Niva: Ett skevt och ofärdigt skuggbygge

FOTBOLL

Det går att bygga optimism, förväntningar och drömmar med ett Silly Season-party som slutade så sent som i fredags.

Det är däremot smått omöjligt att vinna en allsvensk premiär på det sättet.

Sirius åkte hit som ett strukturerat, välkomponerat fotbollslag. De ställdes mot ett skuggbygge som var både skevt och ofärdigt.

Foto: Andreas Bardell

”Få oss att våga drömma igen”, stod det på banderollen som ramade in all den tro och allt det hopp som hade pressats in på Tele2 Arena här ikväll.

Att drömma är en sak. Det har Djurgården unnat sig att göra hela försäsongen lång, ända sedan Kim Källström landade den där lördagskvällen i februari.

Men att vakna upp och spela lite fotboll? Nä, för tidigt, för yrvaket.

Djurgårdens IF genomförde den här matchen som ett gäng främlingar som kastats ihop för att lira lite – och det beror såklart på att det var exakt vad de var.

Högerbacken blev klar i torsdags, spetsanfallaren i fredags. Mittbacken hade hunnit med en träningsmatch, men då med en helt annan partner.

Det ingick liksom inte i planen

I undantagsfall kan det funka ändå, men då krävs det att man spelar mot en motståndare som antingen också är oorganiserad eller klart mycket sämre individuellt.

Sirius var varken eller.

Det tog inte ens en kvart innan Kingsley Sarfo tunnlade den första Djurgårdaren – Kim Källström hette han – och sedan tvåfotade den andra.

Okej. En sån kille, en sån match.

Det ingick liksom inte i planen.

Timmarna före avspark hade det byggts upp ett energifält som strålade ner mot Tele2 hela vägen från Östra station. Arenaområdet vibrerade av optimism, och det fanns en sjujäkla studs och skjuts i alla nya sneakers som dagen till ära plockats fram fräscha ur lådorna.

De var tillbaka. De hade tagit sig upp ur den sportsliga irrelevansen, tillbaka till en utgångspunkt där alla möjligheter ligger öppna.

Det är den typen av förväntningar som absolut går att köpa för pengar – med tillräckligt många kinesiska miljoner förvaltade av en skarpslipad Silly Season-snajdare – men som ändå är ovärderliga.

Dif inte ens i närheten av att vara redo

Det var ju bara det här med att de måste omsättas i praktik, prövas i en verklighet och översättas till fotboll.

Och nä, detta blixtbyggda Djurgården var ju inte ens i närheten av att vara redo.

Här fanns ingen metod överhuvudtaget. Inte ett enda fungerande spelmönster, knappt ens en genomtänkt kombination.
En helt oregelbunden press, ofta totalt utan understöd.
Ingen hade en aning om vad deras medspelare skulle göra härnäst – skulle han möta, skulle han gå djupt? – så varje situation tog en kvartssekund längre än den behövde göra.

Kim Källström var snabbare i huvudet än de flesta, men ändå inte bättre än någon annan. Överambitiös i passningsspelet försökte han slå den avgörande bollen alldeles för ofta, utan att väga in att lagkamraterna helt saknade förståelse för hans intentioner.

Det är fullt möjligt att Djurgården kommer att få fortsatta bekymmer med att såpass många spelare är mer eller mindre trögfotade, men än så länge är bristen på samspelthet ett mycket mer utslagsgivande problem.

Sarfo var en sensation

Inget som inte går att räta upp med fem matcher och ett par träningsmånader tillsammans – det är klart att laget fortfarande har potential att lyfta – men något som gör det praktiskt omöjligt att vinna en allsvensk premiär mot ett Sirius som festade som om det vore 1973.

Täta och kompakta defensivt, och med ett omställningsspel designat för att utnyttja ytorna bakom Djurgårdens obalanserade innermittfält.

Kingsley Sarfo var en sensation för den allsvenska publiken – för de som sett honom tidigare fortsatte han bara precis som vanligt – och virvlade på en egen nivå hela matchen igenom.

Vi var inne på stopptid då han vände upp mot Magnus Eriksson och Elliot Käck på långlinjen, och bara blåste fram mitt emellan dem.

En sån kille, en sån match.

Djurgården trivdes betydligt bättre i drömmen.