Hon har satt sig i den här båten – nu får hon ro den i land

Bank: Sundhage spelade roulette med laguppställningen

Foto: Anna Tarnhuvud
FOTBOLL

ZEVENAAR. Klara besked från svensklägret dagen efter ett haveri: Nu glömmer vi det här, nu vänder vi blad och går vi vidare.

Jo. Visst.

Jag hoppas bara att de inser att de måste gå vidare innan de har rätten att göra det.

Morgonpresskonferenser dagen efter match har en väldigt speciell karaktär, alldeles särskilt när de det är dagen efter hårda förluster.

Det är tyngre ögonlock här, en kvävd gäspning där, 90 minuter och en nattresa i kroppen. Tankarna går långsammare, resonemangen hänger inte alltid ihop, Lisa Dahlkvist pratar om ”när vi mötte Brasilien i EM på Maracaña”, och sen är det avbytarträning som bara handlar om att underhålla fysik och slå ihjäl en timme, helst utan att slå ihjäl sig själv.

– Det är nu EM börjar, sa Dahlkvist också.

Så är det, och just den här gången är det också början på slutet för Pia Sundhage. Det är i de här sömniga nederländska småstäderna hon ska lämna ifrån sig landslaget, på det ena eller andra sättet, med den ena eller andra känslan.

Hon sa förstås rätt saker den här morgonen också, som hon alltid gör. Pratade om lärdomar att dra av både den katastrofala första halvleken och den Dahlkvist-Rolfö-ledda uppryckningen efter paus.

Spelade roulette med laguppställningen

Jag tror att Sundhage lärt sig mycket under de här åren med landslaget, av att verka i en svensk kultur som var och är väsensskild från den amerikanska. Hon har blivit kommunikativt skickligare, bättre på att hantera en trupp, när vi skriver slut på hennes historia som förbundskapten kommer vi att skriva om ett pr-mässigt lyft och summera vågskålar med ett känslostormande hemma-EM, ett anemiskt VM och ett par defensivt svarvade OS-bragder.

Men det är nu som EM börjar, och när det börjar står förbundskaptenen faktiskt med ryggen mot väggen.

Det var hon som spelade roulette med sin laguppställning mot Italien, och gick från bordet med en kollektiv krasch och en backlinje som helt enkelt inte hängde ihop. Sverige borde vunnit sig till en kvartsfinal mot Danmark i Rotterdam, de fick en bortamatch mot offensiva fartfenomenen i Nederländerna.

Om hon ångrar det?

– Nej, för jag tror att vi kommer att slå Holland, sa hon.

Det hon inte sa är så klart intressantare: Om Sverige inte slår Holland så kommer det att finnas saker att ångra, pekfingrar att peka och feldispositioner att faktiskt utkräva ansvar för.

Sverige hade chansen att spela sig till en kvartsfinal mot ett begränsat Danmark på neutral plan, istället spekulerade de sig till en bortamatch mot det lag som anfallsmässigt imponerat mest av alla i den här turneringen.

Har satt sig i den här båten

Det pratas mycket om behovet av att rotera spelare, att låta dem vila och ta igen sig. Det mäts löpmeter och höghastighetsrusher, det kontrolleras och diskuteras. Och det är väl bra, den sortens kunskap är nödvändig att ha med sig i ett modernt fotbollslag, men ibland undrar jag om det inte leder till att man blir lite för smart och överambitiös för sitt eget bästa.

Det är en sak att Sverige roterade i ett OS där matcherna spelades i pressande hetta, spelprogrammet var tätt och resorna utmattande. Men här? Ska inte försvarsgeneralen Nilla Fischer klara två matcher på fem dagar utan att behöva ta semester?

Nu har Sundhage satt sig i den här båten, och det är bara att se till att ro den i land.

Dagens nederländska lag är ett helt annat än de tidigare, svajiga lagen, och inte bara för att de bytt förbundskapten. De har alltid haft individuella kvalitéer, men de är fler nu än förr, i spåren av en medveten satsning från förbundsnivå mot just det här mästerskapet. Det här är ett tekniskt, fartbaserat fotbollslag som forsar fram på två kanter och älskar öppna landskap.

Och kanske passar det Sverige. Kanske är det just den sorts uppgift som kommer att locka fram det bästa av ett lag som blivit experter på att försvara sig kollektivt och som just hittat – det var det enda positiva med Italien-missen – en anfallsuppställning som ser genuint intressant ut.

Det vore inget snyggt slut

När det pratats färdigt här gick Sverige ut och tränade, lite passningskvickhet och rusher. Det hängde regn och mörker i luften, men när det var dags för avslutsövningar stod en silverhårig svensk fotbollsikon på högerkanten och slog inlägg med bättre kvalité än någon av sina spelare.

I den bästa av världar får hon rätt, Pia Sundhage. I den bästa av världar lämnar ett piggt, organiserat svenskt försvarsblock både Nederländerna och efterdiskussionerna bakom sig på väg mot medaljmatcherna.

I en annan värld rullar den här festen vidare medan Sverige åker hem och ångrar sig.

Det är ingen bra känsla. Det vore inget snyggt slut.

Sverige möter Nederländerna i kvartsfinal på lördag, 18.00 (SVT).