Bank: Klädde av dem pinsamt nakna

FOTBOLL

HISINGEN. Välkomna till seniorallsvenskan, BK Häcken.

Här delas det inte ut diplom och flitpris, här får man inget för att man är trevlig och fin kille.

Men för lag som dansar samba runt storebror? Jo, det kan nog finnas något här för er.

Foto: Anders Deros

Alla har ju sitt.

Tänker jag på Häcken tänker jag på Gothia Cup, tänker jag på Gothia Cup tänker jag på mitt pojklag i västgötska Kinna, och på väg till ett derby på Hisingen blev det så att jag tänkte på pojklaget och Häcken en vända till.

Det där laget jag spelade i var fullt av duktiga spelare, fyra av dem tog sig till olika landslag, någon etablerade sig i allsvenskan, vi vann ett gäng DM-titlar och 1991 blev vi första svenska lag på 20 år om att vinna Gothia Cups sextonårsklass.

Jag var inget vidare, men vi var fantastiska.

Och vi var från landet.

Då var vi rådjur på jävla Autobahn

Under flera år i pojk- och juniorallsvenskan spelade det liksom ingen roll hur fina vi var, hur välskolade eller synkroniserade. Kom vi in till stan fick vi stryk. Mötte vi Blåvitt eller Frölunda, hårda pojkar som sprang rakt fram, svor och fräste och gled med dobbarna före – då var vi rådjur på jävla Autobahn.

BK Häcken har varit ett duktigt, ofta fantastiskt lag, i sex år och elva derbyn. Men de har inte vunnit ett enda, de har släppt in mål jämt.

Så här satt vi på Bravida Arena, en sådan där dag när luften smakar som en jordgubbspaj, en solig dag i maj, för att se om Mikael Stahres Häcken är annorlunda. Har de det som krävs för att göra matcher istället för halvtimmar, säsonger i stället för matcher? Är den där cupvinsten något som betyder att de vuxit på riktigt?

Råa djur eller rådjur?

Och… en match gör ju inga säsonger, men herregud-i-Hisingen.

Rådjuren röjde runt.

Efter 27 minuter hade de klasskontrat in två läckra mål, fått självmålshjälp med ett och tryckt ner IFK i alla fotbollshelvetens djupaste källare.

Det intressanta var att Blåvitt kunde vara nöjda med en hel del i sitt spel så långt. De skapade chanser, de kom till typiska Salomonsson-inlägg, hade en slitande Hysén och en, återigen, riktigt spelskicklig Mikael Boman som röjde runt på topp.

Klädde av dem pinsamt nakna

IFK hade fyra bra chanser före paus, inklusive en Madjer-klack av Tobias Hysén.

Men de hade 3–0 i häcken.

Det är, som Lars Lagerbäck skulle sagt, det här som är så fascinerande med fotboll.

Det här handlade ju inte om saker Blåvitt gjorde bra, utan om att Stahres Häcken klädde av dem pinsamt nakna med sina brister.

Bjärsmyr och Rogne var livrädda för Crespo Kamaras fart i djupled, vilket gjorde att IFK hamnade med laget högt upp, en backlinje som rusade hem, och oceaner för Häckens mittfältare att rulla boll på.

Erik Friberg (bäst på plan över 90 minuter) stod som klok gubbe på mitten eller diagonalade ner som högerback, medan Nasiru Mohammed och Paulinho tog med sig bollen upp och den ljuvlige gymnasisten (han tar studenten i sommar) Daleho Irandust gled runt och hotade på hundra sätt.

Det såg så löjligt enkelt ut.

3–0 var symboliskt: IFK hade pressat på, Momo Abubakari spelade loss bollen, Nasiru Mohammed spelade in till Irandust som lekte bort en stötande Rogne, höll i bollen ett moment och serverade Kamara målet på varm tallrik med silverkant.

– Börja spela fotboll nu, Blåvitt! frustrationsmässade ett par tusen blåvita.

Inte fotbollen som brast

Men det var inte fotbollen som brast, det var försvarsspelet. Det var ingen signifikativ knock-out för IFK, ingen fortsättning på det som varit dåligt förut.

Det här var något annat, ett getingstick som kommer att svida långt och länge.

Med maxutdelning hade det väl stått 5-4 eller så i paus, nu stod det 3–0, och när Rasmus Lindgren drog på sig en debil utvisning en sekund före paus gick det att tänka att det kanske fanns en dörr in i matchen för IFK, trots allt.

Glöm det.

Med tio man blev Häcken försiktigare, vilket mest ledde till att det blev trängre för Blåvitt.

IFK:s hårda pojkar sprang rakt fram, de svor och fräste och gled med dobbarna före – antar jag, Sebastian Eriksson var ju med – men Häcken hade alltjämt kvar grunderna i sitt anfall. De hade Kamaras djupledshot, med två knattar bakom istället för tre. Så de fick sina lägen. IFK kom inte längre än till press, tryck och strandade inlägg, en ribbnick av Rogne på hörna.

När solen gick ner på Hisingen skanderade Blåvitt-klacken Hjálmar Jónssons namn – och det sa väl något om något. Det gjorde efterscenerna och ropen på Jörgen Lennartssons avgång också. Lennartsson bemötte det med total värdighet, han vet att det här inte var en typisk match, inget som sa särskilt mycket om problemen IFK har.

Fortsatta brister för Blåvitt

De finns i trögheten defensivt, problemen att metodspela sig fram till något som inte bara är inlägg. Det där är brister som de fortfarande har kvar att hitta lösningar på.

Häcken? De brukade ha bollen, talangerna, tekniken, sekvensenserna och den offensiva renlärigheten. Det här var inte en lösning på allt, men man ska inte underskatta kraften i symboliska vägskäl för en förening.

Innan kvällen var över hade Gustav Berggren rullat fram en väldigt måltörstig Paulinho till 4–0.

Häcken har vunnit en cuptitel, de har förnedrat storebror med tio man, de hade till och med en riktigt bra klack i ryggen.

Efter 90 minuter vände sig Mikael Stahre mot sin bänk och flinade.

Han såg ut att må rätt fint.