Simon Bank: Buu

Spöket jublade efter matchen.
Foto: CMORE
Spöket jublade efter matchen.
FOTBOLL

Mats Solheim drar en spökmask över huvudet, Rômulo är derbykung igen, och på läktaren får Jacob Michelsen en kyss.

Djurgården försöker övertyga oss om att det inte finns något spöke.

Okej.

Men varför ser ni så rädda ut då?

Giftgrön rök la sig som ett lock över Tele2 Arena och hade ingen som helst lust att lyfta därifrån.

Tjugo minuter efter utsatt tid blåstes derbyt igång, man kan säga mycket om det: om förhöjd skaderisk, försämrad publikupplevelse, snabbt svalnande stämning. Men framför allt var det som att sitta mitt på världens största barnkalas med spöktema.

Sedan skingrades dimman.

I klar luft kom sanningen skenande, med det alla visste på förhand: att om inte Djurgården tänkte vinna det här derbyt, mot det här Hammarby, så skulle det finnas goda skäl att anta att de aldrig någonsin kommer att vinna ett derby igen.

Bajen utan allt

Det var ett Bajen utan tränare, utan trygg målvakt, utan spelare på bänken, utan fart och fysik på sitt innermittfält, utan djupledskraft längst fram och utan allt som man normalt gör mål med.

Efter 45 sekunder stod Magnus Eriksson rättvänd på högerkanten med tre fina spelalternativ. En överlappande Felix Beijmo till höger, en mötande Kerim Mrabti framför mittbackarna, en hotande Gustav Engvall bakom Hammarbys högerback.

Fem sekunder senare hade Engvall bränt dagens första friläge, och matchen fått sin tonart.

Det här var tanken. Det var såhär det skulle och borde se ut.

Ett offensivstarkt, ordinarie Djurgården med toppambitioner och en skyttekungskandidat längst fram, som slet ett skadesänkt Hammarby i stycken.

Men Jacob Michelsen satt på läktaren, väl medveten om att han är tränare för ett lag som är rätt bra för att vara dåligt.

De må ha näst lägst bollinnehav i allsvenskan, näst sämst passningsprocent, vara näst sämst på att dribbla och säkert en hel del andra saker som kan beläggas statistiskt. Men de vinner sina luftdueller, och de vet hur de ska agera för att maximera sina chanser.

Nu spelade Rômulo ensam anfallare, medan en ur trion Paulsen-Thorsteinbø-Bakircioglu stötte fram och gav understöd så att de spelade 4–4–2 defensivt. I första halvlek hamnade de i en orkan av kamp, kramp och duellspel.

Vem gav Bajen en chans?

Djurgården hade hade haft sina fem spelglada minuter i början, de hade hittat fram i mitten, på kanterna, fått spela in bakom och skapat en del hyfsade chanser.

Framför allt hade de enligt all sannolikhet avgjort matchen på en femminutersperiod i slutet av första halvlek.

Det var då en solostående Gustav Engvall först nickprickade in ett Eriksson-inlägg, innan Hammarbys fyrtorn Björn Paulsen haltade av med skadat lår.

Vem gav Bajen en chans efter det? När de inte ens hade huvudspelet att hoppas på?

Det fina för Hammarby var att de blev tvungna att testa något annat, nu när det inte längre fanns något att förlora.

In med Pa Dibbas fart bredvid Rômulo, upp på 4–4–2, sätta presslinjen lite högre och hoppas att det skulle bära.

Det bar.

Inte så att de på något sätt dominerade matchen, men de stoppade Djurgårdens anfallsspel, fick Dif-delarna att glida isär som isflak i strömt vatten. Det är inget gott betyg åt ett lag med den sortens namn att bli presstressat av ett innermittfält med Kennedy Bakircioglu som chef. Kennedy är väldigt många saker, men ingen N’Golo Kanté.

– Vi var väldigt, väldigt, väldigt passiva i början av andra, suckade Dif-tränaren Özcan Melkemichel efteråt.

Då bytte han in ett spöke

Hammarby stod rätt, jagade rätt, hade en fenomenal Serge-Junior Martinsson där inne i smeten, Pa Dibba och Rômulo som slet längst fram och plötsligt hade de satt ihop ett anfall också.

Det var ett uppspel från Kristinsson, en nick av Saevarsson, ett trippande litet Messi-stick från Leo Bengtsson och ett fint avslut av Rômulo.

Det var 1–1, med trettio minuter kvar att spela.

Det var väl där någonstans Hammarbys tränarassistent Stefan Billborn, eller vem det nu var, bytte in ett spöke.

De där sex åren utan derbyvinst var nog ingen faktor före avspark, de betydde säkert ingenting när matchen började, men när det var en halvtimme kvar och Djurgården tappat både spel och ledning…

…där, någonstans?

Jo, jag tror faktiskt att just den där sortens tankar spelade en roll då.

Hammarby vräkte på efter 1–1, de njöt av vittringen, de vräkte på och hade inga problem med att byta anfall. Deras supportrar blåste upp till storm i ryggen. De älskade skiten.

Och för alla som säger att spöken inte finns, ett motargument till:

Stefan Batan kom in och avgjorde derbyt.

Två perfekta missiler

Den Batan. Han som varit så djupt begraven i Michelsens frysbox att man behövt stämjärn och blåslampa för att få fram honom. Nu kom han  in och pricksköt in två perfekta missiler till Rômulo och Pa Dibba. 2–1, 3–1. Bajen samba, total extas härifrån in  i den grönvita evigheten.

De förtjänade det, det är så oerhört imponerande att göra den här sortens insats med den här sortens problem.

Jacob Michelsen hoppas på sommarpresenter till en smal trupp, han har trollat en hel del den här våren och gjort det fantastiskt bra.

Om Bajen är så här bra på att vara dåligt – hur bra kan de bli när de är bra då? Det är en fotbollsfilosofisk fråga för ett sommarlov.

Djurgården har andra frågor att lösa. De ska bara klara av att somna först, utan att fundera på vad som döljer sig under sängen.

Buu.