Fem punkter: Sirius-Elfsborg

Elfsborgs tränare Magnus Haglund.
Foto: BILDBYRÅN
Elfsborgs tränare Magnus Haglund.
FOTBOLL

UPPSALA.

Per Bohmans fem punkter efter Sirius-Elfsborg.

1. Haglund-affären känns bara... sorglig

Jag satt och funderade kring Borås Tidnings – förstås utmärkta – avslöjande om spelarmyteriet i Elfsborg. Enligt BT:s källor i truppen saknar alltså 22 av 23 spelare förtroende för tränare Magnus Haglund. Det finns flera aspekter värda att ta upp kring den djupt olustiga situation som uppstått. Ska spelarna verkligen kunna avsätta sin tränare? Samtidigt har det skett i god demokratisk ordning – som vore det ett Sócrates-lett Corinthians på 80-talet – då hela laget har röstat och den absoluta majoriteten av spelartruppen alltså valt att föra fram sin kritik till klubbledningen.

Det är frestande att gasta om bortskämda syltryggar till spelare i Elfsborg – finns det en behagligare topplagsmiljö i hela allsvenskan? – men om hela truppen nu tar risken att mycket fränt ifrågasätta sin tränares kompetens får man väl anta att de har kött på benen. Som utomstående känner man mest att hela affären är... sorglig. Den i grunden hygglige fotbollsmannen Magnus Haglund, vars tidigare kantiga personlighet rundats i hörnen genom åren, förtjänar inte ett nersolkat eftermäle i sitt hjärtas klubb. Han borde ges chansen att lämna klubben på grund av sina dåliga resultat, inte efter ett karaktärsmord från de minst lika underpresterande spelarna.

2. Går det att ta kontrollera ett myteri?

Den mest alarmerande frågan inför matchen mot Sirius var ändå följande:
Är det över huvud taget möjligt att som tränare leda ett fotbollslag där en förkrossande majoritet av spelarna aktivt, men via ombud, motarbetar dig?
Starten mot Sirius gav faktiskt ett försiktigt "ja" som svar. På förhand hade mittbacken Joakim Nilsson varnat för att Elfsborg inte skulle spela någon "sexig" fotboll på Studenternas rikskänt dåliga gräsplan.
Och nej... man blev inte direkt eggad av att se Per Frick – efter ett antal division sex-mässiga dueller i straffområdet – löst och mycket oestetiskt nicka in 1–0 till Elfsborg. Men det var ett anfall som symboliserade boråsarnas ursprungliga matchplan: en direkt fotboll. De var relativt vassa de första tjugo minuterna. Issam Jebali och Simon Olsson hittade metodiskt ut till kantspringarna som gladeligen svingade in bollar mot Per Frick och Viktor Prodell – som väl vid det här laget tilldelats varsitt gesällbrev i det traditionellt sett inte särskilt Elfsborgskompatibla hantverket straffområdesköttning.

3. Svaret: nej.

Men efter att Sirius kvitterat föll alltså korthuset ihop. De resterande 70 minuterna gav nämligen ett rungande "NEJ!" på den i inledningen ställda frågan: det går inte att leda ett lag som redan verkar ha gett upp på sin tränare – och Elfsborg förlorade med 1–4.

Det är ingen hemlighet att Elfsborg största problem är den unikt veka centrallinjen. Henning Hauger ersattes inte inför säsongen (det ska Stefan Andreasson ha kritik för) och i stället spelar alltså Magnus Haglund med Simon Olsson och Issam Jebali som sittande innermittfältare (det ska Magnus Haglund ha kritik för). Överjordiskt skickliga med bollen, förstås, men Elfsborg hade fått en rimligare defensiv stadga om de skickat ut de där stora plastgubbarna – som lag använder när de tränar frisparkar – i Jebalis och Olssons ställe.

För här är tre skäl till varför Elfsborg har släppt in flest mål i allsvenskan:

* Det finns inte en enda defensivt inriktad mittfältare i hela truppen. Vilket leder till att Elfsborg är oförmögna att döda den farliga ytan framför de egna mittbackarna.

* Nästan än värre är att de båda tröga mittbackarna har ohyggligt svårt att hantera djupledsbollar bakom egen backlinje. Följden: ett ytterst ängsligt försvarsspel.

* Inget lag i serien är så svagt organiserade på defensiva fasta situationer.

4. Dåliga gräsplaner är en del av sporten...

Man riskerar att låta såväl stockkonservativ som ärkereaktionär: men gud vad less man blir när konstgräsgenerationen, trots allt gott den fört med sig i svensk fotboll, lipar om torftiga gräsplaner.
Kommunerna som driver Studenternas IP i Uppsala och Örjans Vall i Halmstad bör definitivt skämmas för sina undermåliga underlag. Men kan du som spelare inte hantera en och annan jordig grop eller hoppigt studsande boll bör du inte kalla dig fotbollsspelare, utan får nog finna dig i att brännmärkas som en glorifierad inomhuslirare. För på samma sätt som de landhockey-mässiga balkongmattorna numera är ett givet inslag på de allsvenska arenorna så måste det även vara rimligt med en och annan usel gräsmatta utan att folk gastar som om det vore ett brott mot folkrätten. Det är en del av sporten, stupid.

5. ... men Sirius hanterade det utmärkt!

Därför var det befriande att se hur väl framför allt Sirius handskades med Studenternas åker till fotbollsplan. Kingsley Sarfo är den mest kontinentala spelaren i hela allsvenskan, men det har riktats kritik mot ghananens förmåga att hålla samma ivriga speltempo och elegans på naturgräs som konstgräs.
Efter insatsen mot Elfsborg är det bara att avfärda den oron. Det var inte bara det att han hanterade den studsande bollen bäst av alla – han har samtidigt hela seriens största lungor och emellanåt kändes det som att han ensam täckte större delen av planen.

Hemmalagets tremannamittfält körde utan vidare över Elfsborg på mittens rike och Sarfos två kollegor förtjänar också stort beröm. Niklas Busch Thor liknar mest en dörrvakt när han med bröstet utskjutet bevakar ytor på planen, men är i skymundan en av seriens säkraste passningsspelare och evige superettan-liraren Christer Gustafsson (tre mål nu!) håller för tillfället hög allsvensk klass.