Fem punkter: Örebro-Häcken

Foto: BILDBYRÅN
FOTBOLL

1. Örebro är sorglösa...

Det rimmar ganska väl med Alexander Axéns tränarkynne; faktumet att Örebro inte hade hållit nollan under allsvenskans tre första omgångar.
Det vore enkelspårigt att beskylla honom för att vara dumdristig eller naiv. Snarare är han ju typen som mycket medvetet och systematiskt värderar spelares offensiva egenskaper före de defensiva åtagandena. Det präglar förstås hans spelare.
För det vilar alltså ett sorglöst skimmer över Axéns lagbygge. Bland spelarna verkar det finnas en slags berusande känsla om att allt är möjligt: Maic Sema, Nordin Gerzic, Nahir Besara, Kennedy Igboananike, Ferhad Ayaz och de andra borrar ner huvudet och inleder varje anfall fast förvissade om att de kan skapa något alldeles extra.

Men...

2. ... men också fåfängt slappa

... det finns ju en välkänd baksida av myntet. Finns det något lag i allsvenskan – i Sverige!? – som så generöst skänker bort bollen till motståndarna?
Trots att Behrn Arena under onsdagskvällen bjöd på ett vidrigt, arktiskt väder satt jag med svettiga handflator och rosenröda kinder under matchens första halvtimme.
Det är nämligen så nervöst att se ett kroniskt slappt Örebro spela fotboll att kroppen reagerar med bestörtning. För hur kan ett lag spela med så sinnessjukt små marginaler i uppbyggnadsspelet?
Jag räknade till 10-15 fåfängt farliga bolltapp bara den första halvleken. Det är inte så att Häckens presspel var fantastiskt, bara det att ÖSK verkar oförmögna att göra det enkelt för sig.
Det gick så långt att en förtvivlad hemmapublik gastade "SLÅ LÅNGT" under en särskilt intensiv period av kortpassnings-harakiri framför eget straffområde.

3. En match i matchen som sa allt

Det är bara att jämföra de båda lagens defensiva block. Örebro spelar alltså med skicklige, men ack så överambitiöse Nordin Gerzic – samt lojale men fortsatt formsvage Johan Mårtensson.
På andra sidan: gnuggande, strävsamma och lagom elaka firman Erik Friberg/Mohammed Abubakari.

En match i matchen som ganska väl illustrerade de båda lagens styrkor: ett bräckligt Örebro ställdes mot ett grundtryggt Häcken.

4. Irandust – ett spelgeni i vardande

Det pratas med all rätt ofta om att Häcken förfogar över ett stall med skickliga och erkänt duktiga allsvenska spelare. Men det är framför allt startelvan som håller bevisad hög klass.
Vad kan Mikael Stahre rota fram ur gömmorna när storstjärnorna Alexander Farnerud och Paulinho saknas?
En hel del, måste man säga. En klassisk truppspelare som Egzon Binaku börjar växa ut till en vass ytterspringare och Nasiru Mohammed är alltid farlig i själva spelet (men alltjämt beklagligt ineffektiv i straffområdet).
I Daleho Irandust har Häcken ett litet spelgeni i vardande. Det här är förstås överdrivet, men som spelare påminner 18-åringen inte så lite om Mesut Özil. Ynglingen besitter den sortens sömnigt finlemmad elegans som man alltid uppskattar i en playmaker. Han länkar samman anfall, söker upp fickorna framför motståndarnas backlinje och är duktig på att hitta ytor för sin vänsterfot.

5. Ineffektiviten är Häckens stora problem

För Häcken måste det kännas som ett dåligt skämt att Örebro (som dock spelade upp sig sista kvarten anförda av Michael Omoh) fick med sig en poäng från den här matchen. Bortalaget inledde den andra halvleken briljant och hade otaliga chanser att ta ledningen. Men Irandust var för obeslutsam, Alhassan Kamara för ofokuserad och Erik Friberg hade bara gammal hederlig otur.

Ineffektiviteten är Häckens stora problem än så länge den här säsongen. Det måste kännas jävligt för Stahre – som ska ha stort beröm för den defensiva uppsträckningen av laget – sett till att oskärpan mot Örebro handlade om oflyt snarare än något tydligt systemfel.

Alldeles oavsett: tre mål framåt på de fyra allsvenska matcherna är naturligtvis ett alldeles för svagt facit. Det här var en fajt Häcken borde ha vunnit.