra det igen. De har sin breda trupp, de har sina grundkvalitéer.

AIK har äntligen hittat ett spel att bygga något på.

De ska bara resa sig från golvet först.