Fagerlund: Krävs en makalös prestation

FOTBOLL

THESSALONIKI. Hela Östersund kom till hettan i Thessaloniki med drömmar om att göra det omöjliga möjligt ännu en gång.

Hem tar de med sig ett bortamål och en tapper insats.

Nu krävs det pinande vind, horisontellt regn och ett jäkla anamma på Jämtkraft Arena om det här ska vändas.

Graham Potter ser förvirrad ut där han sitter uppe på podiet i en grå läderfåtölj. 

Tränaren har precis fått en fråga på grekiska som verkar ha fastnat i översättningen och bokstavligen blivit just “rena grekiskan”.

– Professor, upprepar journalisten vars engelskkunskaper är uppenbart begränsade.

Några ögonblick av försiktig tystnad sveper förbi i rummet innan Graham slutligen förstår att den inhemska pressen i Thessaloniki verkar tro att han är precis det – en utbildad professor.

– Well, jag har ju visserligen en universitetsutbildning, säger han till slut med en stor portion ödmjukhet i rösten.

– Men någon professor är jag ju inte…

En klubb med lång historia

Kontrasten mellan Östersund och Paok är vid första anblick gigantisk.

Det märks snabbt att fotbollen är så mycket mer än bara fotboll i Thessaloniki, så som det ofta blir i en stad som saknar mycket annat. Samhället är fattigare än många av de övriga grekiska turistorterna, gatorna något smutsigare.

Mitt i den flämtande värmen reser sig Toumba Stadium som en mäktig övervakare av staden. Någon förklarar att det svarta och vita i Paoks emblem symboliserar hopp respektive förtvivlan, vilket känns logiskt. Bakom klubbens grundande ligger nämligen en historia som sträcker sig tillbaka till tiden då Konstantinopel fortfarande låg i det Osmanska riket och grekerna inte var välkomna.

Det var alltså här som Graham Potter och hans grabbar till slut hamnade. Gänget från genuina vintersportstaden Östersund, där fotbollsintresset har växt sig stort först på senare år och publiken ofta tvingas klä sig i vinterjackor under hemmamatcher i juli (eller som supportern Anna uttryckte det: “Det är alltid gräsligt kall på norra stå”).

Höll inte hela vägen

Planen fungerade väl inledningsvis. Ett missförstånd mellan målvakten Rodrigo Rey och försvararen Marin Leovac gjorde att kvicke Hosam Aiesh, som verkade vara överallt på planen, kom emellan och störde. Rey reagerade med att göra ner ÖFK:aren, och domaren tvekade aldrig när han blåste straff.

Om Brwa Nouri var nervös när han klev fram för att lägga den där vet bara han själv. Men den satt lika självklart som hela Östersund har känts genom hela det här kvalet.

Stämningen på Toumba Stadium blev allt mer frustrerad. Hemmafansen drämde nävarna i plexiglaset varje gång Paok slog bort en boll eller fick ett domslut emot sig.

Precis när det kändes som att ÖFK faktiskt hade läget under kontroll kom kvitteringen. Leo Matos nick var ren klass och helt otagbar för Aly Keita. 

Östersund sprang på i sitt tempo, spelade runt, tryckte upp laget så fort läge gavs. Med tjugo minuter kvar gjorde Potter två byten, ut med Sema och Mukiibi, in med pigga Gero och Bergqvist.

Länge såg det ut som att ÖFK skulle klara oavgjort, men målen kom till slut. Ex-Djurgårdaren Aleksandar Prijovics nick var kraftfull, 2–1.

Med knappt tre minuter kvar kom Keita helt fel, boxade en motståndare i ansiktet och därefter vissling. Straff. Prijovic verkade inte heller nervös, dundrade in 3–1 bakom målvakten.

Busvisslingarna byttes ut mot stort jubel, och när domaren slutligen blåste av visste euforin inga gränser. Samtidigt stod säkerligen den rödsvarta supporterskaran på läktarna och klappade de också.

För ett bortamål är trots allt ett bortamål, och Paok är trots allt Paok. Det här är långt ifrån avgjort, den pinande vinden på Jämtkraft Arena väntar.

Det är kanske där och då som kontrasterna plötsligt inte spelar någon roll längre.

För trots att det dröjde länge innan fotbollen fick en plats i Östersund så hade 95 tappra själar ändå tagit sig hela vägen till Thessaloniki för att stötta.

Det är kanske den äldsta klyschan i den tjocka fotbollsordboken, men kärleken till den här märkliga idrotten går trots allt att finna i hela världen.

I en kämpande grekisk kuststad, såväl som i ett norrländskt samhälle i Sverige där fotbollen egentligen aldrig fanns.

Krävs en makalös prestation

Graham Potter visar, som så många gånger förut, sin största respekt gentemot det samlade gardet under presskonferensen.

Han svarar lugnt och metodiskt på frågorna, men slår till slut ut med armarna när ännu en fråga kommer om vad som gick snett.

– Sanningen är att jag inte är ett geni, jag vet aldrig vad som kommer att hända. Vi försökte stoppa dem men ibland måste man hålla upp händerna och konstatera att de var det bättre laget.

Lilla – eller kanske numera stora – Östersund FK är nu en makalös prestation från en plats i Europa League.

Om Graham Potter är en professor?

Lyckas engelsmannen motivera sina spelare tillräckligt för att vända på det här är han snarare en trollkarl.