Den svenska fotbollen behöver Strandberg

Foto: Pontus Orre
FOTBOLL

Egentligen är ju detta både invecklat och komplext.

Det går inte att begränsa till fotbollsplanen, utan det handlar om nutid och framtid för hela Sverige.

Dagen då vi ska spela måstematch mot Polen går det ändå att göra ganska enkelt:

In med Strandberg.

Precis som under alla andra U21-turneringar pågår det två mästerskap parallellt här i Polen. Dels har vi det kollektiva där ett lag ska vinna en turnering, och dels har vi det individuella där spelare ska positionera sig inför framtiden.

Vilka har förutsättningar att nå riktigt långt? Vilka kommer att etablera sig i a-landslag och slå sig fram till storklubbar framöver?

Så värst många ur den här truppen är jag ju inte säker på att det blir. Linus Wahlqvist känner jag mig rätt säker på. Filip Dagerstål, Pontus Dahlberg har alla möjligheter att växa sig verkligt stora.

Men sedan? Egentligen ser jag bara en kille till, en spelare med sådana förutsättningar att det nästan är hans skyldighet att nå toppen.

▪▪▪

Sveriges spelarhotell, två dagar före match. Isak Ssewankambo och Niclas Eliasson sitter också med vid bordet, men det är tydligt att det är Carlos Strandberg som samtalet kretsar kring.

Det är ett lite märkligt fikasällskap. Tre unga fotbollskillar i landslagspikéer och shorts, två medelålders män med casinoaura och kraftig brytning på sin engelska.

Dagen efter frågar jag Strandberg vad snacket gällde, vilka de andra var.

– Vänner. Eller bekanta. Såna som vi känner till.

Inte agenter eller så?

– Nej, nej.

Och så det där leendet och den där outgrundliga minen som i alla fall inte jag klarar av att tolka.

▪▪▪

Är så sällsynt

Ända sedan han bröt sig in i svensk seniorfotboll har det funnits en slöja av mystik runt bisonoxen från Backa.

Har ni hört om Carlos Strandberg, han som poserat i gangstermiljöer på Instagram? Vad vet ni om Carlos Strandberg, han som var klar för Dortmund fram till och med läkarundersökningen? Vad är egentligen grejen med Carlos Strandberg, han som tog strupgrepp på en lagkamrat?

Ingen verkar riktigt ha några klara svar. Och hittills har inte heller någon klarat av att fullt ut förlösa den anfallspotential som är den största vi har på den här sidan av Alexander Isak.

Kombinationen av targetspel, genombrottskraft och teknik – jodå – är så sällsynt att den kan ge vår offensiv en helt ny dimension på både U21- och a-landslagsnivå.

▪▪▪

Leif Sjöqvist kunde inte se Carlos Strandbergs inhopp mot England med egna ögon. Den 58-årige göteborgaren vred sig på en obekväm luftmadrass på ett golv i Örebro – iväg på cup med ett av alla sina pojklag – och fick nöja sig med att lyssna på radio.

– Men det lät som att det hände saker när han kom in.

Under nästan tio års tid följdes Leif Sjöqvist och Carlos Strandberg åt. Han är den där typen av ungdomsledare som tituleras som tränare, men som i långt mycket högre utsträckning är vägvisare, förebild, medmänniska.

– Hur skulle jag beskriva Carlos...? Hehe, det är inte det lättaste.

Efter en stunds eftertanke tecknar Sjöqvist en bild av en varm, ambitiös fotbollskille från ett område fullt av prövningar, en sån där grabb som ibland behöver en till skvätt av förståelse och en extra timme av tålamod.

– Men ända sedan han var liten har han ofta mötts av en sorts misstänksamhet. ”Vem gjorde så att den där grejen gick sönder? Det var nog Carlos. Vem sparkade ner den där killen? Säkert Carlos”. Nu har han blivit stor, men någonstans finns det där fortfarande kvar. Om han ska nå så långt som han borde göra tror jag att han behöver känna både frihet och förtroende.

▪▪▪

En av de absolut mest sorgkantade texter jag skrivit om svensk fotboll handlade om Josef Hällgren Abdulrahman, en bollbegåvning som egentligen borde ha varit här i Polen nu.

Det här var ju hans landslag. Han var med när de först samlades, han representerade Sverige tillsammans med Kristoffer Olsson, Melker Hallberg och Muamer Tankovic.

Idag sitter ju Josef Hällgren Abdulrahman i fängelse, dömd för ett av de mest uppmärksammade dubbelmorden i gängkrigens Göteborg.

Hur mycket eller hur lite skiljer egentligen de som lyckas från de som hamnar totalt och fullständigt fel? Den här U21-truppen innehåller fler spelare som kommer från de delar av Göteborg som Blåvitt aldrig nådde fram till med sitt traditionella svenska modelltänk.

Amin Affane och Isak Ssewankambo spelade ihop med Josef Hällgren Abdulrahman i Lärje/Angered från det att de var tolv år gamla. Carlos Strandberg var ett år yngre, växte upp några kilometer längre bort på Hisingen.

▪▪▪

Foto: Pontus Orre

Sveriges premiärinsats mot England var ju rätt igenom imponerande; en matchplan väl genomförd av ett lag fullt av välordnade, välskolade spelare. Att kritisera prestationen vore fullständigt bakvänt, men att inte se utrymmet för förbättring vore samtidigt ganska snävsint.

Cibicki bröt mönstret

Stundtals blev det offensiva spelet lite väl lättläst, nästan överdrivet schematiskt. Den enda spelaren i startelvan som egentligen bröt mönstret var Pawel Cibicki. Han var samtidigt också den enda med förorts- eller invandrarbakgrund.

Olsson och Fransson och Une Larsson på planen. Tankovic och Mrabti och Asoro vid sidan.

Egentligen ingenting att förhålla sig till i det enstaka fallet – ibland faller det sig så – men någonstans ändå indikativt för en struktur som fortfarande för med sig en begränsning.

En måstematch ikväll, en framtid där borta.

Det svenska U21-landslaget behöver Carlos Strandberg. Den svenska fotbollen behöver Carlos Strandberg.


* Kanal 5, 20.45: Polen-Sverige

FAKTA

Tabellen, grupp A

Slovakien 1 1 0 0 2–1 3

England 1 0 1 0 0–0 1

Sverige 1 0 1 0 0–0 1

Polen 1 0 0 1 1–2 0

Resterande matcher

I dag 18.00: Slovakien–England. 20.45: Polen–Sverige.

Torsdag, 20.45: Slovakien–Sverige, England–Polen.