Bank: Vart Blåvitt är på väg avgörs inte av derbyn

Foto: CARL SANDIN / BILDBYR N
FOTBOLL

Elfsborg vinner aldrig i Göteborg, nu har de slutat vinna mot Göteborg också.

– Nie matcher? undrade Magnus Haglund.

Det har blivit tio nu.

Elfsborg har kanske inte hittat allt riktigt än, men de har hittat sin balans.

Är det för tidigt, eller får man skoja lite?

I så fall: Det är inte utan att man förstår att någon gjorde slag i saken och försökte fixa matchen mellan IFK Göteborg och AIK i förra veckan. De kanske inte ville göra sig en hacka – de kanske bara ville få lite ordning och reda?

De senaste IFK-matcherna inför regionderbyt mot Elfsborg hade alltså sett ut så här:

Slutsekundsräddad hemmapoäng mot Hammarby (1–1), följt av historisk genomklappning mot Häcken (0–4), följt av solig seger mot Kalmar (3–0), därefter en domarstulen poäng mot Djurgården (0–1), och effektivitetsshow i Sundsvall (4–0).

Så jo. Den som velat tippa Blåvitt-matcher i år har behövt lite hjälp på vägen.

Märklig vår

Nu hälsade IFK Göteborg välkommen till regionsderbyt med att spela fördomsbingo med sjuhäradskusinerna på sociala medier (Det regnar i Borås, Elfsborg spelar på konstgräs, boråsare är bönder, Göteborg är en riktig stad).

För att retas lite, för att locka fram lite skratt, för att… ja, för att det är ju så fotbollens identitetsskapande fungerar.

Man vill veta ett och annat, om sig själv och de andra och vad som skiljer.

Det är därför den här våren varit så väldigt märklig i Västsverige. Vad vet vi egentligen när läckor skjuter skarpt mot sportchefen på, när Blåvitt förlorar mot Häcken, när hela framtidsprojektet IFK ligger på styrelsebordet för diskussion?

Och, för den delen, vad vet vi när Elfsborg spelar fotboll så här?

Under våren har jag pratat med flera frustrerade spelare som undrat vad man hållit på med egentligen. De har efterlyst en balans som inte finns, suckat över ett innermittfält som kan många svåra saker men inte så många enkla.

Och oaktat gnällfaktorn – det är klart att det funnits poänger i synpunkterna.

På de tio första omgångarna gjorde Elfsborg fyra mål fler än serieledande MFF, men släppte in lika många som jumbon AFC.

På tiden som Magnus Haglund och Peter Wettergren studerade fotboll nere i Italien hängde de med Mario Beretta, men det här har sett ut som Zdenek Zeman-fotboll.

Blåvitt hängde inte med

Men mot J-Södra senast hittade de rätt, sminkade över ett poröst innermittfält och ett endiomensionellt anfall. Alex Dyer in på mitten, Issam Jebali ett steg upp.

Var det inte svårare än så?

Och nästa fråga: Vad var upptäckten värd egentligen?

Den första halvtimman på Gamla Ullevi såg det ut som att de både hittat och vridit om nyckeln till ett helt annat spel. Som att bitarna hängde ihop.

Här styrde Simon Olsson med sitt enkla vändspel, här gled Issam Jebali (han som valde bort Blåvitt när han lämnade Värnamo) runt som cool katt och letade sprickor högre upp, här åkte Daniel Gustavsson och Simon Lundevall pendeltåg på varsin kant.

Alla får göra vad de gör bäst, och med Alex Dyer som samvete i mitten kunde de göra det fritt. Det var 1–0 (Jebali) direkt, det var djupledslöpningar in bakom backlinjen i parti och minut, med bara offsideflaggan mellan IFK och ravinen.

Blåvitt hängde helt enkelt inte med.

Lennartsson fick tänka om när Mikael Boman ringde sig sjuk, och utan det tacksamma spelalternativet ställs det helt andra krav på spelet.

När försvarsspelet svajade över hela planen blev de sönderspelade av ett pånyttfött Elfsborg. När de hittade rätt i de defensiva grunderna kunde de börja få grepp på både boll, boråsare och offensivt spel.

Vart de är på väg avgörs inte av derbyn

Det blev ingen bra match, men det blev i alla fall match då.

IFK:s plan B, utan Boman, var med Rieks som Hysénunderstöd centralt och Elias Mar Omarsson som vänsterytter.

Att Hysén gör alla nio av tio saker rätt i match efter match, situation efter situation, vet vi. Med Omarsson är det lite tvärtom. Han gör väldigt mycket fel, men han gör så väldigt många saker att det inte spelar någon roll. Han är överallt, försöker hela tiden, hugger på allt, springer konstant.

Nu skickade han in en boll (en passning? Ett skott? Ingen aning) mitt i steget på Hysén, och så hade vi 1–1 precis före paus.

Felbeslutskvoten steg i takt med tröttheten, till slut var det väl nästan bara Mads Albaek som orkade vara briljant emellanåt. Hysén hade ett friläge, Elfsborg försökte kontra, men mitt i en kaotisk säsong fick vi alltså en match som faktiskt följde gamla manus.

De här derbyna är täta. Elfsborg vinner aldrig i Göteborg. Elfsborg har slutat vinna mot Göteborg. Tobias Hysén gör mål.

Det var en på många sätt usel fotbollsmatch, det var inte ett resultat som hjälpte någon över huvud taget. Det var möjligen 90 minuter som visade att Elfsborg är på väg åt rätt håll. IFK Göteborg har elva utgående kontrakt, en ledarfråga att ta ställning till och ett styrelsearbete att ta tag i.

Vart de är på väg avgörs inte längre av derbyn. Det måste de bestämma själva.