Niva: En svensk klassiker

FOTBOLL

En svensk klassiker.

En insats att minnas, en seger att vansinnesvråla åt – och ett mål att skriva värmlandsvisor om tills det inte längre finns några toner kvar i klaviaturet.

Ta mig med längs Ola Toivonens bollbana. Flyg mig till månen och tillbaka.

En snabb blick uppåt, en direktträff med högerfoten och drygt 50 meter kvar fram till målburen.

Bollen är rund, heter det, men sällan tidigare har den sett lika rund ut som när den seglade, studsade och sänkte sig i dumdristige Hugo Lloris övergivna nät.

Ola Toivonen, av alla människor på jorden. The Toi Boy.

Ett mål så osannolikt att det inte ens gått att dikta upp på förhand, en seger av den typen som katapultskickar Janne Anderssons gäng tillbaka upp till en nivå det var länge sedan vi spelade på.

Vi vet att vi är och vi blir vad vi var.

Ekon av segrar från förr – på den tiden då vi välte engelsmän, argentinare, italienare och spanjorer mot oddsen – men uppdaterat till 2017 års kravbild.

En match präglad av både tanke, metodik och kvalitet, men mer än något annat ändå en krigarmatch och en kampseger.

Det hade varit så enkelt att falla ihop där strax före paus. Det var ju inte någon stingslig liten jabb som träffade då, utan det var ett sjungande knockoutslag rakt på käkspetsen.

Där stod Olivier Giroud och lättade upp bollen till sig själv innan han vred in den vackraste av vänstervolleys i maskan allra närmast det bortre krysset.

Man kan sannerligen tappa styrseln för mindre.

Det var en träff av den kalibern som brukar få slut på både argumentationer och fotbollsmatcher. Game over. Plocka ihop era grejer och knalla hem.

Men om vi nu inte var säkra tidigare så kan vi nog erkänna oss övertygade nu.

Det är inget ordinärt dussinlag i mängden, detta blågula landslag. De går inte bara på någon sorts uppstickarfräsch entusiasm, utan de har både struktur och substans att falla tillbaka på när det gungar och blåser.

Ta en smäll – hur jävla hårt och rent den än träffar – och ge två tillbaka. Syna deras drömträff, och höj insatserna med en halvvolley på uppstuds och ett direktskott från egen planhalva.

Karska, knotiga Sverige

Det går säkert att tycka att de franska världsstjärnorna gjorde en förhållandevis slät och avmätt insats – att det borde gå att växla ut mer ur miljardspelare som Pogba och Griezmann – men faktum är att de kollektivt sett var mer fokuserade och noggranna än de varit hittills under det här kvalspelets nyckelmatcher.

De var bättre än när de besegrade Holland i Amsterdam. De var bättre än när de vände mot Sverige på Stade de France.

Och ändå spelade alltså detta karska, knotiga Sverige helt jämt med dem över 90 minuter. Ändå hade vi besegrat dem när domaren blåste i visslan.

Albin Ekdal och den formidable Jakob Johansson höll mittfältet mot Pogba och Matuidi. Berg och Toivonen stångade fast en hel del bollar mot Varane och Koscielny. Granqvist och Lindelöf höll reda på Giroud, Griezmann och Mbappé.

Emil Forsberg trippetassade med sina virvelvindsfötter, och bevisade återigen att det inte finns någon anledning för honom att känna sig underlägsen någon motståndare på den här planen.

De hör hemma här. De klarar sig på den här nivån.

Måttstocken räcker inte

Mot slutet blev det lite väl mycket, det blev det, men straffområdeslinjerna försvarades och Robin Olsen städade upp det som ändå lyrades in.

Och så Ola Toivonen på det. Och så den 93:e matchminuten som redan nu är inetsad med eldskrift i den blågula kvalhistorien.

Redan innan segermålet höll jag det här som den bästa tävlingsmatch Sverige spelat på Friends Arena – i konkurrens med hemmakvalet mot Danmark – men den måttstocken räcker ju liksom inte till längre.

Det här var kvällen då Janne Anderssons beundransvärda landslag fick sin visitkortsmatch, sin signaturmelodi. Jag hade aldrig kunnat tro att det skulle bli en värmlandsvisa – men så hade jag aldrig heller kunnat fantisera ihop ett klimax som detta.

Det här var inte allt jag hade kunnat drömma om. Det här var något jag aldrig ens kunnat föreställa mig.