Bank: Vi fick en avgjord serie

Foto: DANIEL STILLER, BILDBYR N
FOTBOLL

GÖTEBORG. I maj slapp vi en uppgjord match, i augusti fick vi en avgjord serie.

AIK kan inte tro på guld längre.

IFK Göteborg kan i alla fall tro på något igen.

Rikard vaknade med ett ryck, smaken av gårdagen låg kvar som en hinna i munnen.

Han famlade efter glasögonen medan han försökte lägga bitarna rätt i något slags minnesprocess. De mystiska männen, sedelbuntarna de viftat framför grabbarna, Gårdare från krim och hans hantlangare.

Hade det egentligen hänt, eller var det bara en svettig dröm? Rikard harklade sig, svepte dagens första kaffe – den smakade garvsyra och ångest – och drog undan gardinerna från sitt slagfält till sovrum.

…och mitt i en usel deckare fick vi alltså äntligen en fotbollsmatch.

Två lag försökte spela, ett kunde

Chockvågorna kring matchfixningsförsöket i maj har inte lagt sig ännu – och det borde de inte göra, så länge som problematiken finns kvar. Det är alltså det här som de hotar: Joel Alme-inmarschen i stekande sol, den pulserande rivaliteten, öppenheten, nervositeten, oförutsägbarheten.

Nu fick vi det, och vi har ju fått en del annat sedan i maj.

IFK Göteborg har sparkat en tränare, reat ut halva startelvan, satt Gud på bänken och sjunkit som en sten. AIK har åkt världen runt och värvat anfallsspelare från en annan dimension än allsvenskan. Ja, eller i alla fall anfallsspelare över huvud taget.

I tio minuter var det också precis så det såg ut på hybridgräset: ett kombinerande, kontrollerande, briljerande topplag mot elva blåvita bitar som inte hängde ihop.

Amin Affane från Angered böjde in en finfin frispark efter fyra minuter, AIK lekte geometrifotboll både genom och runt ett glest Blåvitt-mittfält som helt enkelt inte var konstruerat för att göra det trångt för knattarna Amin Affane och Kristoffer Olsson.

Två lag försökte spela fotboll, bara ett lag kunde.

IFK Göteborg har släppt tanken på Mads Albaek (och Mads Albaek, om jag tänker efter) som går hem och startar uppspel, nu spelar de med Sebastian Eriksson som dirigent på innermittfältet istället. Och Sebastian Eriksson gjorde en hel del bra, men han är ingen som nio av tio förväxlar med Andrea Pirlo i ett blindtest.

AIK fattade inte vad som hände

Det var när IFK slutade spela anfallsspel som de kunde börja anfalla.  

De klev högt, pressade, stressade, lyfte in bollar från intressante vänsterbacken Sam Adekugbe mot Tobias Hyséns konstanta fotbollsintelligens – och AIK fattade inte vad som hände.

De hade ägnat tio minuter åt att vänja sig vid att leka fotboll mot ett lag som inte var där, och började ge bort varenda boll när IFK Göteborg klev fram på deras ytterbackar.

Inom tio minuter hade Kristoffer Olsson, Amin Affane, Jesper Nyholm och Daniel Sundgren valt fel svårighetsgrad i fel lägen, gett bort boll fem barnförbjudna gånger om, och bjudit in Blåvitt i matchen.

AIK såg arrogant och tröttkört ut, helt befriade på de där beståndsdelarna som gör deras spel: kantenergin och den centrala spelskickligheten. IFK? De var verkligen inte eleganta, men de etablerade ett tryck och såg fysiskt överlägsna ut.

Thomas Rogne var planbäst, Adekugbe tillförde saker, Sakor gjorde en lysande andra halvlek, Sören Rieks hittade sin Rieks-touch och Tobias Hysén gjorde inte allt rätt, men han gör nästan aldrig något fel.

Gjorde för lite för att förtjäna sina marginaler

Ett sårat lejon hade fått något slags vittring, och efter paus fick de träff.

1–1 var symptomatiskt: en missad Affane-rensning gav Rieks fritt fält. 2–1 var mindre symptomatiskt: Mikael Bomans första kvalitetsinsats i matchen.

Rikard Norling bytte in Henok Goitom för att få in lite lugn i sitt anfallsspel, han skyfflade in Simon Thern för att Affane trampade vatten, men tiden rann ut och han stod mitt i en blåvit gryta och såg den sista, fåfänga drömmen av guld förlora alla konturer. De stressade sig fram till en dubbelchans på hörna i slutminuterna, och när väl Henok Goitom fick in bollen i mål i slutsekunderna dömde Mohammed Al-Hakim märkligt nog bort målet (för farligt spel av Denni Avdic).

Det är klart att det sved, ett bittrare slut är svårt att tänka sig, men i 80 minuter innan dess hade AIK gjort för lite för att förtjäna sina marginaler.

AIK orkade inte, och AIK kommer inte att orka ta upp kampen med Malmö FF i höst utan får se fram emot att starta nästa säsong med en trupp som är med från början.

2–1 till IFK Göteborg i en match som skulle spelats för tre månader sedan,

Rikard tog av sig sina glasögon, strök svetten ur pannan och suckade djupt. ”Fy fan” tänkte han, och lade sig med samma smak i munnen som han vaknat.

Guldet, den sista chansen, allt det han och grabbarna jagat så länge, var det inte mer än en fantasi?

Men han hade i alla fall inte hört av Gårdare på krim på ett tag. Det var alltid något.