Bank: Charmade ingen – men gjorde det som krävdes

Foto: Anna Tärnhuvud
FOTBOLL

Det finns premiärer dit man går med galastass och dansskor på, andra man tar sig an med blåställ och rinnande svett.

Sverige snöt sig i näven, gjorde sitt jobb,

Det kan nog bli fest av det här också.

Det var de där 22 åren utan mästerskapsseger mot Tyskland, ett år utan målskytte, en gräsmatta utan fäste och ett lag utan särskilt mycket spelskicklighet på ytterbackshåll.

Så vad kunde man egentligen hoppas på i den här premiären, av det här landslaget, den här turneringen?

Tja, man kan ju i alla fall konstatera att om Sverige de senaste åren varit ganska dåligt på att vara ett bra lag så har de kommit att lära sig att vara väldigt bra på att vara ett dåligt lag.

De vet hur man försvarar, de kunde till och med ha dunderkoll på storfavoriten Tyskland direkt från start.

Solen sken över Breda, det var molnfritt och 20 grader varmt, och den som oroade sig över Silvia Neids guldmakarblick på hedersläktaren, eller att det råkade stå 8–0 till Tyskland på arenans resultattavla direkt när matchen började sjönk snabbt ner i vilopuls igen.

Det här var stabilt.

Har det mesta Sverige saknar

Generationsväxling eller inte så är Tyskland ett lag som har det mesta som Sverige saknar. Kreativa pjäser som bygger spel, flexibiliteten när Demann droppar och startar anfall, överlappningsspetsen hos Blässe och sista-tredjedels-briljansen hos Dzsenifer Marozsán.



Vi vet allt det där, men vi såg inte så mycket av det när EM väl rullade igång.

Sverige stod där i sitt 4-4-2, perfekt positionskänsligt men också med en helt annan defensiv än den de backade sig fram till OS-silver med.

Det här var aktivt försvarsspel, inte reaktivt. Det var utgångsläge tio meter in på offensiv planhalva, backlinjen högre upp, tre kompakta lagdelar och två ultralojalt arbetande anfallare i Lotta Schelin och Fridolina Rolfö.

Nej, det är kanske inget man charmar Europa med. Men det var inte heller så arbetsbeskrivningen såg ut i Breda.

Här ville vi ha svettiga tröjor och kalla skallar, och möjligen en poäng som skulle ge ett drömläge nu när Ryssland bevisat att italiensk damfotboll stannat av och backat.

I tio minuter var det svängdörrsfotboll och hörnor (uselt slagna av Sverige) i varje anfall, ett överlägset tyskt passningsspel men bara i ofarliga ytor. Och efterhand slutade tyskorna visa sig, de hade ingen lust att ha bollen när det ändå inte fanns några luftfickor att spela den vidare från. Caroline Seger – bäst offensivt i laget – och Lisa Dahlkvist – bäst av alla, sinnebilden av det pragmatiskt smarta Sverige – åt upp mittfältet med sina små, tajmade överflyttningar, och det som slank igenom rensade Linda Sembrandt undan.

Och det är klart att det kostade.

Tog en timme att få målchans

Tyskland fick lite mer tid efter paus, de spelade runt bollen ännu mer, men fortfarande utan att riva upp några håll i den där mobila gula muren. Det dröjde en dryg timme (och att de fick in teknikfenomenet Hasret Kaikci) innan de skapade en riktigt vettig målchans.

Sverige kan försvara, det är inget nytt, men att lyckas visa det mot (ofta trögstartade, i och för sig) guldprenumeranterna Tyskland i en mästerskapspremiär blåser in flera kubikmeter vind i ryggen på den här EM-sommaren.

Döda matcher? Det kan de.

Spela matcher? Det återstår att se.

Det skulle ju förvåna mig extremt mycket om Pia Sundhages lag inte halvbokar en slutspelsplats redan i Deventer på fredag, men om vi ska titta längre, mot medaljer och bortom augusti 2017, så behövs mer av mer.



Det tidiga anfallsspelet är vad det är, det saknas spelande backar i svensk fotboll, men de offensiva idéerna är fortsatt ganska grunda. Det är lite kantskiften av Schough och Asllani, djupledsspel från Seger, men det handlar nästan bara om kontringsspel. Talande faktum: Lotta Schelin har de senaste åren imponerat mest genom att vara världsfotbollens defensivt bästa anfallare.

Mot Tyskland går inte att kräva så mycket mer än det här. En enorm arbetsinsats, perfekt organiserad kollektiv fotboll som sminkar över individuella brister, och till och med matchens ett par fina chanser när Stina Blackstenius urkraftsslet sig fram till ett läge och Schelin pantergled fram till ett annat.

Lindahl räddade Sverige

Men ju tröttare Sverige blev, desto mer boll hade Tyskland, och till slut stod bara en vanvettigt flaxande Hedvig Lindahl mellan Sverige och förlust.

Foto: Anna Tärnhuvud

Men de klarade sig, de överlevde, ett tappert svettdränkt Sverige slet sig till 0–0.

Ett lag som slutat göra mål kan inte hoppas på så mycket mer, det är enkel matematik.

Formeln för fortsättningen handlar om att hitta en x-faktor, något som inte funnits förut.

Stina Blackstenius som växer in i seniordräkten fullt ut? Kosovare Asllani som blir förlöst i sin kreatörsroll?

Jo, eller så får vi väl hoppas på det faktum att ett lag som inte släpper in några mål faktiskt alltid har chansen.

Europamästarna försökte, de klarade det aldrig.

Det är banne mig ingen dålig premiär.

Snabbaste vägen till största och bästa nyheterna – ladda hem Sportbladet app (iPhone)
Snabbaste vägen till största och bästa nyheterna – ladda hem Sportbladet app (Android)