Niva: Så fruktansvärt onödigt

FOTBOLL

Om domarens prestation var ojämn?

Det är klart att den var.

Men det finns annat som gör mig ännu mer frustrerad – och det är att detta beundransvärt begåvade landslag nu skonat två motståndare som vi borde ha begravt.

Så rakt igenom nedslående, så vansinnigt irriterande och så fruktansvärt onödigt.

Jag syftar bara delvis på Filip Dagerståls armlås i den 89:e minuten. Misstaget är grovt – och jag tycker inte att det funkar att hävda att en sådan situation går att kvitta mot en kollision i matchens inledning – men vi borde faktiskt ha dödat matchen långt tidigare.

Vi borde aldrig ha utsatt oss själva för den här risken.

Trots det tidiga baklängesmålet hann jag inte ens bli bekymrad under matchupptakten. Så fort vi fick ner bollen på gräset och började rulla igång det egna passningsspelet blev det uppenbart att det fanns en nivåskillnad mellan lagen, att vår fotboll var mer slagkraftig än deras.

Målen skulle komma

Bara lugn. Gott om tid att vända. Målen skulle komma.

Mot jämnåriga spelare i ett sånt här sammanhang är Kristoffer Olsson, Simon Tibbling och Alexander Fransson fruktansvärt skickliga, bollsäkra mittfältsspelare.

Den här gången flyttade de fram sina kombinationer femton meter i planen jämfört med premiären mot England, och den här gången hade de också fler alternativ att använda sig av.

Pawel Cibicki var så påhittig och företagsam att läktarna glömde bort att svekbua åt honom, och Carlos Strandberg sprang, slet och stångades.

1-1. Bra det. 1-2. Nu snackar vi.

Allt som krävdes av Sverige var att vi klarade av att hålla fast vid det egna spelet – i så fall hade vi vunnit den här matchen med minst två mål – men gradvis tillät vi polackerna att krångla sig ur greppet.

I vanliga fall ställer jag aldrig upp på det här snacket om att ett lag ska kunna göra sig osårbart för slumpsituationer i slutet eller enstaka domarbedömningar åt ena eller andra hållet.

På elitnivå funkar det sällan så att det ena laget är flera bollar bättre än det andra, att de kan springa iväg med matchen ifall de bara spelar fokuserat och koncentrerat.

Den här kvällen var ett undantag.

En blek kopia

För de som klarade av att skala bort allt utanpåverk – den frenetiska läktarkampen, det utsatta mästerskapsläget – så fanns här bara en match mellan ett väldigt bra fotbollslag och en uppenbart sämre motståndare.

Det hade kunnat bli ganska rätlinjigt och odramatiskt, men vi gjorde det svårare än det borde ha varit.

När vi gjorde avkall på att själva föra matchen gjorde vi oss sårbara, förvandlades till en blek kopia på det lag Håkan Ericson tålmodigt byggt upp. Som konsekvens fick vi ägna oss åt att krångla till våra defensiva omställningar (både vingliga och ihåliga), och försöka reda ut fasta situationer mot eget mål (tilläts skapa kalabalik mest varje gång).

Istället för att vara över torrskodda på andra sidan befann vi oss ett läge där ett enda inlägg kunde förändra allt, och så singlade den där lyran ner bakom Filip Dagerstål i den allra sista ordinarie spelminuten.

En sen straff hit i den första matchen. En sen straff dit i den andra.

Så nära ett helt annat slutresultat. Så nära en helt annan situation och en helt annan diskussion. Men det är vad det är, och det är en sport som heter fotboll. Ibland fantastisk och himlasvävande, ibland mest bara bitter och orättvis – och i de allra flesta fall en idrott där ett enda misstag kan väga minst lika tungt som tusen välutförda aktioner.

Sisådär 90 procent av en fotbollsmatch spelas utanför de två straffområdena. Mer än 90 procent av slutresultaten avgörs ändå innanför dem.

Jag hoppas att den här turneringen hjälper de här spelarna att lära sig saker som får dem att bemästra allt det här ännu bättre inför framtiden.

Spelargruppen har gjort fantastiskt imponerande bedrifter för att överhuvudtaget ta oss alla hit till den här lockande, glittrande polska sommaren. Nu har de tyvärr tappat kommandot över den.